IMG_2688Uppsala har två universitet. Ett urgammal och ett lite mindre åldrat. Emedan diskussionen på det äldre gäller om styrelsens ordförande bör avgå så handlar ordbytet på det yngre om vilka tu som skall leda det gröna universitetet framöver.

 

Vid alla sådana här maktskiften finns det anledning att fundera en smula över vadan och varthän som en så här stor organisation egentligen är på väg.

SLU är nu lite över trettio år ungt. Under denna tid har universitet förändrats i grunden. Den som söker bevis för detta påstående bör läsa rapporten SLU:s Vägval, en systematisk genomgång av 30 års beslut och dess konsekvenser. Författad av bland andra fd rektorn på SLU, Mårten Carlsson.

 

Ifrån att ha varit tre högskolor som i princip servade sina respektive näringar med studenter och kunskap har SLU allt mera blivit till ett vanligt universitet. Om sådana nu existerar.

Forskare, lärare och ledning har i allt högre utsträckning rekryterats utifrån.

Eller förenklat uttryck, agronomer och jägmästare har allt mera ersatts med filosofie doktorer. Inte minst av biologer och miljöforskare.

Även veterinärkåren har förändrats, men kanske mera i attityd än i rekrytering.

Kulturkrocken mellan dessa två grupperingar har varit avsevärd.

 

Det gamla SLU präglades i hög grad av en försöksverksamhet och forskning som skulle höja produktionen. Numera skall man skapa ”hållbara eko- tjänster”.

En skog är idag en biotop, inte en produktionsyta.

 

Kvalitén på forskningen har, enligt samma källa, stigit på ett imponerande vis. Här liksom på alla andra lärosäten är god grundforskning ett måste för att ta nästa stora steg i vår kunskapsvandring.

Men, satsning på en sektor leder ofelbart till att man försummar en annan. Och i det här fallet är det den mera kortsiktiga försöksverksamheten som fått lida. Ja, den har nästan helt försvunnit.

Så dagens krisdrabbade bönder kan med visst fog ställa sig frågan: Har jag någon nytta av SLU?

Svaret är nog tyvärr, nej. I vart fall inte på kort sikt. Och det är då det gamla ordspråket dyker upp. Det som säger att: medan gräset gror så dör kon.

 

 

För just nu är det som bekant mjölkproducenterna som har störst ekonomiska problem.

Skulden för det delas av flera. Böndernas egna företag som Arla går inte fria, precis som Jenny Jewert påpekar i DN. Men i grunden är det tekniken och marknaden som ligger bakom. Mjölken som hälsodryck har också fått sina törnar på senare år.

Ett tag räddade man sig med skicklig marknadsföring av Cafe latte och annat, men den

För om man skulle drista sig till att mäta universitets arbete i hur dess näringar har lyckats blir resultat inte särskilt uppmuntrande. Nu är det naturlgtvis inte så enklet.

Jenny Jewert tar i sin DN spalt upp bondekooperationens roll i det som hänt. Det multinationella ARLA är inte alls så hemvävt som reklamen vill göra gällande.

Men

 

 

-Vad har jag som skogsägare/lantbrukare/grisproducent egentligen för nytta av SLU?

Och det är faktiskt en berättigad fråga.

För med facit i hand ( SLU vägval) kan man se att flera olyckliga omständigheter ledde till att vad man med ett typiskt SLU-ord brukar kalla ”sektorsansvaret” drabbades hårt under omvandlingen av SLU. Detta kan te sig märkligt när alla inom högskolevärlden predikar samverkan och tätare kontakter mellan forskning och näringsliv, men så blev det.

 

Å andra sidan så kan en räknekunnig person snabbt se att det svenska lantbruket smälter som snö i maj. Så underlaget är inte längre så stort. Men just därför är det av yttersta vikt för SLU att ta tillbaka sitt ansvar för det lantbruk som ännu finns kvar.

Inte minst eftersom svensk djuruppfödning, matproduktion och skogsbruk hela tiden måste hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Det måste både vara ekonomiskt hållbart och ekologiskt hållbart. Och det måste ske på ett sätt så att vi orkar se på TV-program från ladugårdar. ”Bruka utan att förbruka.”

( Jo, jag vet att senare tiders ministrar använder den formuleringen, men jag vet också vem som lanserade den på 1980-talet…)

 

Inte vet jag vad denna återanvändning av SLU:s raison d’être, har för implikationer för dagen hearing. Men något borde den betyda. För om inte SLU tar väl hand om forskning och försök kring hur vi producerar mat, energi och fibrer i framtiden så finns det säkert en hel hoper andra universitet som är beredda att ta över.

Och om SLU lyckas med att förena teori och praktik så går vi alla emot en grön (?) framtid…

 

 

http://www.slu.se/sv/om-slu/ledning-styrelse-och-organisation-/rektor-rektors-agenda/

 

Tags: , ,

Gör så här. Ta en nål och stick dig i ett finger. Gör sedan så fyra gånger per dag. Det blir drygt 400 gånger innan året är till ända. Ja, just det, du får bara sticka dig i långfingret och i ringfingret, Lycka till!

Om du utför denna ceremoni får du en aning om vad en skötsam diabetiker bör göra resten av året. Plus, naturligtvis ta sina insulinsprutor i magen. En eller flera gånger om dagen. Ingen stor sak egentligen och alternativet är att dö, så…

Ungefär tolv år tidigare än andra.

Men visst vore det skönt att få lite bättre koll på sitt sötade blod på ett mera civiliserat vis. För bloddropparna i fingret är bara, ursäkta vitsen, stickproven! Och nu kommer de, de blodsockermätarna en del av oss vänta på i runt 50 år. Till och med Google arbetar på en enhet som skall mäta glukosen – i tårvätskan!

Först ut var ABBOTT. För en tid sedan lanserade de Lifestyle Libre. Jag skrev några gånger om denna produkt i den här bloggen i juli. Problemet med det här lovande hjälpmedlet var då – och är fortfarande – att patienter i Uppsala landsting inte kan få tillgång till det. Och, nej, man kan inte ens köpa den för egna pengar. Man måste gå via sin ”vårdgivare”. Lite surt, förstås.

Speciellt som diabetiker i Skåne och Västra Götaland redan har fått utrustningen.

I min blogg frågade jag mitt landsting vad som har hänt. Och de har svarat. Ja, det vill säga de medicinsk ansvariga har svarat. De håller helt med om att de nya mätarna utgör ett stort framsteg. Och de har nu vidarebefordrat sina önskemål uppåt i hierarkin. Där någonstans vilar nu frågan. I väntan på vem som skall få bestämma, patienter, personal eller politiker.

Vi omkring 1200 personer med typ 1 diabetes som bor i landstinget önskar att politikerna skall lyssna på oss. ”Patienten i centrum” som det brukar stå i alla vackra trycksaker och låta i alla högtidstalen. Lyssna på vår önskan att få slippa insulinkänningar och komplikationer av vår livslånga sjukdom.

Eller lyssna på det taktfasta klickandet av våra fingerstickare.

Landstingets fummel i början av processen har nu också lett till att när väl beställningen kommer (?) så har ABBOTT slut på mätare! Så vi Upplänningar får nog vänta ända till nästa år!

400 klick framåt. Ja, den som lever får se…

Tags: ,

Den ekonomiska människans fall är en titel som bra täcker det som presenteras inom bokens pärmar. Och det är en text som försöker förklara vad som händer när börser stiger och faller, när det är ”psykologi” i marknaden. För länge arbetade forskningen enligt iden att vi människor enbart fattar strikt rationella beslut. Alternativ är mest lönsamt, alltså väljer jag det framför de andra. Men alla studier av verkligheten visade att så inte var fallet. I många fall var det känslorna, eller magkänslan, som styrde. En fantastik bok i det ämnet är ”Tänk snabbt, tänk långsamt av Daniel Kahneman. Han fick för övrigt Sveriges Riksbanks pris till Alfred Nobels minne 2002.

Fram växer en ekonomisk teori som grundar sig på vad som händer i hjärnonr när vi tar beslut och som söker sin förklaring i evolutionen. Neuroekonomi brukar det kallas, men den är så ny att fortfarande möts man mest av generade skratt när man använder termen, så bruka den med försiktighet.

Det är i det här nya, mycket spännande området som professor Johan Frostegård letar efter svar på hur beslutsfattandet i samhället fungerar, och inte fungerar. Hans utgångspunkt är att ” economic man hypotesen behöver ersättas av evolutionärt inspirerad teori modell av vårt beteende”. Och i sökandet efter en sådan modell går han igenom en imponerande mängd av rådande teorier och söker sig ständigt till forskningens front.

Tillämpningarna av ett sådant nytt tänkande i samhället är många, oändligt många.

En av dem som förstås ligger Frostegård varmt om hjärtat är sjukvårdspolitiken.

Här är det, enligt honom, hög tid att överge NPM ( New Public Management) men frågan är vad vi skall införa istället?

 

Att Johan Frostegård är både ekonom och läkare gör hans resonemang mycket intressanta och väl underbyggda. Problemet med att försöka greppa allting på samma gång kan lätt bli lite spretigt, men strävan efter att ge en helhetsbild förlåter det mesta.

I händerna på en gammal grinig redaktör skulle hans tredje bok kunna bli en storsäljare. Både i Sverige och internationellt.

 

För efter att ha läst Frostegårds böcker ”Nästan allt om människan” och ”Den ekonomiska människans fall ”  ( båda utgivna av Karolinska Institutet University press) är jag uppriktigt förvånad över att hans författarskap inte rönt större intresse.

Bjud in karln till Babel, vet jag!

Om programmet har råd att skicka en reporter till Jerusalem för att intervjua en historieprofessor om en bok som endast finns på hebreiska så kan man väl ta en buss till KI i Solna?

16 september, 2015 | No comments

Aldrig förr har det kommit så många böcker som handlar om forskning och vetenskap. Flera av dem är dessutom bra.

Bakom den anmärkningsvärda ökningen av utgivningen finns i princip ett förlag, Fri Tanke. En verksamhet som drivs av bland andra Björn Ulvaeus och Christer Sturmark.

 

Under senare tid så har detta förlag gett ut titlar som:

 

Min hjärna och jag, Patricia Smith Churcland

Liktjuven och barberaren, Sam Kean

Den svåra konsten att leva, Ulf Ellervik

Mörkret vid tidens ände, Ulf Danielsson

Lidande och läkedom, Nils Uddenberg

Svarta hål, Bengt Gustavssom

Stjärnhimmel, Marie Rådbo

 

Bara för att plocka fram några av titlarna.

 

Och på tal om folkbildning så gav Chrisrister Sturmark själv nyligen ut en tegelsten med titeln:

Upplysning I det 21:a århundrandet

 

Om du nu inte känner igen de här boktitlarna så beror det på att de sällan eller aldrig recenseras. Vilket i sin tur inte har något med förlaget att göra. För när man tidigare publicerade Quickologi av Göran Lambertz var det ingen brist på uppmärksamhet. Tvärtom.

Nej, det är som vanligt. Vetenskap, speciellt inte naturvetenskap, passar liksom inte på kultursidorna. Intresse och läsare finnes, men inte ibland recensenterna. De här verken hängs i tysthet.

Därför skall jag försöka berätta lite om några av hösten böcker om forskning och vetenskap här i spalten framöver.

 

Men redan nu kan jag tipsa om ett samtal mellan två av Uppsalaförfattarna i listan, Bengt Gustavsson och Ulf Danielsson. Det spelades in på Fakultet X för några år sedan och är, om jag för säga det själv, både spännande och underhållande.

 

 

 

Vi står ett tjog personer och väntar vid ankomstgaten på Arlanda. Plötsligt hörs en dov duns och det omisskännliga kraschet när en flaska krossas. Mitt i gången ligger en stor man, med en påtagligt blöt plastkasse i handen. Han blöder från armen. Ingen i publiken verkar speceillt oroad, men några trevar efter sina mobilkameror. Lyckligtvis har den fallne mannen en kvinna med sig som hjälper honom upp. Vi erbjuder den olycksalige passageraren lite pappersnäsdukar för att torka av sina blodiga händer. Paret försvinner mot närmaste badrum med blodet droppande efter sig. Påsen och glaskrosset har de vid det laget lyft ur vägen men kvar blir en stor pöl med blodblandad sprit. Så det första som möter de nyanlända efter alla prominenta fotografier är en stark doft av starksprit, spetsad med blod. Kanske tror de att detta är slags sentida vikingahälsning?

Blandningen gör dock golvet halt och risken för ny blodspillan är överhängande. Så min raska hustru ilar iväg för att tillkalla någon som kan undanröja halkbanan.

Jo, städare skall vara på väg.

Och vid det blir det. När vi lämnar flygplatsen någon halvtimma efter missödet har spriten trots allt torkats upp. Av alla skosulor och väskor som passerat igenom denna välkomsthälsning till Stockholm.

Jag undrar just om detta skulle kunde ha hänt i så många andra länder?

På något vis hänger denna detaljbild samman med de större perspektiven.

 

Under snart ett halvt sekel har det pågått en debatt om vilket lantbruk som är det bästa, det ekologiska eller dagens standardjordburk.

Nu är det hög tid att kliva upp ur skyttegravarna och börja samtala om saken i stället för att framhärda med de två monologer som ekat även det senaste året. För ingen av sidorna har rätt.

Vår tids ekologiska odling är minst lika ”oekologisk”, det vill säga ekologiskt ohållbar, som vår tids standardodling (vi vägrar kalla den konventionell, dagens moderna bönder är minst av allt konventionella). Samtidigt blir det alltmer angeläget och brådskande att komma fram till ett ekologiskt jordbruk värt namnet. Ett jordbruk som både är ekologiskt hållbart och samtidigt är minst lika produktiv som dagens jordbruk. Om en generation behöver jordens befolkning tillgång till 70 procent mer mat.

Låt oss kalla det Ekobruk 2.0.

Utgångspunkten delar vi med dagens ekobönder – att lära av naturen. Den har förvandlat sol, vind och vatten till föda, foder och fiber i ett kretslopp som pågått i miljarder år. Sett i sin helhet klarar naturen konststycket också med en förbluffande hög effektivitet utan vare sig industriellt tillverkade bekämpnings- eller gödselmedel som kräver fossil energi. Naturen håller sig med sina egna gödselfabriker och i naturen är motståndskraft regel och känsligheten undantagen. Naturliga bekämpningsmedel och metoder tillhör ekoodlingens själv kärna och ingår allt oftare också i standardbondens verktygslåda. Eftersom allt liv bygger på kemiska processer så är mycket av denna inbyggda resistens också kemiskt baserad eller på annat sätt inbyggda i växtens egenskaper. Detta vet förstås också dagens forskare och växtförädlare. Och de är också de bakomliggande mekanismerna på spåren.

Sannolikt är det bara en fråga om riktlinjer, tid och pengar för att ta fram lösningar som bygger på naturens egna metoder och mekanismer.

Med dagens satellit- och maskinteknik är det också möjligt att båda gödsla och skydda växterna med precision och i den takt de behöver det. Inte minst stallgödseln som är bärande för hela ekoodlingen måste doseras på ett miljöeffektivt sätt. Med forskning och teknik är vi också på väg att kunna renframställa fosfor ur avloppsslam, återföra det i jordbrukets kretslopp och ta tillbaka fosforn dit där den hör hemma – på bondens åker. Precis som all den jord som med dagens odlingsmetoder – vare sig den kallas ”eko” eller ”standard” – rinner med regn, smält-, å- och flodvatten till Östersjön där den dödar havsbottnen. Den mest radikala lösningen på detta sorgligt försummade problem med jorderosion och slamtransport från åker till hav kan vi också hämta från naturen. Där förekommer ingen plog och harv, och marken är täckt av växter hela året.

Med riktade forskningssatsningar är det fullt möjligt att få fram perenna (fleråriga), grödor så att marken är skyddad året runt eller få fram odlingssystem som imiterar naturens sätt att aldrig lämna marken obevuxen och utsatt för vattnets och vindens eroderande krafter. Med ett sådant odlingssystem får vi ett jordbruk som varken läcker näring, jord eller gifter till haven.

Vi vädjar därför till politiker, opinionsbildare, forskningsråd och allmänhet att börjar diskutera ett helt nytt sätt att ta fram vårt dagliga bröd.

Det är dags att lägga de slitna plakaten på hyllan och samarbeta för att ge oss ett ekologiskt hållbart jordbruk värt namnet. Ett ekojordbruk 2.0. Här finns ett fält för innovation där Sverige, i gammal god tradition, kan inta en internationell tätposition. Och i på sikt sälja ett hållbart system till en världsmarknad.

Lek med tanken att kunna erbjuda ett helt nya odlingssystem för export – i stället för halvgamla vapensystem!

Och det brådskar. Utmaningarna världens bönder, jord och skogsbruk står inför är enorma. Den jord och skog vi odlar skall inte bara ge virke, föda, foder och fibrer till nio–tio miljarder människor 2050. De skall klara saken med allt mindre insatser och med allt mindre miljö- och klimatpåverkan. De skall dessutom inte bara själva klara sig utan fossil energi, utan också ersätta mycket av det vi i dag får från olja och gas.

Ekobruket 2.0 handlar om att med naturen som förebild producera mycket, med små insatser, inga miljöskador och så att det räcker åt allt och alla.

Vi är övertygade om att detta bara kan göras med mycket djupa vetenskapliga kunskaper om hur naturen fungerar och med hjälp av de senaste vetenskapliga rönen! Inte emot dem! Då har vi inte råd med ett skyttegravskrig om ord och odlingsmetoder. Det måste vara målet som räknas inte metoderna – vare sig vi kallar dem ”eko” eller ”standard”.

Ekobruket 2.0 kräver både avancerad grundforskning, storskaliga försök och hängivna odlare. Här krävs verklig tvärvetenskap och en förmåga att se runt hörn. Det kommer att ta tid – forskningen på det hållbara ekobruket 2.0 borde ha satts i gång redan igår.

Men framförallt kräver det politisk mod att bryta mot invanda föreställningar och en klokhet som orkar se längre än till nästa opinionsmätning. Vårt dagliga bröd får inte bli ett simpelt bete i röstfisket!

Agneta Liliehöök, Jan-Olov Johansson, Carl Henrik Palmér, Peter Sylwan, Lennart Wikström.

Fristående och oberoende skogs- och lantbruksjournalister, ledamöter av Skogs och Lantbruksakademien.

 ( Texten har tidigare publicerats i UNT:s nätupplaga, men eftersom vi som skrivt den fortfarande får frågor om var man kan hitta den så publicerar vi den på flera ställen. )

Tags: , , , , ,

Igår var jag med och publicerade en debattartikel i UNT som vi rubricerat Ekobruk 2.0

”Vi” är fem fristående journalister med utbildningar som lantmästare, agronom och jägmästare i grunden. Vi har alla i många år bevakat frågor om såväl skogsbruk som livsmedel och vetenskap.

 

Rubriken på vår text blev ”Ekologisk odling lika oekologisk”. Den var satt av tidningen. Inte av oss. Den har förvisso god täckning i texten men vi undvek den eftersom vi INTE ville falla in i gamla mönster.

Och vi söker inge strid.

 

Reaktionerna på texten är rätt intressanta.

 

Å ena sidan har vi en grupp som snabbt konstaterar att vi är för GMO och därmed förmodligen ”köpta” av Monsanto.

 

A andra sidan har vi de som med lika stor hastighet slår fast att vi inte har ett smack nytt att säga som inte de ”riktiga” forskarna redan vet.

 

När det gäller den första anklagelsen så är ju ”guilt by association” är ett klassigt grepp, känt inte minst ifrån McCarthys förföljelse av vänster i USA. Så om vi artikelförfattare tycker att modern bioteknik är ett fantastiskt redskap så är vi – på något konspiratoriskt mystiskt vis – bundna till alla multinationella företag som också använder den tekniken?

Det är ungefär som att alla cyklister skulle vara kommunister eftersom Viet Cong i Vietnam mestadels använde sig av cyklar.

 

Inställningen att jag har inget att lära av ” de andra” är förmäten och strider emot god vetenskaplig nyfikenhet. Att tro att man redan vet allt är än värre.

 

 

Om man gör sig besväret att läsa hela artikeln så upptäcker man – förhoppningsvis – att vår ambition var att få upp de stridande ur det ställningskrig som pågått så länge vi kan minnas. Och vi har som sagt varit med ett tag.

Den eminente journalisten Tomas Lindberg fångar vår strävan på ett bra sätt när han ( på Facebook ) associerar till den jul då några genom att spela ”Stilla Natt” tillfälligt stoppade kriget på delar av Västfronten.

 

Dramaturgin i media förutsätter ofta två sidor som angriper varandra. En sådan tuppfäktning kar tydligen stort underhållningsvärde. Men behöver verkligen alla experter och vetenskapare alltid ställa upp i den ringen? Och kunde inte någon journalist göra sig besväret att leta upp fakta? Även sådana som inte stöder hens förutfattade åsikter?

 

Nå, debatten går vidare som det brukar heta. En helt annan sida av den här frågan är förstås den politiska. För uppmuntrade av en enig mediakör så har det samhället satsat skattepengar på att stödja ekologisk odling och upphandla ”ekologisk mat” till sjukhus, skolor och vårdhem.

Är det en god sak? Eller är det fel använda pengar?

 

DET är en av många frågor som skall tas upp i VoF:s debatt ”Ekomat –ideologi eller vetenskap?” den 15 april i Uppsala, klockan 18.30 i sal X.

 

 

 

 

Tags: , , ,

Det går att skriva människans historia på ett otal sätt. En historiebok bär vi alla med oss i våra celler. Den som är skriven i vår arvsmassa.

För inte så länge sedan så kunde ju Svante Pääbo och andra belägga att våra förfäder en gång i tiden hade haft ihop det med Neandertalare. Bevisen finns i vårt DNA, i vart fall hos de av oss som lämnade vår hem i Afrika.

Nu kommer det nya resultat som kanske är minst lika uppseendeväckande. Det visar sig nämligen att vi under utvecklingens gång plockat med oss drygt hundra gener från andra organismer. Detta verkar som det här långodset bara stuvats rakt in i vår egen arvsmassa utan större besvär. Och då har vi ändå tjuvat gener från svampar, bakterier och alger!

 

Så tror forskarna exempelvis att den gen som styr tillverkningen av hyaluronsyra ( en i Uppsala välkänd substans ) kommer ifrån – en svamp!’

En annan lånat gensystem verkar härstamma ifrån en bakterie. Då handlar det om ABO antigener som bestämmer vilken blodtyp du har, en faktor som är väl så avgörande vid blodtransfusioner.

En tredje gen, upplockad ifrån en alg, verkar vara inblandad i kroppens bildning av fett och därmed också verksam vid fetma.

 

Sammanlagt har de forskarna identifierat runt 145 olika gener som fogats in i den mänskliga DNA spiralen!

 

Med tanke på den debatt som förs omkring faran med att vi människor nu för gener emellan olika organismer måste man ändå få säga att naturen ligger långt före här…

 

Eller för att tala med samma språk som GMO motståndarna brukar använda:

naturen har redan lekt Gud.

 

Reslutaten är publicerade i tidskriften Genome Biology av Alastair Crisp and Chiara Boschetti på Cambridge University m.fl.

 

 

 

 

Tags: , ,

Anmälde just ett TV program i SVT2 till ”Radionämnden” (Granskningsnämnden för radio och tv.) Som en gammal vän av public service är det något jag gör med viss tvekan, men ibland är måttet rågat.

För emellan ett alldeles utmärkt program om ”Religiösa resor” och den fantastiska BBC upplevelsen Ryggradsdjuren med Sir David Attenbourgh, spirade denna afton ett ogräs.

 

För, av någon märklig anledning, har SVT valt att köpa in ett inslag som man kalla ”Örtskolan”.   Här får vi möta en ”ört terapeut som vandrar runt i ett idyllisk svensk landskap ackompanjerad av fiolmusik.

Men detta är inget naturprogram, eller en etnologisk tillbakablick på gammal folkmedicin, nej, detta är som sagt en skola. Och skolans läroplan är minst sagt ambitiös. För redan i tablåtexten får vi ”lära oss” att ”Många av våra vanligaste växter har stor läkande förmåga.”

Jaha. Vad bra. I så fall ser jag omedelbart stora möjligheter för hårt pressade Landsting att spara stora summor. Ut och plocka maskrosor bara!

 

I programmet påstår så ”örtterapeuten” Alexandra De Paoli att Åkerfräken ( Equisetum arvense ) kan användas mot urinvägsinfektion, håravfall, hud problem och dåliga naglar.

Samma ogräs kan, enligt samma Alexandra De Paoli, förbättra immunförsvaret och stärker de fina kärlen, kapilärerna .

Alla dessa vidunderliga egenskaper förklaras, får vi veta, av växtens innehåll av flavonoider, kisel och saponiner.

Flavonoider är, enligt programmet, urindrivande, kramplösande och stärker kapilären (?) , de tunna blodkärlen

Kisel ger ett bättre immunförsvars genom att öka antalet vita blodkroppar. Kisel stärker också håret, huden och naglarna.

Saponiner ökar näringsupptaget i tarmen.

Allt enligt jourhavande örtterapeut.

Detta är naturligtvis rent nonsens! Här, liksom i det efterföljande programmet om evolutionen, finns det inget utrymme för ”olika åsikter”.

Här gäller ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Om en växt innehåller verksamma substanser blir den, efter lång, noggrann provning och individuell dosering, ett läkemedel.

 

Men här, på SVT:s ”Fakta” tid, finns inte en uns av tvekan, inte en källhänvisning och inte en stavelse av vetenskap! Detta är inte folklore detta är som sagt utbildning.

 

Hela programmet avslutas med att Alexandra De Paoli tvättar händerna i vatten blandat med fräken, samtidigt som hon dricker ”det goda teet”. För fräken fungerar nämligen, enligt henne, utmärkt som tvål, och dricker man det så blir man ”ren både utanpå och inuti”.

 

Ren inuti? Jo, det vore grejor det! Går det månne lika bra att inmundiga en vanlig tvållösning?

 

Men eländet slutar inte där. För mitt under lektionen i Örtskolan så underrättas vi nämligen om att Åkerfräken ” har en kusin som tyvärr är lite giftig”.

Den heter Kärrfräken och är fortfarande enligt programledaren ”rätt lik” den så hälsosamma nära släktingen.

Och enligt programledarens egen hemsida så finns det kanske skäl att vara lite försiktig med denna kusin för där skriver hon:

”…Det jag har läst om kärrfräkens giftighet är att den hos människor kan orsaka yrsel och illamående, men knappast döden.”

 

Att de två fräkenarterna är knepiga att skilja åt bekräftas av både en lång utläggning i programmet och en mycket utförlig text på hemsidan.

 

Vän av ordning och upplysning frågar sig därför:

 

Vad väljer public service att okritiskt propagera för rent kvacksalveri?

Varför väljer då SVT att utsätta en stor grupp av mindre botaniskt kunniga tittare för denna risk? För att bli rena inuti?

 

Enligt min mening strider detta mot grundläggande principer i SVT:s sändningstillstånd och hela andan med public service.

 

Detta är inte information eller upplysning, detta är desinformation och kunskapsskymning.

 

Om jag tror att ”Örtskolan” fär underkänt i prövningsnämnden?

Knappast.

Men en rekommendation till SVT är ändå att ta lite pengar ifrån ”Mello” – och alla andra förströelseprogram – lägga dem på att rensa ut sådant här ogräs ut tablån.

Tags: , , , , , , , ,

I tisdags lyssnade jag som vanligt på Kulturnytt i Sveriges Radio P1.

 

Så här lät en bit in i programmet:

 

”-Det blir ju tråkigare för människor som tycker om vetenskap. Det blir fattigare. Och det är också ett slags språk och tilltal som medan det fortfarande var en självklar plats för vetenskapsdebatten i dagspressen så fanns det språket där sida vid sida med den vanliga journalistiska prosan. Det var ett annat tilltal, en annan rytm, en annan ton. Det är bra när det är varierat. ”

 

Nej, nu hittar jag på. Så lät det inte i Kulturnytt i tisdags. Det man avhandlade var de beklagliga nedskärningarna av litteraturbevakningen runt om i pressen. Och inget annt.

 

Men om man gör tankeexperimentet att byta ut ”litteretur” mot ” vetenskap” så framstår bristen på en seriös journalistisk bevakning av det gigantiska och livsviktiga området så mycket tydligare. För när det gäller bevakning av teknik, medicin, innovationer och högre utbildning så sker inga drastiska nedskärningar i spåren på papperstidningens död. Av det enkla skälet att det aldrig funnit någon sådan bevakning värd namnet.

 

1959 håll C P Snowden sitt föredrag om de två kultureran. Den ena, den intellektuella som refelkterade och den andra mera framåtblickande. Hans poän var att ett samhälles utveckling var beroende av en diaolog mellan de två kulturerna. Men eftersom den litterära/konstnärliga inriktningen helt dominera pressen så den dialogen tystnat.

 

Sedan dess har hela vårt sätt att leva och hela vårt sätt att se på oss själva och världen

förämdrats i grunden, på grund av vetenskapliga upptäcker och konstruktioner.

Men maktförhållandena i pressen är exakt de samma.

För trots de tråkiga besparingarna på kultursidorna som vi nu ser så har de flesta tidningar fortfarande en sådan bevakning.

 

Iden om en daglig sida som rapproterade om, och diskuterada vad, som händer inom vetenskapen är fortfarande lika långt borta som 1959.

Lika avläsen är tyvärr tanken på ett konstruktv samtal emellan de två kuturerna.

Tags: , , ,

« Older entries