Kategori: Okategoriserade

Nationalnyckel är ett lätt vansinnigt projekt, byggt på orealistiska ekonomiska kalkyler.

Nu vill ensamutredaren Rolf Annerberg lägga ned utgivningen av praktverket och låta utreda om SLU skall fortsätta att vara huvudman för projektet.

Hans analys är korrekt på flera punkter men jag håller ändå inte med honom om hans slutsatser.

För även om projektet bygger på entusiasm och glädjekalkyler så är jag lite svag för riktiga entusiaster. Eller för engagerade kulturmänniskor om ni så vill.

För här handlar det om Kultur – i ordets verkliga bemärkelse.

Idén att kartlägga ett helt lands fauna och flora är en kulturgärning av yppersta klass, minst lika viktig som att bygga ett nytt Operahus i huvudstaden.

Eller att anlägga ett antal nya sportarenor.

Det kommer precis som vanligt att bli mycket dyrare än beräknat och det kommer aldrig att bli lönsamt, men det är ändå värt pengarna!

Vi medborgare får ofta hör att vi lever i ett rikt land och det vore i sanning ett fattigdomstecken att inte ha råd att kartlägga vårt lands djur- och växtliv! När vi nu anser oss ha råd med så mycket annat…

Men här borde också finnas ett stort utrymme för såväl företag som privatpersoner att i sanning göra en bestående kulturgärning genom att gå in som sponsorer!

Sedan kan man givetvis diskutera om resultatet nödvändigtvis behöver ges ut i bokform. Kanske är tiden för Nationalencyklopedier förbi så här i Wikipedias tidevarv? Som inbiten bokälskare är jag nog inte rätt person att bedöma det.

Men fördelarna med att ha hela den gigantiska Artdatabanken på nätet är givna och många. Där skulle alla kunna ha tillgång till materialet och det skulle hela tiden kunna justeras och förändras. Nya arter upptäcks som bekant hela tiden och nya DNA analyser förändrar släktträden. 

Att sedan flytta det unika Art Data projektet från SLU skapar nog flera problem än det löser. Var man än håller hus så bygger ett sådant här arbete alltid på kunnig och engagerade människor. Och märkligt nog så råder det idag brist på så kallade gröna biologer, trots att arbetslösheten är hög ibland just disputerade biologer.

Arbetsmarknadsstöd kanske?

Nu anser jag dock som vanligt att det är olyckligt med vetenskapliga gränser och skrankor. Ett modernt Artdataprojekt måste givetvis även inkludera analyser av arternas arvsmassa! Och då kanske man skulle kunna koppla ihop SciLifeLab  projektet med ArtDatabanken? Då  blir den svenska art kartläggningen  ett riktig banbrytande projekt!

Är det värt 60 fall av narkolepsi för att rädda 40 liv? Är det värt 60 fall av narkolepsi för att rädda ”bara 6 liv”? (Det verkar till och med svårt att få fram exakta siffror i detta statistikens hemland på jorden! )

Den här typen av svåra filosofiska frågor brukar man ställa på moralfilosofiska kurser.

Men nu är det verklighet. Här i det nutida Sverige. Så valde regeringen och dess experter rätt?

Massvaccinationen mot den så kallade ”svininfluensan” har debatterats rejält och i olika omgångar. Svenska Dagbladet och deras grand old lady Inger Atterstam har anfört den kritiska sidan som anfört en rad skäl till att regeringen och experter inte borde ha genomfört vaccinationen.

Det förelåg ingen pandemi, läkemedelsbolagen var ute efter stora förtjänster och ett stort antal barn drabbades av svåra biverkningar av det valda vaccinet.

På den första punkten är det lätt att instämma, efteråt. WHO skrek ”vargen kommer” för tidigt. Den här gången.

Bolagen tjänade säkert pengar på affären. De gjorde säkert också vad de kunde för att få sälja sitt vaccin. Detta kallas marknadsekonomi och den har sina för och nackdelar.

Men den svåra frågan är den om biverkningar. För alla läkemedel har sådana och det blir till sist alltid en fråga om att väga nytta mot risker.

Problemet med ett vaccin mot en virusinfektion är tiden. Man måste snabbt framställa rätt vaccin i stora mängder. Annars är hela iden med att förebygga sjukdomen borta. Det gör som jag förstår det att man inte hinner med alla säkerhetstester som man kanske borde göra.

Därtill kommer att när man injicerar främmande ämne till så många människor kommer några av oss att vara mera känsliga för dessa.

Och jag minns fortfarande vad några experter sa när de klev ned från en debattscen INNAN massvaccinationen.

”Ja, detta kommer att bli ett jättelikt experiment”

Nu vet vi hur det gick.

Det blev ingen förödande massinfektion. Däremot drabbades en stor grupp av barn och ungdomar av en handikappande sjukdom, förmodligen som en reaktion på vaccinationen.

Om svininfluensan blivit en pandemi, om vi drabbats av bara en mild variant av Spanska Sjukan hade den svenska massvaccinationen idag hyllats världen över och tusentals liv räddats!

Amatörfilosofiskt kan man konstatera att det är alltid lättare att döma efteråt, när man står med facit i hand.

Nästa gång, för det kommer en nästa gång, kommer motståndet mot att vaccinera sig att bli betydligt större. Tvekan hos experter och politiker kommer att öka.

Tänk om det är vargen som kommer den gången?

Under tiden fortsätter omkring 3 000 människor att dö varje år i Sverige på grund av misstag i vården.

Men den döden saknar de dramatiska inslagen som gör en riktigt bra nyhet.

Vänsterpartiet har hyrt in en kvinna som tar av sig kläderna på scen, till musik.

I folklig mun brukar man det kallas det att ”strippa”.

Men när jag ser på Rapport förstår jag att det är fel. Där berättar en (kvinnlig) expert att ”det är på tiden att kvinnor får ta plats på scenen”. Samt att detta är ett uttryck för  ”moralpanik”.

Gör nu ett litet tankeexperiment. Moderatorerna har fest och hyr en vacker kvinna som tar av sig kläderna på scenen. Vem tror då att samma expert skulle konstatera att det var på tiden?

Nej, tänkte väl det.

Så har Åkesson röstat, med poliseskort. Möte efter möte störs så att de inte kan genomgöras. Alla skrattar lite genrat åt det. Rätt åt dem. Personligen är jag inte lika road. För någon vecka sedan stod jag bredvid Folkpartiets valstuga på Stora Torget i Uppsala. Vid sidan fanns en massiv ring av ungdomar, runt Sverigedemokraternas valstuga. Stämningen var hotfull. När jag tog upp min mobilkamera för att fotografera pöbeln kom en mig närstående person och sa: Ta ned kameran! Det här är aktivister som inte tvekar att slå ned folk som fotograferar dem!

Jag säger det igen. Jag är emot allt Sverigedemokraterna står för, men jag blir minst lika rädd för de som argumenterar med knytnävar och knivar.

Jag hoppas att jag får tycka det?

Min mor dog av en stroke. Flera personer i min närmaste omgivning har haft hjärninfarkt och jag löper själv rätt stor risk att drabbas. Så när det är Internationella Strokedagen så känns det på många sätt viktigt att tala om det.

Och det hedrar UNT att man på flera uppmärksammar dagen, något som rikstidningarna helt struntat i.

Men det räcker inte med att bara prata. För när undersökningar av Hjärnfonden visar att Akademiska Sjukhuset i Uppsala har hört till de allra sämsta att ta hand om människor som drabbas av stroke tycker jag att det är en rätt allvarlig iakttagelse.

Rent av mera väsentlig än stenkastande snorungar och hockeyspel i maj.

För här handlar det om liv och död, varken mer eller mindre.

Jag blir visserligen glad av att höra att ”arbete pågår på att förbättra situationer” men oroas samtidigt av att det alltid är vad byråkrater alltid säger.

Hur många ska dö i onödan för att arbetet inte var riktigt klart?

• Ledsen fru Svensson om ni hade kommit in om en vecka så hade vi nog kunnat hjälpa er, men nu kom ni lite för tidigt. Men ”arbetet pågår”!

För om man nu vet var problemet sitter, i tillgång till röntgenutrustning, så kan väl någon ansvarig göra skäl för sin höga lön och ryta till? 

-Akademiska Sjukhuset skall bli bäst i landet. Ordna det! NU!

I väntan på det gäller det att lyssna till vad neurologläkaren Erik Lundström säger och att vara observant på symptom hos andra – och hos sig själv.

Samt att önska honom all framgång med förbättringsarbetet!

 Att byta julklappar har plötsligt blivit mycket svårare. För först skall man då jaga Boländerna runt för att hitta rätt gåva till faster Elsa.

Sedan skall stackars faster företa samma Canossavanding för att byta sin puckade present, men se det går inte. Inte nu längre. För allt flera affärer kräver nu att Elsa skall ha med sig gåvogivarens kontokort för att få ”pengarna tillbaka”. Skälen är säkert goda, man vill undvika bedrägerier, men konsekvenserna blir en smula bisarra.

För först måste alltså den som fått julklappen förklara för den glade givaren att hon inte vill ha den. Sedan måste hon alltså släpa med sig julklappsköparen till affären så att de kan ” sätta tillbaka” inköpssumman på givarens konto! Så det gäller att den som skänkt klappen inte hunnit åka hem till Säffle vid det laget. För någon annan möjlighet gives icke. 

Man kan till exempel inte få pengarna tillbaka kontant eller insatta på sitt eget kontokort. I vart fall inte på några av de affärer vi besökt.

Enligt till exempel MediaMarkt var det ” kortkontobolagen” som förbjudit dylik hantering.

På Akademibokhandeln gick det dock alldeles utmärkt! Och kontokortet var precis det samma.

Slutsatsen blir enkel. Det gäller att välja affär. Och nästa år tar vi ut kontanter och betalar med dem. För det var väl det kortföretagen och handeln ville ha i julhandeln ? Mera kontanthantering 😉

Det är betydligt närmare till smockor än till klappar ute i julhandeln just nu. Med bara en vecka kvar till högtidernas högtid så är hetsen på kokpunkten. Iskallt regn/blöstsnö i slutet av december bättrar inte direkt på humöret.

Trafikkaoset i Boländerna tilltar i samma takt som dubbdäcksförbud, gåfartsgator och parkeringsbrist driver affärer och kunder ut ur centrum.

Kvar blir fik, frisörer och flickkläder.

Men jag skulle ändå vilja vädja till de som makten haver att begrunda de som är rörelsehindrade. Speciellt nu när Miljöpartiet skall slänga ut bilarna från centrum.

Parkeringsmöjligheterna för de som inte kan cykla eller hoppa på bussen  är mycket få i denna storstad. Och reglerna är njugga. Jag vågar till och med påstå att det ofta är lättare att parkera för någon med rörelsehinder i Stockholm?

Parkeringshus i all ära, men de är kommersiella inrättningar som har erbjuder ett fåtal platser, i högst en timma!

Jag framhärdar med att rösta med kontokortet och handla av exempelvis centrums enda kvarvarande fotobutik! Om inte annat därför att man får råd.

Och även miljöpartister kan drabbas av sjukdom eller handikapp.  Eller är rörelsehindrade människor kanske också att betrakta som ”miljöbovar”?

Nå, jag hoppas på politisk besinning så här i juletider!

Att däremot ändra på den trulige och sure julhandlaren är nog omöjligt.

Bufflar är väluppfostrade jämfört med den genomsnittlige svensken som galopperar fram över den asfalterade prärien. Och när herr Bison väl satt sig i bilen beter han sig som om varje nanosekund vore den sista på denna jord. Blixtlåsprinciper och lite värdighet som gör att trafiken flyter på är inte att tänka på.

Uppsalas cyklister är ett kapitel i sig. Det är en gåta för mig hur dessa ungdomar med höga medelbetyg och ofta en lysande framtid inte förmår bemästrar en så relativt enkelt apparat som en cykelbelysning?

Cykellampor verkar lida av samma tekniska problem som blinkers på många bilar.

Jo, man skall blinka innan man svänger!

Likaså är det väldigt hälsosamt att titta innan man springer ut på gator. Några streck under sulorna gör inte att det gör mindre ont. Zebralagen är ett stort misstag eftersom några tar den som en garanti för sin odödlighet.

Alla borde tvingas att byta plats med varandra i trafiken!

Låt oss införa en obligatorisk Trafikbytardag!  

I nollvisionen tecken bör detta provas redan i skolan och med datorsimulator!

För att återinföra ”vänliga veckan” är väl för fjantigt, antar jag?

Nå, jag tänker hålla mig inomhus och tända ett ljus, även om stearinljus enligt de senaste rönen är farligare än partiklar från trafiken?

Nu har man beslutat om att i första hand euroländerna ska ha koll på sin ekonomi. Om jag fattat det hela rätt har man tydligen bestämt sig för att man bara ska få göra av med lite mer än man får in, max 3 % per år. Det är ju ett vällovligt initiativ och kan ses som en upprepning av de direktiv man haft ett tag inom euroländerna. De första att bryta mot denna regel tidigare var Tyskland och Frankrike. Italien hakade snart på och eftersom det var de stora ekonomierna ansåg tydligen även de mindre att det var ok att göra av med mer än man fick in. Nu har man enligt devisen ”repetition är kunskapens moder” fastlagt det gamla beslutet att det bara är ok att förbruka lite mer än man tjänar. Väljer man att göra av med ännu mer så får man betala böter. Hoppas att det finns säkerheter för dessa böter. Min erfarenhet är ju det omvända, de som redan har svårt att betala sina räkningar och måste övertrassera sina konton för att klara sig oftast också har svårt att betala straffräntor. Men, detta gäller nog bara för privatpersoner och företag.

På en nationell och globalnivå gäller säkert andra ekonomiska premisser. Säkert kommer det in stordriftsfördelar när man lyfter ekonomierna till nationell och internationell nivå.

En annan ekonominyhet jag fångade upp i veckan var ett beslut om hur skolan ska finansiera specialundervisning. Tydligen hade Piteå dragit in 5 timmar per vecka i stödundervisning för en elev med särskilda behov. I stället för 20 timmar erbjöd kommunen bara 15 trots att såväl kommun, föräldrar, lärare ansåg att det fanns behov för 20. Kommunen hade använt det dåliga argumentet att man inte hade råd med 20 timmar varför neddragningen gjordes. Detta prövades juridiskt och man kom då fram till att brist på pengar inte var ett hållbart argument för att försämra undervisningen.

Denna syn på kommunen och skolan öppnar helt nya möjligheter. Då skolan är en kommunal angelägenhet samtidigt som kommunerna erhåller stora statliga medel ser jag en spännande utveckling framgent. I och med att brist på pengar inte är ett relevant argument för att driva en verksamhet ser jag nu möjligheten att man mycket väl kan låsa nivån på kommunernas ekonomier till dagens utan mer statliga pengar. Utifrån principen att kopplingen verksamhet – pengar inte är relevant kan man således låsa de kommunala ekonomiernas storlek på nuvarande nivå men samtidigt också kräva en bibehållen eller ökande kommunal verksamhet framöver. På det sättet behöver man inte kompensera för löneökningar, inflationsökningar etc. som påverkar även den kommunala ekonomin. Krav på oförändrad verksamhet ska gälla varför det blir en kommunal angelägenhet att lösa en bibehållen verksamhet med låst ekonomi. Ett fiffigt sätt att frikoppla kommunerna från övriga Sverige. Detta skapar naturligtvis ett nationellt utrymme då vi självklart räknar med ökade intäkter skattemässigt i övrigt. Denna intäktsökning blir i så fall förbehållen statlig och landstingsfinansierad verksamhet där kopplingen verksamhet – pengar självklart är tydligare.

På nationell nivå måste det betraktas som ett lysande beslut att fastslå att nivån på kommunal verksamhet inte har en koppling till ekonomin och kostnadsutveckling. Självklart finns det en automatisk förståelse bland alla kommunalt arbetande att så är fallet. Säkert allra tydligast hos lärarna som förutom att kostnaden för deras insats är fast oavsett insatsens storlek som är konsekvensen av det nämnda beslutet också lyfts fram som en särdeles viktig yrkeskategori!

Hösten smyger sig över oss som en kollektiv depression. Plötsligt en dag är allt mörkt. Och det blir inte ljusare av vetskapen om att mörkret djupnar i ytterligare två månader. Nu vänder det inte innan Höknatten.

Hösten är inte heller uppdelad i lagom portioner som våren.  Den är en lång vandring mot gråmörkret, utan raster eller uppmuntran. Ja, det skulle i så fall vara Allhelgonadagen, då vi tänker på Döden.

(Halloween har, lyckligtvis, inte fått fäste här i Sverige. )

Men visst är naturens final vacker? Lövens färger är ett under, varje år. Och denna vecka har många barn lov från skolan. Om man skall tro media (!) tar många föräldrar numera en extra vecka ledigt för att ”komma ifrån” på en lite längre solsemester med familjen. Jag har full förståelse för det, men samtidigt säger valet av badstrand istället för skolbänk så mycket om välfärdslandet Sverige hösten 2011.

What a mess! The glamour’s Nobel week, the sciences worlds  equivalent of the Oscar gala, could have started better.  First of all the Nobel committee of the Karolinska Institute picked an area within medicine or physiology that surprised most of the experts, but that happens a lot. But when it after just after a few hours grew painfully clear that one of the three laureates actually was dead, matter became worse, simply because the most wanted of all scientific prizes is not a posthumous one.

But there has been exceptions, both Swedish. The general secretary of UN Dag Hammarsköld and the Swedish author Erik Axel Karlfeld. They were both ominated the same year that died and therefor where accepted as laureates.  Mathami Gandhi was going to get the Nobel peace prize 1948, but as we all know, he was murdered earlier the same year.

1974 the Nobel foundation decided that no prizes should be awarded posthumous, the exception being when the laureate died after the announcement.

So, what happens now? Professor Ralph Steinma died on Friday, three days before the announcement, so that would be crystal clear. No prize. Which of course feels all wrong considering he done a fabulous work and is worth it. So after some wriggling the Nobel committee now seems to have decided that professor Steinman should be honored posthumous, after all. The reason being that “they did not know “ that he had passed away when they took their vote last week. Some would argue that bad research is not a sound ground for any decisions.

That

Others would suggest that it would be a good idea to give the prize earlier. That would have been

Kommer Kenyas framgångsrika löpare att drabbas av förbannelsen imorgon? Och varför har det hittills gått så bra för just dem? Det är frågor man kan ställa sig efter dagens SVT sändningar.

Allmän idrott, brukade min gamle far kalla den, friidrotten som just nu håller sina världsmästerskap i Sydkorea. Lysande underhållning är det, av individer som tränat, tränat och tränat. Den som behöver bevis för detta kan exempelvis titta på damernas spjutfinal ikväll! Vilken tävling, vilka prestationer.

SVT:s sportkommentatorer är liksom SR:s, både mycket kompetenta och roliga. De förhöjer verkligen evenemanget, utom möjligen på en punkt. Jag tänker självklart på tjatet om ”programbladsförbannelsen”. Den går alltså enligt journalisterna ut på att de idrottare som förekommer på programbladets omslag misslyckas. Kajsa Bergkvist, höjdhoppare och expertkommentator försöker dämpa vidskepligheterna vilket hedrar henne.

Men grabbarna kan inte sluta älta dessa slumpens skördar.

Då tycker jag Anders Gärderud hade betydligt mera rätt när han sa: ”Det finns ingen rättvisa inom idrotten. Ju snabbare man inser det, desto bättre”.

För det är ju exempelvis så att oavsett hur mycket jag hade tränat när jag var ung hade jag aldrig blivit någon bra medeldistanslöpare. Mitt biologiska arv satte stopp för detta. På samma sätt minns vi alla den finländske skidåkaren som råkade vara född med så många röda blodkroppar att han felaktigt misstänktes för doping.

Den kontroversielle professorn i praktisk filosofi, Thorbjörn Tärnsjö, säger att om man kunde genmanipulera människor så kunde man för första gången åstadkomma ”biologisk jämställdhet”. Dit är det lyckligtvis långt.

För en tid sedan fick vi uppleva vad jag trodde var omöjligt, att lilla Sverige hade en rad världsstjärnor inom allmän idrott. En av dem. Stefan Holm, är ett bevis för att man kan bli en lysande höjdhoppare även om man är av medellängd. Det är alltid en blandning av arv, miljö och – slumpen

På samma vis är säkert dominansen av kenyaner och etiopier på långdistansloppen resultatet av arv och en utvecklad träningskultur. Forskning och Framsteg berättade för några år sedan att man mätt upp fysiologiska skillnader i benen som kunde ge en förklaring. En uppväxt på högre höjd över havet har också lanserats som en förklaring till den mångåriga dominansen.

Fast sådan vågar kanske inte SVT:s anställda antyda eftersom de då omedelbart skulle stämplas som ”rasister”? Så är det inte.

Vi tar det igen. Människan är en mycket ung art där det ännu inte hunnit utbildas raser, däremot skiljer vi oss åt genetiskt. Den största genetiska variationen finns inom kontinenten Afrika.

Så jag tycker gott att man kan försöka analysera varför Kenya dominerar långloppen, varför Jamaica just nu vinner så många kortare löpningar,  ( de är väl inte dopade?!)  och varför Storbritannien plötsligt börjar visa de så kallade framfötterna ( London OS?). Det ger insikt i vad idrotten är och den komplicerade teknik och vetenskap som ligger bakom vad vi ser i dagens friidrott.

Däremot tycker jag som sagt att det räcker med vidskeplighet via public service. Det finns redan allt för mycket av den varan där och i övriga samhället.