Kategori: Okategoriserade

Virus och vardag
Rapporteringen om Covid19 är nu så överhettad att det knappast känns meningsfullt att skriva om ”corona”längre.
Till er som tycker att ” det går så fort nu”, jo, det är så en pandemi ser ut.
Till de som önskar ”panik” för att det skall ”hända något”, var så god! Nu får ni se panikens fula tryne länsa butikshyllor på toapapper (!) och hur friska människor tar vårdplatser från sjuka.
Och alla dessa nya experter. Heder åt Erik Helmersson på DN som i SR:s Godmorron Världen i dag svarar att ”han inte vet”.
Sverige är INTE landet lagom. Så har vi fortfarande ett relativt stort förtroende för myndigheter och politiker. Frågan är hur denna så värdefulla tillit kommer att påverkas av den mediacirkus som nu utspelas? Än så länge tyder undersökningar på att vi fortfarande litar på experter. I vart fall i den här frågan.
En sådan fd expert som nu citeras på flera håll är Annika Linde. Hon var tidigare statsepedimiolog . Hennes reflektioner är värda att lyssna på. Vad hon säger är att om man skulle låta viruset härja ibland barn och friska vuxna så skulle de bli immuna. Det skulle bygga upp en immunitet hos stora delar av befolkningen som skulle bromsa spridningen.
Om man samtidigt lyckas skydda de multisjuka och de gamla kunde man (kanske) få ned dödstalen.
Låt oss hoppas att de som har ansvaret väljer att lyssna till rätt experter. Förtroendet för Anders Tegnell &Co är fortsatt stort, men när han börjar göra politiska bedöningar som handlar om ”jämlikhet” blir jag lite bekymrad. Politiska bedömningar bör göras av politiker. Att sedan politker bör hörsamma vad de som kan frågan säger är en anna sak.
Mycket tyder också på att Sydkorea hittils varit mest framgångrikt på att kontrollera pandemin. En del av framgången verkar vara många tester. Finns det tillräckligt många sådana i Sverige?
Slutligen, Covid19 passar så skrämmande väl i det rådande medialandskapet. Det är som en figursydd nyhet som ständigt producerar nya siffror och nya dramatiska beslut. Vilket land ”stängs” idag? Och alla kan vi tycka eftersom ingen vet exakt hur det kommer att gå. Men den gamla sanningen att alla har rätt till sin åsikt men inte till sina egna fakta gäller även här.
Mera vardagliga dödsorsaker har inte en chans på löpsedlarna.För bara några veckor sedan hade den utmärkta tidskriften Forskning och Framsteg det här omslaget.

Då handlar det inte om något virus utan om en rad motståndskraftiga bakterier. Livsfarliga och osårbara. Men de har blivit för vanliga. Vardagsdöden är ointressant. Den säljer inte.

• Doktor Higgs, I presume?

Samtidigt som flertalet av årets Nobelpristagare äter en fantastisk  lunch på Uppsala Slott håller forskarna i Atlas projektet på LHC ( Large Hadron Collider ) i Cern presskonferens.

Ungefär som Allmänna Sången framför stämningsfulla julsånger undrar den församlade journalistkåren om de – äntligen – skall få svaret på frågan många ställt sig så länge nu; finns Higgs boson

Denna försvinnande lilla beståndsdel av all vår materia borde finna där, det har teoretikerna som professor Peter Higgs räknat ut, men det som bekant inte alltid som teorin överensstämmer med verkligheten.

Hela denna ring, en världens absolut största och dyraste forskningsanläggningar har byggts just för detta; att hittat de minsta av materians partiklar! Inte minst denna gäckande Higgs.

Och om den inte finns betyder det att vi får tänka om. Eller snarare ”bryta ihop och börja om”. För då är det något fel med den så kallade ”Standardmodellen” som enligt den rådande vetenskapliga uppfattningen skall förklara hur universum är uppbyggt.

Så de är inte lite ansvar som vilar på denna lilla obskyra partikel. Så  har den också kallats ”Guds partikel” eller ”fysikens heliga Gral”.

Hur är det då? Existerar denna mytomspunna lilla beståndsdel

Svaret är, ja, förmodligen!

Mitt i alla data som partikelfysikerna nu samlat på sig framträder mönster som nog inte är slumpartade, det finns något där!

Om det nu är så är det stort, men det betyder inte att alla svar är funna. Tvärtom.

Ett svar inom vetenskapen leder ofta till tre nya frågor.

Bredvid mig på Nobellunchen sitter Olle Engdegård. Om några dagar skall han disputera på KTH.  I sin forskning har han letat efter mörk materia i vår närmaste stjärna, solen.

Han har inte hittat någon sådan där. Hade han det skulle han förmodligen ha blivit Nobelpristagare om några år, eller snarare en stor grupp av forskare som gjort jobbet tillsammans. Nu har han inte det. ( Och när det gäller att belöna stora grupper av forskare så sätter för övrig Nobels testamente hinder i vägen för sådana, utom när det gäller Fredspriset. )

Men ibland är det också ett resultat att inte hitta något. Olles forskning är ändå ett steg mot en annan rätt stor fråga:

Var finns egentligen större delen av det universum som, enligt årets priser, fortsätter att expandera?

Det är sådana frågor som kan ge vem som helst lätt svindel en sådan här Luciadag, trots en alkoholfri glögg!

Det har nu gått över en vecka sedan den fruktansvärda naturkatastrofen i Japan. Vad kan vi dra för slutsatser av denna tragedi?
Jordbävningen som flyttade hela Japan två meter är en av de fyra- fem värsta som någonsin uppmätts. Tsunamin som kom efter dödade förmodligen tiotusentals människor. Vår första prioritet borde vara att forska fram bättre prognosmetoder och varningssystem för den här typen av naturkatastrofer. Men med tanke på att både Kalifornien och Japan hör till de områden som löper hög risk att drabbas får man förmoda att mycket kompetens och resurser redan satsats på just detta.
Det kan också vara så att orsaken till tsunamin skördade så många offer i Japan, trots högt utvecklade varningssystem, är att den svepte in över städer med en åldrande befolkning. Man var helt enkelt inte tillräckligt lättrörlig för att hinna undan! Men självklart är det alltid svårt att i förväg veta exakt hur våldsam en tsunami skall bli och hur många hundratusen människor man skall evakuera under kort tid.
Den mesta av debatten har dock inte kommit att handla om vad som verkligen hänt utan om kärkraften. Även här är det tsunamin som orsakat skadorna. Vad vi lärt oss under den dryga vecka som nu gått är att de japanska kärnreaktorerna stod emot en mycket kraftig jordskalv, men att kylsystemen i Fukushimas inte klarade av en stor tsunami.
Det är allvarligt och alla reaktorer i sådana här högriskområden borde vara byggda med den nya principen med passiv kylning. Men liksom all teknik utvecklas den här hela tiden.
Nu har teknikerna, trots extrema förhållanden, ändå lyckats begränsa skadan till själva anläggningen. Kvar finns en del oroande frågetecken kring ” reaktor fyra”. De så omskrivna läckagen av radioaktivitet är hittills relativt ofarliga. Om myndigheterna nu väljer att förbjuda livsmedel från området på grund psykologiska skäl visar de återigen att rädslan är värre än riskerna.
Men detta är givetvis inte den bild man får av att följa rapproteringen i media. Här råder en slags omvänd riskvärdering. Om man skall tro pressen är det kärnkraften som dödat tiotusentals oskyldiga människor, eller i vart fall kommer att göra så.
En fråga som ställts hundra gånger av reportrar under den här krisen är; kan man lita på myndigheterna? Och kan man lita på kraftbolaget?
Det är bra och berättigade frågor men efter en veckas bevakning av naturkatastrofen i Japan måste man också ställa sig frågan; kan man lita på media?
Mätningar av allmänhetens förtroende visar att just förtroendet för oss journalister är lågt, mycket lågt.
Var står då jag?
En säker kärnkraft är en förutsättning för att vi skall ge jordens befolkning på snart sju miljarder människor en drägligare tillvaro. Kärnkraften är idag del av en lösning som förhindrar fortsatt skövling av skog och en stegrande växthuseffekt.
Kärnkraftsbolag och deras experter bör granskas än hårdare efter katastrofen i Japan, men den enda framkomliga vägen är att lära av misstagen.
Att säga nej till allting är en feg och orealistisk hållning till världen. I verkligheten måste vi alla göra svåra val i en gråmelerad vardag.
Det är därför jag är en miljövän – för kärnkraft.

December snöar och försöker ta livet av allt som sover under dess stjärnhimmel. Det är tur för koltrastarna att vi sedan länge har ingått ett avtal. Kontraktet är högst simpelt. Jag matar koltrastarna med äpplen och annat gott under vinter, hanen sjunger för mig under våren. Och vilken sång sedan! En vemodig hyllning till det stigande ljuset som jag måste få kalla svensk, utan att bli beskylld för att vara nationalist.

Tidigt sätter han igång, Koltrasten. Lite prövande först, men ändå rätt starkt. Ofta sitter han ungefär en meter utanför sovrumsfönstret. Precis ovanför där jag brukar mata dem.

Visst händer det att han väcker mig, men han är förlåten. Det är lätt att somna om till fågelsång. ( Utom möjligen till vår näktergal som faktiskt är rätt skräning om ni frågar mig.)

Det blir allt billigare att analysera vår arvsmassa. Snart är det möjligt att få hela sin genkarta – om man så vill.

Med denna unika karta  i sin hand vet man en hel del mera om sig själv – men långt ifrån allt.

För är det något som vi har lärt oss under det dussinet av år som gått sedan det första genomet publicerades under pompa och ståt så är det att vi fortfarande har mycket kvar att lära oss om samspelet mellan arv och miljö.

Och drömmen om att byta ut sjuka gener och bota de stora folksjukdomarna är fortfarande bara drömmar.

Men DNA tekniken har lett till stora framgångar på andra fält. Som att säker kunna identifiera våldtäktsman eller mördare. Eller som verktyg i den historiska forskningen. På senare tid har tekniken också blivit tillgänglig för oss vanliga medborgare. Vi kan ta reda på släktskap och testa oss för diverse sjukdomar.

Dessa möjligheter medför naturligtvis också risker – som det mesta här i världen.

Man kan exempelvis fråga sig om det verkligen är klokt att få ett besked om ökad risk för bröstcancer via datorn.

Däremot blir jag lite förvånad när journalisten och författaren Maja Hagerman i en DN artikel före jul varnar för den pågående ”DNA vurmen” inom släktforskningen.

Hennes farhågor om vad den vanliga medborgaren kan dra för tokiga slutsatser av ett DNA test gör mig rent av betänksam.

För precis samma felaktiga konklusioner kan dras, och dras ofta, från vanlig släktforskning, ja, rent av historiska böcker.

Okunnigheten finns överallt och folkbildning är ett ständigt pågående arbete.

Tvärtom tycker jag att DNA forskningen visat på att vi alla kommer från Afrika och att vi alla är just ”släkt”.

Den har dessutom, lyckligtvis, gett oss som inte anser att det finns några mänskliga ”raser” fakta att luta oss mot. Om exempelvis våra släktingar Neandertalarna funnits kvar hade vi fått hantera det.

Jag har kort sagt lite svårt att förstå vad Maja Hagerman är så rädd för.

Är det rent av tekniken i sig?

Jag är rätt intresserad av släktforskning och av naturvetenskap. När de nya DNA testerna kom gjorde jag därför några av dem. Inte de som visar risker för olika sjukdomar utan de som kan användas som verktyg i släktforskningen. Det första lilla provet skickade jag till National Geographics stora projekt. De vill visa hur vi människor utvandrat från Afrika. Nu läser jag i DN att journalisten och författaren varnar för dessa DNA tester. Jag har läst igenom hennes text några gånger och försöker förstå vad hon är så rädd för.

Ser att public service TV skall starta en ny serie med titeln ”Arga Doktorn”. Nå, idén är inte direkt pinfärsk. Arga Snickaren härjar redan i tablån och för rätt många år sedan nu hade SR en Radiodoktor som var små förbannad mest hela tiden.

Det intressanta är att man väljer just en Doktor för att dra fram bristerna i vår sjukvård. Inom andra sektorer brukar detta annars betraktas som en journalistisk uppgift.

Och är det i första hand läkarna som SVT skall representera? Jag trodde i min enfald att det var oss vanliga licensbetalare. Eller Patienterna…