Tegnell, tystnade och tilltron

Statsepidemiolog Anders Tegnell är säkert en hyvens person.

Jag har aldrig träffat/intervjuad honom. (Däremot andra med hans arbetsuppgift och rätt många virusforskare genom åren.)

Folk jag känner och litar på säger att ”Anders – han är bra och pålitlig”.

Men allt detta är tämligen ointressant. Eller borde i alla fall vara så.

Så jag tänker varken ”rasa emot” eller ”kärleksbomba” Anders Tegnell. Eller någon annan.

För den avgörande frågan nu är hur den relativt lilla enheten på som Tegnell och hans kollegor jobbar på kommer att klara den pågående pandemin. Folkhälsomyndigheten gjordes radikalt om 2014 och eneheten för att hantera smitta blev bara en del av dess verksamhet.

Eftersom vi fortfarande inte vet hur det kommer att avlöpa så har vi inget säkert svar på den frågan.

Det bör i sin tur inte hindra media för att kritisk bevaka denna stora samhällshändelse. Vi lever väl ändå i en demokrati och med pressfrihet? Därför är det nästan plågsamt att se de många presskonferenserna. Var kommer all denna underdånighet ifrån? Denna nästan totala brist på just kritiska frågor? Varför skiljer sig dessa frågestunder så markant ifrån vanliga sådana?

Undantagen får stor uppmärksamhet – som den berömde ”tysken”

Är det vårt behov av ”en stark ledare” i oroliga tider som lyser fram? Skall vi tiga och lyda, nu?

Eller är det bara okunnighet hos de deltagande reportrarna? Var finns för övrigt de reportrar som har lite kunskaper i naturvetenskap eller till och med medicin?

Covid19 har tagit oss på sängen, visst. Men den var på inget sätt oväntad. Inom riskforskning brukar man tala om ”det kända oväntade” och det ”okända oväntade”. Det okända oväntade skulle exempelvis kunna kunna vara att det landar ett flygande tefat.

Men ett smittsamt virus är i högsta grad en väntad katastrof. Att sedan de som har haft ansvaret valt att ignorera detta hot är en helt annan sak. Politiker och regeringar av alla färger har sparat pengar på kort sikt och nu står vi där med byxorna vid knäna. Experterna har nog varnat allt de kunnat, både Tegnell och Olsen. Det första som Stefan Löfven gjorde som statsminister var att ta bort den särskilda krisgrupp som då var knuten till regeringen.

Men allt detta kommer förhoppningsvis att utredas efteråt. Liksom pressens roll.

Dagens brännande fråga är förstås varför Sverige har så många döda jämfört med våra nordiska grannländer. Där kan man nu se rejäla skillnader. Och i dagens DN varnar 22 forskare för att Sverige kan bli som Italien.

Kritikerna blir allt flera.

Den frågan tycker jag att FHM ofta viftar bort allt för lätt. Det handlar faktiskt om hundratals individer som avlidit. Inte en ”liten plupp” på ett stapeldiagram. Många har förlorat en farfar, en morfar och en bror. Eller en gamal mor. De lär inte bli tröstade av att ”det är värre i Belgien”.

Svaret att vi ”olyckligtvis fått en negativ utveckling på våra äldreboende” är inte heller tillfyllest. Den frågan skall nu ”utredas”. Det står för ett slags reaktivt strategi som är lite typiskt för den svenska modellen. Vi får först ”se hur det går” eller ”följa utvecklingen” innan vi gör något. I många fall brukar man anse att en proaktiv hållning är att föredra…

På dagens presskonferens visade FHM ett diagram som visad på en kraftig överrepresentation av Covid19 smitta hos människor som kommer från Somalia, Irak och Syrien. De är som bekant ofta personer ifrån de här länderna som bär upp den svenska äldrevården och hemtjänsten.

Vad jag hört och sett har instruktionerna och skyddsutrustningen i de här sektorerna varit obefintlige eller grovt otillräcklig.

(Sedan har en klok person i min närhet – och som kan statistik- ställt den intressanta frågan, vad representerar staplarna ”andel av befolkningen”? Visar den andelen av befolkningen i hela Sverige, eller visar den andelen av befolkningen i Stockholm?)

Behöver det verkligen bli föremål för en utredning, först? Hur många måste dö innan den utredningen är tillsatt och arbetat färdigt?



Jag noterar att allt flera nu har lärt sig att använda dödsfall per capita, inte bara det totala antalet döda i ett land. Men jag tror fortfarande att kvalitén på siffrorna varierar mycket. Dock inte så mycket mellan just de nordiska länderna och Tyskland.

Den svenska modellen bygger på tillit och folkvett. En vacker tanke. Men i dagsläget har vi omkring två miljoner nya nedborgare som har sina kulturella rötter i länder där man gör klokt i att inte lita på staten eller myndigheter.

På tal om andra länder. FHM försvarar det unika svenska valet med frivillighet och försiktighet med att ” folk skall växa in i det”. Man tar små steg för människor kommer att bli otåliga och bryta mot reglerna om man går för hårt fram.

Vad jag förstår – efter samtal med vänner runt om i Norden – så tar de ansvariga där detta med bristande tålamod på precis samma allvar. Deras metod går därför ut på att snabbt som möjligt stänga ned samhället för att få bukt med smittspridningen, innan folk börjar klättra på väggarna.

När det gäller de modeller som olika forskare konstruerar ifrån de (osäkra) data som kommer bör man inte glömma det gamla talesättet ibland just modellkonstruktörer:

”Alla modeller är dåliga, men några av dem är användbara”

Så vi får se vad som händer nu när de här mera restriktiva länderna börjar lossa på förbuden.

Då kommer vi att få se om vi har rätt – och alla andra har fel.

När det – äntligen – är över.

( Återkommer i nästa text med flera tips om frågor att ställa.)

Tecking av ”Steget Efter”

Image