Kategori: Covid19

Sitter just och tittar på CNN som handlar om Covid19 i USA. ”Problemet är att frågan om att bära skyddsmask har – som så mycket annat här -blivit till en politisk fråga. Man bär inte mask för att visa att man stödjer president Trump och bär man mask så betraktas man som en fegis”. I dag var jag på sjukhuset igen. Det var bara jag som var feg och hade ett andingskydd – vilket gör effekten högst begränsad. Undrar just varför det blivit så?

”Den svenska modellen”. Med den är det väl ungefär som med sex under de tidiga tonåren, alla talar om det men ingen vet riktigt hur det ser ut.

Ta bara detta med riskvärdering. Hur ser ”den svenska modellen” ut här?

Om man frågar folk i våra grannländer så är svenskarna ett mycket försiktigt släkte.

Gåhjälm, reflexvästar och förbud. Jag tror att det är därför så många blev så fövånade över den svenska modellen mot Covid19. Eller?

Vår beredskap är inte god. Vår beredskap är bedrövligt dålig.
Detta elände är resultat av en lång och högst medveten nedrustning av den goda beredskap vi faktiskt haft.
Bakom den finns en tämligen bred politisk överenskommelse. Det kalla kriget blev lyckligtvis aldrig hett och därmed lades både försvaret och civilförsvaret ned. Bergrum såldes ut och nästan alla olika beredskapslager försvann. Här fanns sjukhus och här fanns medicinsk kapacitet.
Hade det här virusangreppet kommit på 1960-talet så hade det funnit både respiratorer och militär personal som nu kunnat sättas in.
Nu är de bortrationaliserade. Nedrustade.
Sanningen är att vi har förskräckande få intensivvårdplatser. (Det beror i sin tur på det märkliga förhållandet att vi i Sverige har gott om utbildad vårdpersonal men ont om vårdplatser. Att de sedan inte arbetar på golvet är en annan och tråkig historia)
I stället för inhemsk beredskap har vi valt att lägga ansvaret för nödvändig utrustning utomlands. Upphandlat. Och nu står socialministern där och låter arg och besviken över att leverantörerna prioriterat de egna länderna.
Vad hade hon trott?
Statsministern tycker som vanligt att detta är ”oacceptabelt” och menar att de andra länderna borde följa ingångna avtal. Lycka till!
Inget av detta ger oss någon nödvändig skyddsutrustning.
När skall vi äntligen lära oss?
Ännu finns inget vaccin mot Covid19. Men det kan komma. Liksom antivirala medel som har effekt. Då borde vi ha haft en egen kapacitet att producera sådana. Det har vi inte.
Som jag tidigare skrivit, är det något vi borde lära oss av pågående pandemi så är det rusta oss inför nästa angrepp. För det kommer. Det vet vi.
Att statsministern uppmanar oss att ta vårt ansvar och tvätta händerna må väl vara en god sak.
Bättre vore om han istället för att två sina händer, visade lite handlingskraft och satte igång arbetet att för att rusta upp vår beredskap igen!
För här tror jag inte att vi kan ”lita på marknaden”

Det här är ett POLITISKT beslut.
Av samma prioritet som att äntligen få fram nya antibiotiska medel.

Det pågår en intensiv debatt om Sverige gör rätt för att begränsa Covid19 pandemin.
Tonen är ilsken och några är till och med upprörda över att vi har en diskussion.
Personligen tror jag att ett öppet meningsutbyte på sikt är bra för ett samhälle.
Forskare är människor. Människor styrs mycket av sina känslor. Det är ett enkelt förhållande som tål att upprepas. Inte minst eftersom det finns en slags allmän myt att vetenskapsmän/kvinnor är lätt autistiska personer, ungefär som Sheldon Coper i den populära TV-serien Big Bang Theory.
Robotar helt styrda av ett kallt logiskt resonemang. Så är det inte.
Att det förekommer strider i det akademiska samhället är snarare en regel, inte ett undantag.

Mycket av debatten som förts de senaste dagarna har handlat om olika modeller. Här vill jag också upprepa två saker. Ingen statistik är bättre än de uppgifter som ligger till grund för statistiken. Shit in, shit out. Och det gäller förstås för de olika modeller som används fram och tillbaka. De som kan och använder olika vetenskapliga modeller ofta brukar säga (i fri svensk översättning)
”Alla modeller är dåliga, men en del av dem är användbara”.
Det gäller förstås både de modeller som FHS redovisar och de som oppositionen kastar fram för att stödja sin kritik.

En liten detalj när det gäller den svarta kurva över hur många som är inlagda på IVA som visas tvärs över stapeldiagrammen som skall ange fall per dygn. Glöm inte att de ”äldre äldre” som just nu drabbas hårdast av Covid19 pandemin sällan läggs in på intensivvården.
De blir alltså inte ens en siffra i den statistiken.
Och den raka linje som ligger i samma diagram skall alltså ange vårdens kapacitet, eller vårdtaket om man så vill. Kom då ihåg att antalet platser på IVA-avdelningar har ökats rejält efter pandemins intåg. Linjen borde alltså egentligen ligga högre nu än för en månad sedan. En postiv utveckling!

”Stanna hemma när du är sjuk” är ett omkväde som upprepas varje dag. Om man följer rapporteringen i internationell press så vet man att de just nu berättar om en undersökning som visar att personer utan symptom (asymtomatiska patienter) är smittsamma. EN undersökning på Island tyder på att hela 50 procent av de som smittas INTE uppvisar några symptom! Ja, de kan till och med vara mera smittsamma i den fasen.FHM motsvarighet i USA har länge anat detta.
Artiklar i Läkartidnigen har varnat för detta.
OM det är så faller den rekommendationen som en gråsten som försöker flyga…

När det slutligen gäller frågan om hur framgångsrik ” den svenska modellen” är så går det som sagt inte att svara på innan allt är över. Det hindrar dock inte att det är tillåtet att försöka värdera hur det gått hittills. Och hittills så ligger Sverige mycket högre i antal döda, jämfört med våra nordiska grannländer. Ett sorgligt resultat.

Statsepidemiolog Anders Tegnell är säkert en hyvens person.

Jag har aldrig träffat/intervjuad honom. (Däremot andra med hans arbetsuppgift och rätt många virusforskare genom åren.)

Folk jag känner och litar på säger att ”Anders – han är bra och pålitlig”.

Men allt detta är tämligen ointressant. Eller borde i alla fall vara så.

Så jag tänker varken ”rasa emot” eller ”kärleksbomba” Anders Tegnell. Eller någon annan.

För den avgörande frågan nu är hur den relativt lilla enheten på som Tegnell och hans kollegor jobbar på kommer att klara den pågående pandemin. Folkhälsomyndigheten gjordes radikalt om 2014 och eneheten för att hantera smitta blev bara en del av dess verksamhet.

Eftersom vi fortfarande inte vet hur det kommer att avlöpa så har vi inget säkert svar på den frågan.

Det bör i sin tur inte hindra media för att kritisk bevaka denna stora samhällshändelse. Vi lever väl ändå i en demokrati och med pressfrihet? Därför är det nästan plågsamt att se de många presskonferenserna. Var kommer all denna underdånighet ifrån? Denna nästan totala brist på just kritiska frågor? Varför skiljer sig dessa frågestunder så markant ifrån vanliga sådana?

Undantagen får stor uppmärksamhet – som den berömde ”tysken”

Är det vårt behov av ”en stark ledare” i oroliga tider som lyser fram? Skall vi tiga och lyda, nu?

Eller är det bara okunnighet hos de deltagande reportrarna? Var finns för övrigt de reportrar som har lite kunskaper i naturvetenskap eller till och med medicin?

Covid19 har tagit oss på sängen, visst. Men den var på inget sätt oväntad. Inom riskforskning brukar man tala om ”det kända oväntade” och det ”okända oväntade”. Det okända oväntade skulle exempelvis kunna kunna vara att det landar ett flygande tefat.

Men ett smittsamt virus är i högsta grad en väntad katastrof. Att sedan de som har haft ansvaret valt att ignorera detta hot är en helt annan sak. Politiker och regeringar av alla färger har sparat pengar på kort sikt och nu står vi där med byxorna vid knäna. Experterna har nog varnat allt de kunnat, både Tegnell och Olsen. Det första som Stefan Löfven gjorde som statsminister var att ta bort den särskilda krisgrupp som då var knuten till regeringen.

Men allt detta kommer förhoppningsvis att utredas efteråt. Liksom pressens roll.

Dagens brännande fråga är förstås varför Sverige har så många döda jämfört med våra nordiska grannländer. Där kan man nu se rejäla skillnader. Och i dagens DN varnar 22 forskare för att Sverige kan bli som Italien.

Kritikerna blir allt flera.

Den frågan tycker jag att FHM ofta viftar bort allt för lätt. Det handlar faktiskt om hundratals individer som avlidit. Inte en ”liten plupp” på ett stapeldiagram. Många har förlorat en farfar, en morfar och en bror. Eller en gamal mor. De lär inte bli tröstade av att ”det är värre i Belgien”.

Svaret att vi ”olyckligtvis fått en negativ utveckling på våra äldreboende” är inte heller tillfyllest. Den frågan skall nu ”utredas”. Det står för ett slags reaktivt strategi som är lite typiskt för den svenska modellen. Vi får först ”se hur det går” eller ”följa utvecklingen” innan vi gör något. I många fall brukar man anse att en proaktiv hållning är att föredra…

På dagens presskonferens visade FHM ett diagram som visad på en kraftig överrepresentation av Covid19 smitta hos människor som kommer från Somalia, Irak och Syrien. De är som bekant ofta personer ifrån de här länderna som bär upp den svenska äldrevården och hemtjänsten.

Vad jag hört och sett har instruktionerna och skyddsutrustningen i de här sektorerna varit obefintlige eller grovt otillräcklig.

(Sedan har en klok person i min närhet – och som kan statistik- ställt den intressanta frågan, vad representerar staplarna ”andel av befolkningen”? Visar den andelen av befolkningen i hela Sverige, eller visar den andelen av befolkningen i Stockholm?)

Behöver det verkligen bli föremål för en utredning, först? Hur många måste dö innan den utredningen är tillsatt och arbetat färdigt?



Jag noterar att allt flera nu har lärt sig att använda dödsfall per capita, inte bara det totala antalet döda i ett land. Men jag tror fortfarande att kvalitén på siffrorna varierar mycket. Dock inte så mycket mellan just de nordiska länderna och Tyskland.

Den svenska modellen bygger på tillit och folkvett. En vacker tanke. Men i dagsläget har vi omkring två miljoner nya nedborgare som har sina kulturella rötter i länder där man gör klokt i att inte lita på staten eller myndigheter.

På tal om andra länder. FHM försvarar det unika svenska valet med frivillighet och försiktighet med att ” folk skall växa in i det”. Man tar små steg för människor kommer att bli otåliga och bryta mot reglerna om man går för hårt fram.

Vad jag förstår – efter samtal med vänner runt om i Norden – så tar de ansvariga där detta med bristande tålamod på precis samma allvar. Deras metod går därför ut på att snabbt som möjligt stänga ned samhället för att få bukt med smittspridningen, innan folk börjar klättra på väggarna.

När det gäller de modeller som olika forskare konstruerar ifrån de (osäkra) data som kommer bör man inte glömma det gamla talesättet ibland just modellkonstruktörer:

”Alla modeller är dåliga, men några av dem är användbara”

Så vi får se vad som händer nu när de här mera restriktiva länderna börjar lossa på förbuden.

Då kommer vi att få se om vi har rätt – och alla andra har fel.

När det – äntligen – är över.

( Återkommer i nästa text med flera tips om frågor att ställa.)

Tecking av ”Steget Efter”

Image

Tolv veckor! Så länge bör sådana som jag hålla oss isolerad för att undvika Covid19. I vart fall enligt BBC. I Storbritannien får nu personer i känsliga grupper ett sms eller brev med de budskapet. Överst på listan över sådana kategorier står ”organtransplanterade”.
Någon sådan informationskampanj lär vi inte få se här.
Så jag tänker inte vänta på vad den svenska expertmyndigheten kan tänkas komma fram till. Jag fortsätter min karantän. Men istället för fyrtio dagar blir den nu tre månader.
I dagens Svenska Dagbladet uttalar sig förre statsepidemiologen Johan Giesecke hoppfullt och konstaterar att ”det värsta kan vara över i maj. ”
Om nu detta tillfredställer önskan om ett fastslaget datum som en tongivande ekonom kräver vet jag inte. Personligen så tror jag inte att viruset bryr sig så mycket om datum.
Jaha, där rök den här våren. En årstid som jag ser fram emot mera för varje levnadsår. Våren då naturen vaknar till liv. Den svenska våren som i någon mån kompenserar för det långa mörkret.
Men som vanligt är ingenting säkert. Ingen vet hur den här pandemin utvecklar sig. Och i den osäkerheten ligger förstås också att det kan gå bättre än väntat.
Som jag skrev för några veckor sedan så är det fortfarande mycket vi inte vet om SARS-CoV-2.
Vi vet inte heller om Sverige står för en utveckling som den i Italien eller den som i Sydkorea.
Man bör självklart lyssna till de som vet. Men även experterna är oense om vilka bedömningar man skall göra utifrån ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Tove Lifvendahl skriver klokt i samma morgontidning om detta:
”Men vetenskapen då? Det där ampra rådet Lyssna på forskarna! som hörs då och då. Det är en smula naivt uttryckt, eftersom vetenskapen till sin natur inte är en konsensusbransch. Inom somliga discipliner finns erkända fakta som det kräver avsevärda insatser för att försöka motsäga, men är man en sann vän av vetenskapens väsen bör både försöken till motbevisning, framgångarna och misslyckandena bejakas – som allesammans gör att vi vinner mer förståelse.”

Somliga tycker att vi skall ”tiga och lyda”, men då glömmer de (?) att vi lever i en demokrati med yttrandefrihet. Även i dessa tider.
Att angripa enskilda experter som Anders Tegnell är självfallet ovärdigt, men det måste samtidigt vara tillåtet att kritisera myndigheternas eller politikernas beslut.
En viktig uppgift för Folkhälsomyndigheten är att försöka förutse risken för smittspridning. Det uppdraget verkar man inte klarat felfritt den här gången.
När allt det här är över bör man utreda om man kunde gjort annorlunda. Så förstår jag fortfarande inte varför man inte satte resenärer från Italien i hemkarantän?
När allt det här är över kan man kanske också se vilken strategi som var den mest framgångsrika. Att försöka stoppa all smitta så effektivt som möjligt eller att tillåta en sakta spridning i befolkningen? Om man nu någonsin hade något val.
För den vanlige medborgaren gäller det också att välja rätt. Att ta det här på allvar. Ingen är odödlig och alla har ansvar för sina val
Att hålla sig undan sociala sammanhang, att tvätta händer och att hjälpa varandra så mycket det bara går.

Hur vi sedan skall få igång världsekonomi igen är en hundramiljardfråga…