December snöar och försöker ta livet av allt som sover under dess stjärnhimmel. Det är tur för koltrastarna att vi sedan länge har ingått ett avtal. Kontraktet är högst simpelt. Jag matar koltrastarna med äpplen och annat gott under vinter, hanen sjunger för mig under våren. Och vilken sång sedan! En vemodig hyllning till det stigande ljuset som jag måste få kalla svensk, utan att bli beskylld för att vara nationalist.
Tidigt sätter han igång, Koltrasten. Lite prövande först, men ändå rätt starkt. Ofta sitter han ungefär en meter utanför sovrumsfönstret. Precis ovanför där jag brukar mata dem.
Visst händer det att han väcker mig, men han är förlåten. Det är lätt att somna om till fågelsång. ( Utom möjligen till vår näktergal som faktiskt är rätt skräning om ni frågar mig.)