Så har det hänt igen. En så kallad kamphund har attackerat en annan hund. Och dess ägare.

I det här fallet var det en tydligen två hundar av rasen American staffordshire terrier

Amstaff som hoppade på en Springe Spaniel.

Incidenten kommer att ge bränsle åt debatten om kamphundar – igen.

För oss som älskar hundar är detta olyckligt på flera vis.

Mest för att samhället är redan fullt av förbud mot hundar och hundägare. Regler som ibland är befogade, men som inte sällan verkar bottna i en utbredd hundrädsla.

Vi är så förtjusta i djurfilmer på TV och så rädda för djur i verkligheten.

Därför försämrar olyckor som den här situationen för alla hundägare i landet.

Men frågan är om inte ett förbud till vore på plats.

I våra Skandinaviska grannländer är kamphundar redan portade. Och så sent som 2007 motionerade Mats Odell om att vi skulle följa efter dem.

I samband med det definierades också ett antal raser som borde förbjudas,

Vänner till kamphundar kommer nu att invända att alla hundar kan bli aggressiva och att det är upp till ägaren att kontrolelra dem.

Det är förvisso sant. Men det är också ett faktum att hundar av vissa raser är betydligt mera ofta inblandade i incident som denna. Det är tyvärr också sant att många kriminella skaffar hundar av de här raserna just för att ha dem som vapen.

Det spelar liksom ingen roll att jag träffat trevliga individer, av både kamphundar och av deras hussar och mattar.

För i genomsnitt orsakar dessa hundraser betydligt mera problem än andra. För oss andra hundägare.

Och det är inte så konstigt eftersom de ofta avlas fram för att just slåss med andra hudnar. Eller för att hetsa tjurar elelr ndra djur.

Debatten om huruvida vissa hundraser skall förbjudas är redan igång. De som äger de aktuella hundarna kommer – säkert med all rätt- att hävda att det är inte hundens fel, det är ägarens.

Jag är en typisk hundägare.

Genom åren har jag haft privilegiet att äga och lära känna en rad olika hundar. Renrasiga och så kallade blandraser. ( Inom djuravel är rasismen rumsren.) Men jag har aldrig känt något behov av att äga någon hund som är framavlad för att ”kämpa” eller slåss.

Jag vill inte ha en hund med de egenskaperna och även om jag skulle vilja det, tvivlar jag starkt på att jag skulle kunna uppfostra den.

Nu skall det sägas att defenitionen av ”kamphund” varierar, 

Nästa försvarslinje brukar vara att ”alla hundar kan bli aggressiva”.

Det är förvisso sant, men det hindrar inta att vissa raser är oproportionerligt ofta inblandade i just sådana här incidenter.

Och konstigt vore det annars eftersom de, precis som alla våra hundraser, är framtagna för att vara duktiga på att slåss. Det innebär bland annat att de inte slutar attackera och  att de har en hög smärttröskel.

Var och en kan föreställa sig vad det betyder när man som husse eller matte försöker gå emellan och avbryta en attack på sin egna vovven.

Det finns givetvis olika uppfattningar om exakt vilka raser som är ”kamphundar”. Men man behöver inte gå längre än till våra grannländer Norge och Danmark för att hitta rätt klara definitioner av det. I de länderna finns redan förbud mot flera av dem

Så trenden med ett ökat antal så kallade kamphundar i landet kommer att leda till allt flera olyckor som den igår. Allt flera hundar och deras ägare kommer att skadas. Det är illa nog.

Men än värre är att alla vi hundälskare kommer att drabbas av de här incidenterna.

För den överdrivna rädslan för djur i allmänhet och hundar i synnerhet är stor nog som den är i Sverige 2011. Och antalet förbud och regler är redan många.

Pitbullterrier
Fila brasileiro
Dogo argentino
Amerikansk staffordshireterrier
Tosa inu
Boerboel
Kangal
Centralasiatisk ovtcharka
Kaukasisk ovtcharka
Sydrysk ovtcharka
Tornjak
Sarplaninac
Amerikansk bulldog

american pitbullterrier, american staffordshireterrier, bullterrier, miniatyrbullterrier och staffordshire bullterrier^[4]