Expressen gör just nu ett hedervärt och nödvändigt journalistiskt arbete. Och den här gången handlar det inte om priset på ankbröst på Grand Hotell, utan om liv och död. Expressen har nämligen undersökt hur det går till när läkaren informerar patient och anhöriga om att behandlingen kommer att avbrytas.
Att det inte längre finns något att göra.
Resultat är skrämmande. För i många fall fattar läkaren detta beslut helt på egen hand utan att varken informera eller rådfråga dem det gäller!
Detta är fullkomligt oacceptabelt.
Vi kommer alla att dö. De flesta av oss kommer att sitta där förtvivlade och upprivna och försöka förstå det obegripliga att någon vi älskar kommer att ryckas bort från oss. Helst vill vi bara förtränga att det är så.
Just därför är det så viktigt att Expressen nu granskar hur vi hanterar dessa oerhört svåra situationer. Jag har full förståelse för att detta hör till det mest svåra man kan ge sig in på som läkare och jag avundas dem inte. Men trots det måste vi kunna kräva att vi för större inflytande i besluten om vård i livets slutskede.
P C Jersild hör till dem som engagerat sig i frågan, fler borde göra så. För vi kommer alla dit.
Och alla vi som suttit där vid en anhörigs dödsbädd vet hur fruktansvärt det känns.
När min mor Margit dog förklarade en kvinnlig läkare på Borås Lasarett för min far och mig om att de redan avbrutit livsuppehållande behandling av mamma efter hennes hjärninfarkt.
Detta bara en dag och trots att mor varit kontaktbar efter sin stroke.
Beslutet var fattat och bara hennes sätt att lämna det var så självklart att det inte tålde någon motsägelse. Och vem är du att ifrågasätta en läkare?
Dessutom vill du inte ställa till med en scen mitt i den hjärtekrossande sorg man just dragit ned i.
På nästan samma vis var det när far Eskil gick bort tio år senare. Först bollades han runt mellan Lasaretten på grund av en administrativ tredagarsregel. På så sätt kom hans sista veckor i livet att tillbringas i sjuktransporter och väntrum. Jonglörerna hette även denna gång Borås Lasarett och Skene Lasarett. Själv var jag som enda nära anhörig på resa i Europa och kunde bara försöka ingripa via mobiltelefon. När jag väl lyckades ta mig hem var det för sent.
Den här gången var det en äldre manlig läkare på Skene Lasarett som delgav mig det faktum att de nu inte ens tänkte ge min far något vätskedropp längre.
Vårt sista samtal skedde i en allmän sal, tillsammans med fem andra patienter.
Döden är oundviklig. Inget medbestämmande kan ändra på det. Men det finns mycket, mycket att förbättra i hur svensk sjukvård hanterar slutet.