Det är något som skaver på de dagliga presskonferenserna om Corona.
Något som saknas.
Dumt nog har jag suttit där och tittat på dem nästan allihop. (Man skall undvika information overload när man sitter isolerad i karantän. Men jag är ett gammalt nyhetsfreak)
Jag tror det handlar om empati.
Där står de – alla de duktiga experterna- och håller sina anföranden. Samlade och korrekta. Jg förstår fortfarande inte vad MSB egentligen gör – förutom att skapa panik med att ”dricksvattnet kan ta slut”, men det är en annan historia.) Därefter försöker de hantera de frågor de får. Frågor som handlar om allt ifrån om statistiska modeller till om man får ha en picknik.
Men inte en enda gång ger något utrymme för just medkänsla.
” Jag tycker att detta är så förskräckligt”
” Jag lider verkligen med alla de som förlorat sin gamla mor, eller sin farfar”.
”Jag hade hoppats att vi skulle ha sluppit det här”
Eller något annat uttryckt med känsla. Utan media tränade leende.
Det hade betytt så mycket för de som drabbats. Och för bilden av FORSKAREN.
För det är ju det de är, vetenskapare. Och i många fall läkare.
Just läkare har jag en livslång erfarenhet av. Det där med ”yrkespatient” är inget skämt.
Och min erfarenhet säger mig att empati inte är läkarkårens starkaste gren. Med stor sannolikhet är det en form av självbevarelse. Om de engagerade sig i varje patients öde skulle de snabbt bränna ut sig.
Men det finns också en annan faktor som bäst uttrycks av det gamla citatet:
”Ett dödsfall är en tragedi, en miljon döda är statistik”
Yttrandet tillskrivs ofta Stalin men det är fel. Han sa aldrig så, men han kan mycket väl ha tänkt det. Denne ryske ”stålman” (som hans namn betyder) som lät döda miljoner medborgare.
Statistik är bra, den kan användas till mycket nyttigt.
Men den gör också anonyma staplar av trehundra döda mormödrar.
Kategori: Vården
Hur mycket betalar en Uppsalabo i skatt till vård, skola och omsorg?
Ja, vart tar dina skattepengar egentligen vägen? Oavsett om du tycker att det är häftigt att betala skatt eller ej, så är det en berättigad fråga. Vi hyllar ju principen om öppenhet, eller transparens om man vill krångla till det.
Men att ta reda på vart alla miljarder tar vägen är inte så lätt. Nej, det är rent av tämligen komplicerat. Tills nu, för nu har några entusiaster dragit igång ”Skattekollen”.
Och om du bor i Uppsala kan du redan idag får klara besked om vad du får för dina skattekronor!
En helt lysande medborgartjänst! Jag utgår ifrån att denna tjänst får stöd och skattepengar för att utvecklas vidare!
i som bor i Uppsala kan reda idag få svar på hur mycket vi Inte minst i de nordiska länderna där vi också har de högsta skatterna i världen. Pengar som skall betala för ”skola, vård och omsorg”. Dessa livsnödvändiga samhällsfunktioner är nämligen inte ”gratis” som allt flera tycks tro, de betalas via skatten. Statlig skatt, kommunal skatt och skatter på olika varor och tjänster.
Skatten är den stora premie som vi betalar för att samhället skall tillhandahålla sutbildning, vård och omsorg. Om skolan sedan är privat eller kommunal spelar ingen roll, avgiften kommer från din skatt.
Om något skall vara enkelt att ta reda på så bör det väl vara det?
Måste doktorn vara trevlig?
Frågan är aktuellt i tider med ” det fria vårdvalet”.
Nu vill jag först hävda att denna frihet är rätt begränsad för de som är sjuka på riktigt. Om du är förkyld eller har tillfällig huvudvärk kan du nog välja, men lider du av livshotande sjukdomar eller är av flera sjukdomar samtidigt är det en vårdgivare som gäller – Landstinget.
Och här är dina frihetsgrader högst begränsade.
Du möter först en AT läkare som vet mindre än vad du om ditt tillstånd. De är å andra sidan fortfarande unga och oförstörda så de lyssnar faktiskt på vad du berättar.
Därefter är du i princip utelämnad till det vårdteam som råkar jobba när du har oturen att bli sjuk. Vårdval, nej, jag tror inte det!
Men tillbaka till bemötandet. Hanne Köhler tar upp just denna viktiga del av omhändertagandet i sin spalt i DN idag. Texten handlar i mycket om avvägningen mellan patientens intresse och den forskande medicinaren.
Själv har jag blivit tillfrågad att delta i ett försök, liggandes på en bår, på väg in i operationssalen! Jag hade precis haft en hjärtattack.
Det finns tillfällen då man är bättre lämpad att fatta beslut.
Så som patient i snart 50 år anser jag nog att bemötandet spelar stor roll – även rent medicinskt. Det handlar inte om tapeter, även om väntrum och salar är dödande tråkiga, men mera om några uppmuntrande och personliga ord på vägen. Lyckligtvis vet också de flesta syrror och läkare vikten av ett leende.
Egentligen handlar det förstås om en attityd. Eller för att nu använda veckans ord ” en värdegrund”.
Och det kan även handla om småsaker. Som idag när jag fick ett sms från Ackis med en påminnelse om min tid i veckan.
Där står det
”Du har tid på XX avdelningen den xxxx-xx-xx , klockan XX.XX.
Uteblivet besök debiteras. Meddelandet kan ej besvaras. ”
Kunde man möjligen tänka sig att klämma in ett litet ”Välkommen”?
Istället för att hota med böter eller berätta att man var otillgänglig?
Och på tal om tillgänglig. Häromdagen letade jag efter en läkare som jag hade bokat tid hos på en av sjukhusets mottagningar.
Korridorerna var tomma som om pesten drabbat avdelningen, men längst bort fanns fikarummet. Jag styrde mina steg mot sorlet som trängde ut genom den öppna dörren. Min ankomst noterades också. En sköterska reser sig då för att – som jag tror – hjälpa mig. Döm om min förvåning när hon istället drar igen dörren mitt framför näsan på mig.
Så som vårdgivare behöver man kanske inte vara ett ständigt solsken, men man bör kanske då och då fråga sig vem vårdapparaten är till för?
för att bota sjukdomar? Frågan kan tyckas retoriskt och gränsande till löjet. Naturligtvis inte, skulle många svara. Huvudsaken är att han/hon ställer rätt diagnos och botar åkomman. Polityr och yta kommer i andra hand.
Det kan rent av vara farligt att patienter luras att välja fel vårdgivare på grund av snygga tapeter och insmickrande vårdare, säger andra. Patienten är ingen kund. Hon är sjuk och vet inte alltid sitt eget bästa. Sjukvård är ingen produkt på samma vis som service av en bil.
Allt detta ä
som skall tas om hand av kompetenta människor
Varför är vi bättre på att ta hand om bilar än om människor?
Idag fick jag två sms. Båda skickades automatiskt till mig eftersom jag beställt tid. I ett fall på en bilverkstad, i det andra fallet på det Stora Sjukhuset.
I det ifrån Upplands Motor hälsades jag ”varmt välkommen” och de till och med
” tackade för förtroendet” att få hand om fordonet ifråga.
I slutet angavs ett telefonnummer jag kunde ringa om jag hade några frågor.
Meddelandet från Akademiska Sjukhuset var betydligt mera kärvt och officiöst.
”Du har tid på avdelning xx klockan xx. Uteblivet besök debiteras. Meddelandet kan ej besvaras”
Så talar Myndigheten.
Nu kanske du tycker att några sms är en löjlig detalj att hänga upp sig på, ” vem bryr sig?” som det heter på nysvenska.
Men jag tror att det är precis det som är huvudpoängen med vården- att man bryr sig.
Och bemötandet börjar här, med en liten text i telefonen, och fortsätter sedan i sjukhusets kassa, ända framtill operationsbordet.
Tonen i ett sms slår an den stämning som sedan råder på avdelningen och på sängkanten. Den säger något mycket viktigt om hela den offentliga vårdapparaten.
Och, det kostar ingenting att vara lite vänlig.
Kategorier
Dålig mottagning
Jag ringer ”mottagningen” på Akademiska Sjukhuset. Vilken av alla ”mina” mottagningar kan kvitta, jag vill inte hänga ut någon enskild.
Rösten som svarar tillhör en kvinna, en sköterska. Hon låter irriterad och känner inte igen mig. Anledningen till att jag ringer är att jag mår dåligt och via epost kommit överens med ”min” läkare att träffa honom på mottagningen. Detta är i sig mycket ovanligt. Alla bokning skall ske i laga tur och ordning, via just vissa sköterskor. Vilket är bara en av de många märkliga och åldriga rutiner som landstingets sjukvård vårdar och värnar.
I vilket fall, jag möts nu av stor skepsis och utsätts för ett slags ifrågasättande korsförhör. Alla frågor tas dessutom om ett par gånger. Det är möjligt att språksvårigheter spelar in, kanske är ledningen dålig men det räcker inte riktigt som ursäkt. Är jag verkligen säker på att jag skall komma?
När jag berättar vilken dag som läkaren föreslagit svarar sköterskan ” Det är en hemsk dag för oss! Men då får han väl stå sitt kast!”
Bemötande är bara en liten del av sjukvården, men den är inte helt oväsentlig.
Kategorier
Det är synd om dietister
Ett av årets första besök i vården var till min dietist. Jag har alltid tyckt lite synd om dietister för de kämpar en ojämn kamp – en kamp mot människans natur.
Eller, i vart fall mot årmiljoner av evolution. Och just nu är det extra tufft.
Den som inte tror mig kan titta lite på vilken sorts Tv-reklam som dominerar så här efter den stora mathelgen.
För nu fylls tv-tablån med löften om säkra bantningsmetoder – och snabba lån.
Sätten att tappa de kilon man snabbt lagt på sig är oändliga.
Den senaste (?) flugan, LCHF dieten, verkar fortfarande surra, inte minst på nätet.
Och ordväxlingen mellan olika dietförespråkare tyder inte på att något av kosthållen leder till god känsla i magen eller fördragsamhet med sina meningsmotståndare.
Så jag avundas inte dietisterna som sakligt försöker berätta vad vetenskap och beprövad erfarenhet säger. För det är inte så glamoröst eller häftigt. Ät mindre och rör dig mera!
Inte nog med det, vi ljuger/förtränger också friskt om vad vi stoppar i munnen – och hur ofta.
Detta gör många ”vetenskapliga” undersökningar som bygger på uppgifter om våra matvanor är av, låt oss säga, av begränsat värde. Man kan inte lita på folk för folk kan inte lita på sig själva.
Pålitliga utvärderingar säger att alla bantningsmirakel, på några års sikt, bleknar bort.
Det enda som håller måttet – statistiskt sett – är kirurgiska ingrepp.
För vi är alla hungriga syndare i en värld av matlagningsprogram, kokböcker och stormarknader.
Vad vi lovar oss själva på Nyår viker undan när årmiljoner av svält tar över hjärnan.
Men – problem av sådan här tyngd, och med så mycket pengar att tjäna, lockar givetvis till sig både lycksökare och innovatörer.
Det forskas fett på övervikt runt om i världen. Och mycket är nytt.
Det senaste är, som jag tidigare nämnt här i spalten, den bakterieflora vi alla bär omkring på i magen.
Detta dryga kilo av mikroorganismer är bokstavligen livsavgörande för var och en av oss.
I det senaste numret av National Geographic ( januari 2013, engelska upplagan) reder magasinet ut en hel del om människans mikrobiome, det vill säga hela den regnskog av bakterier som vi bär med oss. Samma ämne pratade vi om i Fakultet X, nyligen.
Nu kommer nya uppgifter från ett rätt vågat kinesiskt experiment där en mycket tjock försöksperson fått sin tarmflora förändrad och – han gick ned lika mycket i vikt som med vid kirurgiska ingrepp. Och de ”skadliga” bakterierna försvann.
Förändringen åstadkoms genom att man via dieten höjde pH värdet i mannens tarmar. ( International Society for Microbioal Ecology, doi.org/jz9)
I andra försök har man gett personer med olika medicinska problem en ny tarmflora genom att föra över frisk avföring till dem. Detta har också anförts som en ny möjlig bantningsmetod.
Självklart är detta bara ett försök som behöver upprepas och studeras mera men vi kommer nog snart att kunna analysera inte bara våra egna gener utan också hela den rika flora av mikroorganismer som lever i, och på, oss.
Allt för att skapa en bra magkänsla
Vilka råd som dietisten gav till mig? ”Ät regelbundna mål och rör dig mera. ”
Självfallet lovade jag att göra så…
Kategorier
En magkänsla av miljarder
Ett av årets första besök i vården var till min dietist. Jag har alltid tyckt lite synd om dietister. De kämpar en ojämn kamp – en kamp mot människans natur. Eller i vart fall mot årmiljoner av evolution och århundranden av matkultur.
Den som inte tror mig kan titta lite på vilken sorts Tv-reklam som dominerar så här efter den stora mathelgen. För nu fylls tv-tablån med löften om säkra bantningsmetoder och snabba lån.
Den senaste (?) flugan, LCHF dieten, verkar fortfarande surra, inte minst på nätet.
Och ordväxlingen mellan olika dietförespråkare tyder inte på att något av kosthållen leder till god känsla i magen eller fördragsamhet med sina meningsmotståndare.
Så jag avundas inte dietisterna.
Inte nog med det, vi ljuger/förtränger också friskt vad vi stoppar i munnen och hur ofta. Det gör att många ”vetenskapliga” undersökningar om våra matvanor är av, låt oss säga, av begränsat värde.
Utvärderingar visar att nästan alla bantningsmirakel på några års sikt bleknar bort. Det enda som håller måttet – statistiskt sett – är kirurgiska ingrepp.
Men ett problem av sådan här tyngd lockar givetvis till sig både lycksökare och innovatörer. Det forskas fett på övervikt runt om i världen.
Det senaste är, som jag tidigare nämnt här i spalten, den bakterieflora vi alla bär omkring på i magen. Detta dryga kilo av mikroorganismer är bokstavligen livsavgörande för var och en av oss.
Nu kommer nya uppgifter från ett rätt vågat kinesiskt experiment där en mycket tjock försöksperson fått sin tarmflora förändrad och – han gick ned lika mycket i vikt som med vid kirurgiska ingrepp. Och de ”skadliga” bakterierna försvann.
Förändringen åstadkoms genom att man via dieten höjde pH värdet i mannens tarmar.
Självklart är detta bara ett försök som behöver upprepas och studeras mera men vi kommer nog snart att kunna analysera inte bara våra egna gener utan också hela den rika flora av mikroorganismer som lever i, och på, oss.
Allt för att skapa en bra magkänsla
Kategorier
Den sista viljan
Expressen gör just nu ett hedervärt och nödvändigt journalistiskt arbete. Och den här gången handlar det inte om priset på ankbröst på Grand Hotell, utan om liv och död. Expressen har nämligen undersökt hur det går till när läkaren informerar patient och anhöriga om att behandlingen kommer att avbrytas.
Att det inte längre finns något att göra.
Resultat är skrämmande. För i många fall fattar läkaren detta beslut helt på egen hand utan att varken informera eller rådfråga dem det gäller!
Detta är fullkomligt oacceptabelt.
Vi kommer alla att dö. De flesta av oss kommer att sitta där förtvivlade och upprivna och försöka förstå det obegripliga att någon vi älskar kommer att ryckas bort från oss. Helst vill vi bara förtränga att det är så.
Just därför är det så viktigt att Expressen nu granskar hur vi hanterar dessa oerhört svåra situationer. Jag har full förståelse för att detta hör till det mest svåra man kan ge sig in på som läkare och jag avundas dem inte. Men trots det måste vi kunna kräva att vi för större inflytande i besluten om vård i livets slutskede.
P C Jersild hör till dem som engagerat sig i frågan, fler borde göra så. För vi kommer alla dit.
Och alla vi som suttit där vid en anhörigs dödsbädd vet hur fruktansvärt det känns.
När min mor Margit dog förklarade en kvinnlig läkare på Borås Lasarett för min far och mig om att de redan avbrutit livsuppehållande behandling av mamma efter hennes hjärninfarkt.
Detta bara en dag och trots att mor varit kontaktbar efter sin stroke.
Beslutet var fattat och bara hennes sätt att lämna det var så självklart att det inte tålde någon motsägelse. Och vem är du att ifrågasätta en läkare?
Dessutom vill du inte ställa till med en scen mitt i den hjärtekrossande sorg man just dragit ned i.
På nästan samma vis var det när far Eskil gick bort tio år senare. Först bollades han runt mellan Lasaretten på grund av en administrativ tredagarsregel. På så sätt kom hans sista veckor i livet att tillbringas i sjuktransporter och väntrum. Jonglörerna hette även denna gång Borås Lasarett och Skene Lasarett. Själv var jag som enda nära anhörig på resa i Europa och kunde bara försöka ingripa via mobiltelefon. När jag väl lyckades ta mig hem var det för sent.
Den här gången var det en äldre manlig läkare på Skene Lasarett som delgav mig det faktum att de nu inte ens tänkte ge min far något vätskedropp längre.
Vårt sista samtal skedde i en allmän sal, tillsammans med fem andra patienter.
Döden är oundviklig. Inget medbestämmande kan ändra på det. Men det finns mycket, mycket att förbättra i hur svensk sjukvård hanterar slutet.
Tid är pengar har vi fått lära oss. Oavsett vad man nu tror om detta likhetstecken så är det alltid lika intressant att iaktta hur Sjukvården skiljer mellan ”vårdgivarens tid och ”vårdtagarens tid”.
För ett par veckor sedan missade jag ett inbokat besök på Akademiska Sjukhuset. Det var givetvis dumt av mig, men till mitt försvar kan anföras att jag hade tre olika besök på sjukhuset inbokade just den dagen.
Igår kom räkningen, 370 Sek för uteblivet läkarbesök. Plus 70 Sek i ”faktureringsavgift”, summa 440 Sek
Med samma postsändning kom ett annat brev. i det meddelades att mitt läkarbesök nästa dag , utan närmare motivering, flyttades fram två veckor i tiden . En tid som passar mig mycket illa eftersom jag är bortrest då.
Kan inte heller låta bli att tänka på alla timmar som under åren väntat, väntat och väntat i sterila och själsdödande väntrum. I vänta på vård.
Eller alla månader jag gått med smärtor och inte kunnat sova eftersom jag inte fått adekvat vård.
Denna tidsrymd mångfaldigad av alla mina medpatienter borde tillsammans bli till en riktigt rejäl slant.
Men, då handlar det om ”vårdtagarens tid” och mäts tydligen inte i pengar. Och eventuell ”faktureringsavgift” får man själv stå för. Liksom landstingsskatten.
Hippokrates
Hör min enkla bön
Jag en fattig patient i oro och smärta
Ber dig
Ge mig en läkare som bryr sig om människor!
En människoläkare
En doktor som tittar mig i ögonen, som vet vad jag heter
Och som läst min journal innan hen träffar mig
En doktor som ser tull hela mig och inte bara en av mina inälvor
En helande läkare som är specialiserad på att bota
Inte på att blända kollegor