Det är något som skaver på de dagliga presskonferenserna om Corona.
Något som saknas.
Dumt nog har jag suttit där och tittat på dem nästan allihop. (Man skall undvika information overload när man sitter isolerad i karantän. Men jag är ett gammalt nyhetsfreak)
Jag tror det handlar om empati.
Där står de – alla de duktiga experterna- och håller sina anföranden. Samlade och korrekta. Jg förstår fortfarande inte vad MSB egentligen gör – förutom att skapa panik med att ”dricksvattnet kan ta slut”, men det är en annan historia.) Därefter försöker de hantera de frågor de får. Frågor som handlar om allt ifrån om statistiska modeller till om man får ha en picknik.
Men inte en enda gång ger något utrymme för just medkänsla.
” Jag tycker att detta är så förskräckligt”
” Jag lider verkligen med alla de som förlorat sin gamla mor, eller sin farfar”.
”Jag hade hoppats att vi skulle ha sluppit det här”
Eller något annat uttryckt med känsla. Utan media tränade leende.
Det hade betytt så mycket för de som drabbats. Och för bilden av FORSKAREN.
För det är ju det de är, vetenskapare. Och i många fall läkare.
Just läkare har jag en livslång erfarenhet av. Det där med ”yrkespatient” är inget skämt.
Och min erfarenhet säger mig att empati inte är läkarkårens starkaste gren. Med stor sannolikhet är det en form av självbevarelse. Om de engagerade sig i varje patients öde skulle de snabbt bränna ut sig.
Men det finns också en annan faktor som bäst uttrycks av det gamla citatet:
”Ett dödsfall är en tragedi, en miljon döda är statistik”
Yttrandet tillskrivs ofta Stalin men det är fel. Han sa aldrig så, men han kan mycket väl ha tänkt det. Denne ryske ”stålman” (som hans namn betyder) som lät döda miljoner medborgare.
Statistik är bra, den kan användas till mycket nyttigt.
Men den gör också anonyma staplar av trehundra döda mormödrar.
Kategori: Den svenska sjukvården
En ohälsosam hälsobransch
”Guide till evig ungdom” är rubriken på en TV-serie som alla borde se.
Ungdomar såväl som vuxna.
De sex olika delarna heter:
1.Detox
2.Det perfekta utseendet
3. Genetiska revolutionen
4. Bantning
5.Det naturliga
6. Vem ska man tro på?
Alla finns på UR play.
Programserien borde användas i skolan. För den handlar om vad som händer när populärkulturen möter vetenskapen.
Vi får veta vad vetenskapen vet i dag. Och vad den inte vet.
Men programledaren granskar också alla mirakelkurer, ormoljesäljare och bluffmakare som påstår sig ha alla svar.
Visst läkemedelsföretag tjänar pengar men det gör också de som säljer verkningslösa vitaminer, tarmsköljningar, joniska fotbad, infraröda bastubad och så vidare. Skillnaden är att läkemedel utsätts för provningar, uppföljningar och lagstiftning.
De flesta alternativa metoder är relativt ofarliga. De är mest dyra och verkningslösa. Riktigt farligt blir det när man inte söker riktig vård utan litar på kvacksalvarna!
I programmet med titeln ”Genetiska revolutionen” granskas vad som kanske kan göras om tio år, men också vad skojare påstår att man kan göra redan idag.
Ett nyckelavsnitt är det som bär namnet ”Det naturliga” . Om du bara har tid att se ett avsnitt titta på adet!
Sammantaget så är serien ”Guide till evig ungdom” en av de bredaste och bästa genomgångar av ”hälsobranschen” som jag sett. Möjligen borde serien ha fått ett lite bättre svenskt namn?
Den ligger av någon anledning på Kunskapskanalen.Där finns som bekant mycket bra att ta del av. Men varför serien inte sänds på SVT begriper jag bara inte. Det här är vad public service borde lyfta fram istället för satsningar som ”Gift vid första ögonkastet” eller den alltid pågående Melodifestivalen.
Kategorier
Behövs det byråkrater?
Byråkrater! Hur ofta har vi inte förbannat detta anonyma släkte som förpestat vår tillvaro med ett otal obegripliga blanketter?
Men sanningen är, förstås, att det också behövs viss reda i det kreativa kaoset. Annars blir det bara kaos. Den svåra frågan är; hur mycket byråkrati behöver vi?
Idag sitter lärare, läkare, poliser och sjuksköterskor allt mera och ”administrerar”. Tid som stjäls från deras verkliga uppgifter. Är det verkligen så det var tänkt och varför har det blivit så?
De svar man får av den forsknings som faktiskt bedrivs även på detta område är intressanta.
En orsak till att lärare lägger ned allt mera kraft på datorer och allt mindre energi på pedagogiken är att de som förr skötte dessa sysslor sparades bort under de svenska krisåren. Under samma kristid drog man också in på städningen. En kortsiktig åtgärd som snart ledde till smutsiga sjukhus.
Men an andra förklaring är att allt flera numera vill ” ha ryggen fri”. Har man dokumenterat vad man gjort kan ingen komma och anklaga en för att inte ha skött sitt jobb. Det har som en socialdemokratisk lokalpolitiker uttryckte det i SVT häromkvällen ”blivit viktigare att inte göra något fel än att göra något alls.
Det är därför sjuksköterskor sitter på expeditionen istället för hos patienten. Det är därför lärarna fyller i oändliga rapporter om var je elev istället för att hjälp dem. Och det är därför som poliserna sitter i polishuset istället för att patruell ute på stan. ( Här vore det för övrigt intressant att få se om poliserna fortfarande kan gå till fots, istället för att glida fram i bilar, utifall de släpptes ut)
Vi har hamnat i en amerikans situation trots att vi inte har det galna amerikanska systemet där, exempelvis, speciella advokater jagar ambulanser för att du skall kunna stämma personal om de gör ett enda litet felgrepp. Där hotet ”I’ll sue your ass” är en vanlig svordom.
På denna nya form av missriktad byråkrati som inte ens Kafta kunde drömma om måste det bli ett slut.
En början vore kanske att återupprätta de effektiva administratörerna? Det kanske våras för de duktiga byråkraterna?
Varför är vi bättre på att ta hand om bilar än om människor?
Idag fick jag två sms. Båda skickades automatiskt till mig eftersom jag beställt tid. I ett fall på en bilverkstad, i det andra fallet på det Stora Sjukhuset.
I det ifrån Upplands Motor hälsades jag ”varmt välkommen” och de till och med
” tackade för förtroendet” att få hand om fordonet ifråga.
I slutet angavs ett telefonnummer jag kunde ringa om jag hade några frågor.
Meddelandet från Akademiska Sjukhuset var betydligt mera kärvt och officiöst.
”Du har tid på avdelning xx klockan xx. Uteblivet besök debiteras. Meddelandet kan ej besvaras”
Så talar Myndigheten.
Nu kanske du tycker att några sms är en löjlig detalj att hänga upp sig på, ” vem bryr sig?” som det heter på nysvenska.
Men jag tror att det är precis det som är huvudpoängen med vården- att man bryr sig.
Och bemötandet börjar här, med en liten text i telefonen, och fortsätter sedan i sjukhusets kassa, ända framtill operationsbordet.
Tonen i ett sms slår an den stämning som sedan råder på avdelningen och på sängkanten. Den säger något mycket viktigt om hela den offentliga vårdapparaten.
Och, det kostar ingenting att vara lite vänlig.
Kategorier
Den sista viljan
Expressen gör just nu ett hedervärt och nödvändigt journalistiskt arbete. Och den här gången handlar det inte om priset på ankbröst på Grand Hotell, utan om liv och död. Expressen har nämligen undersökt hur det går till när läkaren informerar patient och anhöriga om att behandlingen kommer att avbrytas.
Att det inte längre finns något att göra.
Resultat är skrämmande. För i många fall fattar läkaren detta beslut helt på egen hand utan att varken informera eller rådfråga dem det gäller!
Detta är fullkomligt oacceptabelt.
Vi kommer alla att dö. De flesta av oss kommer att sitta där förtvivlade och upprivna och försöka förstå det obegripliga att någon vi älskar kommer att ryckas bort från oss. Helst vill vi bara förtränga att det är så.
Just därför är det så viktigt att Expressen nu granskar hur vi hanterar dessa oerhört svåra situationer. Jag har full förståelse för att detta hör till det mest svåra man kan ge sig in på som läkare och jag avundas dem inte. Men trots det måste vi kunna kräva att vi för större inflytande i besluten om vård i livets slutskede.
P C Jersild hör till dem som engagerat sig i frågan, fler borde göra så. För vi kommer alla dit.
Och alla vi som suttit där vid en anhörigs dödsbädd vet hur fruktansvärt det känns.
När min mor Margit dog förklarade en kvinnlig läkare på Borås Lasarett för min far och mig om att de redan avbrutit livsuppehållande behandling av mamma efter hennes hjärninfarkt.
Detta bara en dag och trots att mor varit kontaktbar efter sin stroke.
Beslutet var fattat och bara hennes sätt att lämna det var så självklart att det inte tålde någon motsägelse. Och vem är du att ifrågasätta en läkare?
Dessutom vill du inte ställa till med en scen mitt i den hjärtekrossande sorg man just dragit ned i.
På nästan samma vis var det när far Eskil gick bort tio år senare. Först bollades han runt mellan Lasaretten på grund av en administrativ tredagarsregel. På så sätt kom hans sista veckor i livet att tillbringas i sjuktransporter och väntrum. Jonglörerna hette även denna gång Borås Lasarett och Skene Lasarett. Själv var jag som enda nära anhörig på resa i Europa och kunde bara försöka ingripa via mobiltelefon. När jag väl lyckades ta mig hem var det för sent.
Den här gången var det en äldre manlig läkare på Skene Lasarett som delgav mig det faktum att de nu inte ens tänkte ge min far något vätskedropp längre.
Vårt sista samtal skedde i en allmän sal, tillsammans med fem andra patienter.
Döden är oundviklig. Inget medbestämmande kan ändra på det. Men det finns mycket, mycket att förbättra i hur svensk sjukvård hanterar slutet.
Min mor dog av en stroke. Flera personer i min närmaste omgivning har haft hjärninfarkt och jag löper själv rätt stor risk att drabbas. Så när det är Internationella Strokedagen så känns det på många sätt viktigt att tala om det.
Och det hedrar UNT att man på flera uppmärksammar dagen, något som rikstidningarna helt struntat i.
Men det räcker inte med att bara prata. För när undersökningar av Hjärnfonden visar att Akademiska Sjukhuset i Uppsala har hört till de allra sämsta att ta hand om människor som drabbas av stroke tycker jag att det är en rätt allvarlig iakttagelse.
Rent av mera väsentlig än stenkastande snorungar och hockeyspel i maj.
För här handlar det om liv och död, varken mer eller mindre.
Jag blir visserligen glad av att höra att ”arbete pågår på att förbättra situationer” men oroas samtidigt av att det alltid är vad byråkrater alltid säger.
Hur många ska dö i onödan för att arbetet inte var riktigt klart?
- Ledsen fru Svensson om ni hade kommit in om en vecka så hade vi nog kunnat hjälpa er, men nu kom ni lite för tidigt. Men ”arbetet pågår”!
För om man nu vet var problemet sitter, i tillgång till röntgenutrustning, så kan väl någon ansvarig göra skäl för sin höga lön och ryta till?
-Akademiska Sjukhuset skall bli bäst i landet. Ordna det! NU!
I väntan på det gäller det att lyssna till vad neurologläkaren Erik Lundström säger och att vara observant på symptom hos andra – och hos sig själv.
Samt att önska honom all framgång med förbättringsarbetet!
Science Life Lab är namnet på en stor satsning, en satsning på forskning omkring våra gener och våra sjukdomar. En av många stora likande projekt världen över. Just den här är ett samarbete mellan vetenskapare i framförallt Stockholm och Uppsala. På januaris sista dag hölls en temadag kring SciLifeLab i Polarbackens aula. Med en rad högst intressanta föredragshållare. Förväntningarna har varit mycket stora sedan det mänskliga genomet kartlades för snart 12 år sedan. Och framstegen har verkligen varit många och betydande. Vi har lärt oss enormt mycket om hur våra celler styrs och regleras, väldigt mycket, men inte nog.
Samma dag skriver UNT, i papperstidningen, om en bloggkollega Eva som gått bort i cancer.
Cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, Alzheimer, MS, Diabetes, listan kan göra lång på de plågor som fortfarande plågar och dödar oss i höginkomstländerna. I andra delar av världen möter människor fortfarande en för tidig död på grund av simpla infektioner.
Utmaningarna är stora och många. Och arbetet med att möta dem går ibland outhärdligt långsamt.
Själv kunde jag, tyvärr inte, delta i SciLife. Jag var som vanligt på Akademiska Sjukhuset.
Så det finns många goda skäl att återvända till Science Life Lab och dess verksamhet till exempel i ett samtal i Fakultet X
Kategorier
Ett nytt fult ord
Carema har nu blivit ett fult ord. De vanvårdar äldre och gör dessutom, vilket verkar vara värst, vinst på att vara elaka.
Som om vanvård aldrig förekommit på offentligt ägda äldreboenden?
Jag har lyckligtvis bara en mycket kort privat erfarenhet av vården av min far. ( Vården av min mor tog hand om.) Men den var skrämmande nog. Totalt tondöv och omänsklig. Den bidrog absolut till att förkorta hans dagar ibland oss.
Och vad jag kan erinra mig är detta en inte helt unik erfarenhet av den kommunala äldrevården? Liggsår är tyvärr inget Carema har ensamrätt till.
De vårdare som kom hem till min gamle far var däremot änglar. Av båda könen.
Så till detta med vinst. Jag blir alltid lika förvånad över varför inte motfrågan ställs, nämligen den ”hur kan det finnas så stora marginaler inom skolan och vården?”
Säger inte det någonting om det nuvarande systemets ineffektivitet?
Skall man då få göra vinst på barn och gamla? Ja, vårt samhälle är nu en gång byggt på precis detta och jag ser få exempel på individer som tackar nej till pekuniär ersättning omkring mig. Tvärtom agerar de flesta vänstermänniskor för att få högre lön för mindre arbete, så vitt jag kan se?
Men visst finns det gränser. I en bra undervisning, och i en bra vård, finns tid för empati och lite kallprat. Detta är inte en löpande band produktion och får aldrig bli det.
Problemet idag är bara att den fria tiden lägger man hellre i fikarummet än ”ute på golvet”. Inte minst inom de offentligt ägda institutionerna. Tro mig, jag har suttit i ett kvarts liv i olika väntrum och bedrivit ofrivilliga studier av hur arbetet inte fungerar.
Carema må ha gjort fel, men den kommunala vården borde först granska bjälken i sitt eget öga.
Får man forska om vad som helst? Den frågan har ställts flera gånger de senaste dagarna. Orsaken är att två forskarlag arbetat med att förändra det livsfarliga viruset som orsakade den stora paniken kring ”fågelinfluensan”. Forskarna har genom att förändra fem olika gener fått viruset att bli luftburet.
Smittan skulle alltså kunna spridas via nysningar. Och det vore katastrofalt. För dödligheten ibland de, lyckligtvis, fåtal människor som drabbades av fågelinfluensan var hög, mycket hög. Över hälften av de omkring 600 människor som smittades dog! Det är siffror som får ”Spanska Sjukan” att framstå som en mild förkylning.
Men viruset var alltså inte luftburet och smittan gick att kontrollera, den gången.
Varför leker då forskarna på detta sätt med massdöden? Ja, syftet är, förhoppningsvis, att få fram ett bra vaccin om viruset skulle mutera utanför laboratorierna. Om det värsta skulle inträffa. Alla de genetiska variationerna finns för övrigt redan där ute i verkligheten, men inte på samma virus!
Så uppsåtet är gott. Den här gången. Men samma recept skulle givetvis kunna användas av någon som vill mänskligheten riktigt illa. Därför har amerikanska myndigheter nu censurerat de artiklar om arbetet med viruset som skulle publiceras i tidskrifterna Science och Nature.
Censur hör, återigen lyckligtvis, inte till vardagen inom den vetenskapliga världen och protesterna har inte låtit vänta på sig. Vad händer nu med ”den fria forskningen?”
De här riktigt svåra frågorna behandlas på ett utmärkt vis både i ” The Economist” och av Karin Bojs i DN idag.
Karin Bojs tar också upp en svensk debatt, nämligen den om LifeGene. Projektet är ett ibland flera liknande runt om i världen att försök koppla ihop vad vi lärt oss om människans genom med hur vi mår i verkliga livet. Vår kunskap om människans arvsmassa har exploderat de senaste decenierna men sammanhangen är långt ifrån så enkla som vi trodde för bara tio år sedan. Genkartan ger verkligen INTE hela svaret på hur våra liv kommer att se ut.
Det är sällan så enkelt som att man kan slå på, eller av, en strömbrytare för ett bota en patient.
Därför försöker dagens medicinska forskare att förstå det komplicerade spelet mellan arv, miljö, slump .
Forskarna ser, eller borde i vart fall se, människokroppen mera som ett ekosystem där en åtgärd inte nödvändigtvis alltid ger det resultat man eftersträvar.
För att bringa ordning i detta kaotiska tillstånd och få fram bättre bot mot våra sjukdomar behövs ett mycket stort material. Forskarna behöver tillgång till många, många exempel. Och det är här LifeGene och andra liknande projekt kommer in i bilden.
Man avser att följa cirka en halv miljoner människor för att se vilka sjukdomar de drabbas av, eller slipper. Resultaten kan sedan jämföras med genkartan och med personens yrke, livsstil och så vidare.
Sverige anses också ha bra statistik och relativt bra ordning på sina sjukjournaler. Och alla som är med och lämnar ut sina uppgifter har gjort det frivilligt.
Så återigen är avsikterna de bästa men nu har alltså Datainspektionen satt stopp för projektet, jag höll på att skriva, som vanligt.
För det är onekligen lätt att bli irriterad över denna myndighets agerande i en rad fall man läser om i pressen. Förbud mot kameraövervakning leder till flera stölder, förbud mot brottsregister leder till att bovar går fria och så vidare. Ständigt denna Datainspektion!
Å andra sidan är många svenskar rädda för Storebror och ”ett avancerat övervakningssamhälle” så Datainspektionen gör nog bara sitt jobb.
Frågan är även här vilka avvägningar man skall göra mellan risk och nytta? Och vems om skall utföra dessa svåra balansakter?
Är du beredda att avstå bättre mediciner mot cancer och andra folksjukdomar för att få känna dig “mindre registrerade”?
Kraven på ett skyddat privatliv kan också kännas lätt absurt i ett samhälle med Facebook, bloggar och förnedrings TV.
I slutändan handlar det väl om det gamla vanliga, om vår tilltro eller vår misstro mot varandra. Och vem som granskar Makten.
Allt flera har nu läst ”barnläkarens” egen berättelse om hur hon blev behandlad under tiden som häktad och misstänkt för att ha bragt en lite för tidigt flicka om livet på Astid Lindgrens Sjukhus. Läkarens berättelse ställer återigen frågor kring det svenska rättsväsendet. Obehagliga frågor som redan väckts av hela skandalen kring xx, men också av en rad andra märkliga fall.
Men fallet reser också stora frågetecken kring ansvaret inom svensk sjukvård. Den lilla flickan dog ju på grund av en felbehandling av annan personal tidigare under hennes vård! Varför har ingen ställts till ansvar för detta?
Och kommer vi nu att få se amerikansk utveckling där man ”tar varandra till domstol” istället för att hantera sådana här konflikter på annat vis? Det vore mycket olyckligt. Vi var några stycken som varnade för detta i samband med att HSAN ( Hälso och Sjukvårdens Ansvars Nämnd ) lades ned. Jag minns att jag till och med försökte dra igång en Facebookgrupp mot HSAN.s nedmontering. Men jag upplystes då, inte minst från läkarhåll, om att vi hade helt fel och att vi oroade oss helt i onödan.
HSAN var ingen perfekt lösning men då hade man i vart fall en chans att agera om ens nära och kära utsatts för fel behandling inom den stora, kaotiska Vårdapparaten.
Nu känner man sig lika maktlös mot patient som en fånge. För vårdkåren är ungefär lika sammansvetsad av gemensamma intressen som poliskåren. Och det kan vara lika svårt att få rätt mot en läkare som mot en polis.
Som patient känner man sig numera ungefär lika maktlös inför en tätt sammansvetsad som mot polismakten. Ensam och prisgiven åt tätt sammansvetsade yrkeskårer.