Kategorier
Media Svensk politik Vården

Hur häftigt är det att betala skatt?

Hur mycket betalar en Uppsalabo i skatt till vård, skola och omsorg?

Ja, vart tar dina skattepengar egentligen vägen? Oavsett om du tycker att det är häftigt att betala skatt eller ej, så är det en berättigad fråga. Vi hyllar ju principen om öppenhet, eller transparens om man vill krångla till det.

Men att ta reda på vart alla miljarder tar vägen är inte så lätt. Nej, det är rent av tämligen komplicerat. Tills nu, för nu har några entusiaster dragit igång ”Skattekollen”.

Och om du bor i Uppsala kan du redan idag får klara besked om vad du får för dina skattekronor!

En helt lysande medborgartjänst! Jag utgår ifrån att denna tjänst får stöd och skattepengar för att utvecklas vidare!

i som bor i Uppsala kan reda idag få svar på hur mycket vi Inte minst i de nordiska länderna där vi också har de högsta skatterna i världen. Pengar som skall betala för ”skola, vård och omsorg”. Dessa livsnödvändiga samhällsfunktioner är nämligen inte ”gratis” som allt flera tycks tro, de betalas via skatten. Statlig skatt, kommunal skatt och skatter på olika varor och tjänster.

Skatten är den stora premie som vi betalar för att samhället skall tillhandahålla sutbildning, vård och omsorg. Om skolan sedan är privat eller kommunal spelar ingen roll, avgiften kommer från din skatt.

Om något skall vara enkelt att ta reda på så bör det väl vara det?

Kategorier
Kulturen Media

Kulturen i Mumindalen

Man försöker ju följa med. Så även jag försöker att läsa kultursidorna. Men det blir allt svårare. En förklaring till det tilltagande motståndet ger idag. Där liknar han bland annat kulturdebatten vid Munindalen.

I samma tidning ska Johan Croneman resecera ett program om kungens 40 års dag men ägnar istället större delen av sin krönika att hoppa Carsten Palmer som tydligen skrivit i den andra stockholmstidning

Ja herremin je

En diskussion som jag har lättare att ta till mig är den om huruvida man får ljuga fritt om verkliga människor. Numera får man det. Lögnen kallas då ”tolkning”.

I det postmoderna samhället har vi inte längre tid med fakta.

Jag trodde i min enfald att det var ”skönlitteratur (underbart ord ) eller skrönor. Inget fel i det. Människan är en historieberättare.

Men om man nu vill hitta på en saga varför väljer man då att göra en film om en historisk person?

Och om man nu vill skildra verkligheten varför försöker man då inte berätta det som det var?

Lena e förklarar i dagens blad att ”Monicas far får symbolisera xxx. OK, då förstår vi.

Vi får hoppas att Birro och hon visar samma förståelse när någon tar sig poetiska friheter med deras liv.

Nej, det är inte lätt att hänga med i Hemulernas logik.

Tage Danielsson lär förekomma i filmen. Han sa en gång

”Om du säger att Oslo ligger i Norge och jag säger att Oslo ligger i Danmark så ligger väl sanningen någonstans mittemellan.”

Kategorier
Media Polisen

Inte ok!?

Det är inte OK, säger statsminister Reinfeldt och trots att det verkar lite mjäkigt så är det bara att hålla med.

Det är inte OK att bränna andras bilar, eller byggnader, för att locka in brandkår och polis, för att sedan skrattande kasta sten på dem. ”Inte OK”, förresten, det är åt helvete fel!  För vilken motreaktion skall jag visa dessa arga unga män? Skall jag förstöra vad de nu värderar högst, bara för att locka dit deras kompisar, för att sedan stena dem?

Visst, det har nog alltid funnits ”arga unga hannar” som gör revolt mot den gamla ordningen som hävdar sitt ”revir” och som alldeles för lätt tar till våld. Men vad som har varierat är förmodligen hur omgivningen reagerat på deras sturm und drang period.

Eller för att vara mera dagsaktuell, vad gör bröder, fäder, systrar, mödrar och andra i de stenkastande ungdomarna snärmaste omgivning?

För enligt min åsikt är deras ansvar större än olika myndigheter eller för den del dessa ständigt åberopade politiker. När beslöt vi att avskaffa det individuella ansvaret i Sverige? Var det ungefär som vi införde iden att vi bara har ”rättigheter utan skyldigheter”?

Kategorier
Domedagen Larm Media Pandemi Polisen Risker Virus

Om olika risker

Niotusen poliser jagade en skadeskjuten 19-åring. De fick fatt på honom, till slut.

Missförstå mig inte. Jag känner inget större medlidande med en ung man som bestämt sig för att ta livet av en åttaårig pojke med en splitterbomb, men magnituden av insatsen säger något om vårt samhälle – och om mediedramaturgin.

Det snabba händelseförloppet passar som hand i handske i de ständigt direktsändande nyhetskanalerna. Ungefär som väderkanalerna. Alltid händer det något.

Samdigit begravs hundratals människor återigen av en jordbävning ” borta i Kina”. Ja, missförstå mig inte här heller. Jag tor inte för en sekund att de kinesiska medierna är mindre lokalpatrioter, tvärtom. Intresset för en nyhet minskar alltid med kvadraten på avståndet.

Men om vi ser bortom även denna hemsla dramatik så pågår det andra, mindre dramatiska, skeenden i världens folkriakste nation. Jag tänker natiurligtvi på de virus som fortsätter att mutera och som förr eller senare blir den perfekta mördaren.

Då hjälper niotusen uniformerade människor föga…

Kategorier
Kulturen Media

Allt färre journalister allt flera PR-personer

Den amerikanska rapporten ”The state of the news media 2013” är ingen rolig läsning. I alla fall inte för oss som menar att kraftfull granskande nyhetsjournalistik är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Antalet journalister i USA har minskat med hälften sedan 1989 och det går numera nästan fyra pr-människor på varje redaktionell medarbetare. Idag jobbar knappt 40000 journalister på dagstidningar runt om i USA, vilket är den lägsta siffran sedan mitten av 70-talet, enligt rapporten som ges ut av Pew Research Centre.

Men det betyder inte att själva samtalsklimatet är fredligare. Det allt vanligare näthatet, som egentligen bör rubriceras som trakasserier, påverkar också det offentliga samtalet. Främst i form av självcensur, eftersom många drar sig för att skriva om de ämnen som kan mobilisera den digitala mobben.

Och i en värld där orden så lätt missbrukas eller lätt misstolkas och får virala konsekvenser, blir varje mening ett minfält. Detta påverkar det offentliga samtalet. Försiktighetsprincipen gäller.

Kategorier
Kulturen Media Vetenskapsjournalistik

Den tjattrande klassen trädtopparna

Journalister älskar att debattera media. Det är väl som när skomakare pratar läst och läkare diskuterar landstinget antar jag. Intresset för frågan tenderar dock att avta när man lämnar skråets stamlokus.  

Ena dagen befarar Mats Svegfors på DN debatt att ”kvalitetsjournalistiken är på reträtt”, nästa dag får han mothugg på ledarsidan med argumentet att ”det är inte storleken som räknas”. En pikant debatt på många vis, inte minst eftersom den försiggår i DN, den stora draken och Svegfors varit chef för den mindre av Stockholmstidningarna.

Och i Sveriges fjärde kommun ordnades idag en konferens på temat.

För några dagar sedan redogjorde Åsa Beckman för en annan erfarenhet som de som inte befinner sig inom media skråets väggar mera känner igen, detta att bli intervjuad av en reporter och sedan inte känna igen vad man sagt när det publiceras. Alla journalister borde då och då utsättas för denna prövning och efter några decennier i forskarvärlden är detta en berättelse jag hört alldeles för många gånger. En sak är att reportrarna kan för lite om sitt ämne, en annan är om de inte vill förstå. Vi dras alla med selektiv perception och den vanligaste orsaken till att forskare och andra ”intervjuoffer” är enligt mitt förmenade att reporter bara hör det hon/han vill höra.

Och här kommer också problemet med denna ocean av information som DN:s ledarskribent hänvisar till. Ett överflöd som för övrigt Mats Svegfors också refererade till i en debatt jag ledde i Göteborg för några år sedan.

Vår fråga redan då var, twittrar journalistiken sönder? Särskilt bekymrade var vi över den just den seriösa rapporteringen kring vetenskap, teknik och medicin. För sedan länge gör vi åt mera energi att hålla undan information än åt att ta in den.

Vi orkar helt enkelt inte ”ta ställning” varje dag, så vi väljer det som stärker våra tidigare uppfattningar. På så vis kan den som anser att invandringen är roten till allt ont hitta massor av bevis för denna ståndpunkt på nätet, liksom den som anser att samma invandring är kemiskt fri från problem bli styrkt av samma källa.

I själva verket leder denna orkan av information till att vi tenderar att isolera oss allt mera i vår egen lilla åsiktsbubbla. Vi läsa bara de bloggar som håller med oss och lyssna bara till de röster som stärker vår verklighetsuppfattning.

Nätet blir snabbt kaotiskt och förvirrande. Här lever trollen sida vid sida med Ted föreläsningarna. Här frodas hatet och hämnden.

Så paradoxalt nog leder snårskogen av nya kanaler till att de gamla träden i skogen bara står sig högre och kastar än mera skugga över omgivningen.  För vem kan man lita på i djungeln av åsikter?

Att ha som Åsa Beckman ha en spalt i DN eller som Mats Svegfors automatiskt tas in på DN debatt är att sitta där uppe i trädets krona och roat se ned på undervegetationen. Gammelmedia lever och om Lennart Hyland varit i livet hade han med förvåning kunnat se hur ”Mello-cirkusen” drar över land och budget. Röda fjädern bleknar blygt i jämförelse med alla glittrande galor. Och alltihop sker i public service, skådespel för licenspengarna.

Svaret vem som bestämmer över tablån i SR och SVT är som vanligt – de som sitter i mötesrummen på företagen, inte publiken.

Så papperstidningarna må gå dåligt men etablissemanget blomstrar som vanligt.

Det etablissemang som DN debatt prenumererar på. Folket, eller Nisse i Hökarängen, ser storögt på när ingen bryr sig. Numera kan hon/han i alla fall ta ut sin frustration på en blogg – som ingen läser.

Kategorier
Kulturen Media Radio

Om olika journalistik

Kvalitetsjournalistiken är hotad skriver Mats Svegfors i dagens DN. Och som f.d. chefredaktör på SvD och f.d. VD på SR bör han väl veta vad han talar om.

Men så lät det inte när samme Svegfors besökte den konferens om vetenskapsjournalistik som några av oss ordnade i Göteborg för några år sedan. Orsaken till att vi arrangerade mötet var just att vi oroade oss mycket över hur bristfälligt vetenskap och teknik bevakas i svenska medier.

Nej, då var det mesta bra och vi oroade oss i onödan.

Fast det är klart, då handlade det bara om journalistik om den där udda företeelsen vetenskap – och så var det ju i Göteborg.

Och public service TV har man bytt ut ”fråga Lund” mot ”Fråga Kultureliten”, ett annat tecken i tiden…

Kategorier
Larm Media Risker Vetenskap

Hästen i pizzan

Att äta hästkött är Tabu. Även i det postmoderna och sekulariserade Sverige. Och när någon kallar det ”nötkött” och blandar det i maten då går stora larmet, i halva Europa. Men om det är några risker med detta kött så beror det på mest på vår ovilja att ”äta häst”. Denna rädsla leder till att det smygs och smusslat med hästkött. Och det gör att hela hanteringen klarar sig nästan helt undan kontroll. Det ökar risken för att hästar som behandlats med olika läkemedel hamnar i Lasagnen.

Allt detta har nu fått mer än femton timmar av medial uppmärksamhet och upprörda ministrar. Men riskerna för den vanlige medborgaren med ”hästköttet i pizzan” är små.

Det finns andra betydligt mera påtagliga risker med brister i maten. En av dem tas upp i samma tidning som toppar sin förstasida med den fel märkta  maten. För i sin spalt tar Karin Bojs återigen upp den svenska oviljan att rekommendera folsyra till gravida kvinnor. En brist som kan leda etthundra skadade svenska barn varje år.

Sådana mindre dramatiska händelser når sällan förstasidorna men har ofta stor betydelse för många människors liv. Som den felaktiga rekommendationen att alla spädbarn skulle sova på mage. En medicinsk skandal som kostade många barn livet…

Kategorier
Kulturen Media Svensk politik

När drevet går

Häromdagen skrev Åsa Beckman en spalt i DN om hur det är att bli felciterad i pressen. Det är lätt att känna igen sig i den maktlöshet hon ger uttryck för, ändå tror jag att hon har fundamentalt fel på en punkt.

Det handlar inte ” den selektiva perceptionen” att reportern här precis det hon vill höra, den har vi nog alla utsatts för, om vi någon gång varit ”intervjuoffer”.

Genom snart fyrtio år som vetenskapsjournalist har jag snart sagt varje dag hört klagomål från experter och sakkunniga över hur dåliga vi journalister är på att lyssna. Eller förstå vad vi hör.

Okunskapen är illa nog, men oviljan att förstå är värre.

Själv blev jag en gång väckt mitt i natten i min egenskap av ”agronom”. Det var en kvällstidning som tyckte det var viktigt att ta reda på hur ”giftig” färskpotatisen var. Naturligtvis ställde jag upp, man är ju ändå journalist. Idag hade jag nog bett vederbörande dra åt helvete!

Min erfarenhet har gjort mig desillusionerad och cynisk. Varje gång ett nytt drev drar genom pressen tycker jag faktiskt synd om den jagade och tänker, det skall bli intressant att se vad som egentligen hände i den dokumentär som kommer om två år.

Och precis som Åsa Beckam minns jag filmen ”Katrine Blums förlorade heder”.

Men varför instämmer jag då inte helt med Beckman? Jo, det är när hon kommer in på dagens situation som jag ber att anmäla en avvikande mening. Åsa Beckman menar att vi idag har mycket större möjligheter att få fram vår bild av sanningen, via sådan här bloggar, via twitter och andra sociala medier.

Nej, så tror jag inte att det är. Tvärtom tycker jag att den orkan av åsikter som nu spolar bort varje flimmerhår i våra öron gett de gamla etablarade plattformarna större plats och tyngd. Att få skriva i DN är  att bli tagen på allvar. ”Etablismenaget är den del av befokningen som DN debatt abonnera på. Den som försöker rätta uppenbara felaktigheter skriker i en än större motvind än förut.

http://www.dn.se/nyheter/asa-beckman-jag-har-sallan-kant-mig-sa-maktlos-som-da
Kategorier
Kulturen Media Svensk politik

Yttrandefriheten?

Det är sällan ens fel att två bråkar.

Som man ropar i skogen får man svar.

Min mor brukade citera dessa två talesätt när det blev bråk. Ordspråken dök upp för mig nu i veckan när  ”näthatet” har debatterats. Och visst, det är avskyvärt och hemskt. Men det är långt ifrån nytt eller så ensidigt som Uppdrag Granskning vill göra gällande.

För tonen i kommentatorsfälten har för länge sedan passerat en acceptabel nivå i en levande demokrati. Det är nu inte heller så nytt. Hatet mot alla som varit ”offentliga” i olika sammanhang är äldre än nätet. har drabbats av Förr fick man märkliga telefonsamtal eller konstiga brev.

Men hoten mot yttrandefriheten är allvarliga och skall tas på allvar. Personer som engagerar sig politiskt löper också risk att drabbas av rent fysiskt våld. Många väljer att hoppa av. Sverige har som bekant en mörk statistik när det gäller politiska mord. Senast blev för övrigt en Sverigedemokrat och hans flickvän attackerade av ”aktivister” i tunnelbanan. Nej, självklart sympatiserar jag inte med SD men just därför är det viktigt att reagera mot våld mot dem ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem, somEvelyn Beatrice Hall  Everlyn Hall påstod att Voltaire skall ha sagt.

. För om den ena sidan kallar den andra ”mördare och våldtäktsmän” så svarar lätt den andra med samma smutsiga språk.  Våldet trappas upp.

Det är därför djupt beklagligt att fokus nu bara kom att riktas på några av de som utsatts för näthatet. Samt att man underlät att granska exakt vad dessa personer själva skrivit på sina bloggar. Istället lyfte man nu fram en vanlig medborgare, en ung kvinna som haft (berättigade) synpunkter på H&M:s t-shirts. Men hon är inte Åsa Lindeborg.

I en bisats nämndes att Jimmie Åkesson också mordhotats men jag tror att en rad andra manliga politiker skulle kunna berätta om en rad andra, tämligen uppskakande, angrepp. 

Nätet har givit de som skriker i trafiken en ny möjlighet att gömma sig bakom sina skal och ösa ur sig sin egen frustration på andra. Men det hatet är, tyvärr, lika vanligt på alla sidor av de politiska skrankorna. Däremot står vi män för merparten. Och det riktar sig mot kvinnor både till höger och vänster om oss. På detta måste vi få ett slut!

Vi måste värna ett samhälle grundat på ömsesidig respekt för allas rätt att uttrycka sin åsikt!

Paulina Neuding skriver också om detta i Svensk Dagbladet idag, under rubriken ”Glöm inte det goda, fina hatet”.