Häromdagen skrev Åsa Beckman en spalt i DN om hur det är att bli felciterad i pressen. Det är lätt att känna igen sig i den maktlöshet hon ger uttryck för, ändå tror jag att hon har fundamentalt fel på en punkt.
Det handlar inte ” den selektiva perceptionen” att reportern här precis det hon vill höra, den har vi nog alla utsatts för, om vi någon gång varit ”intervjuoffer”.
Genom snart fyrtio år som vetenskapsjournalist har jag snart sagt varje dag hört klagomål från experter och sakkunniga över hur dåliga vi journalister är på att lyssna. Eller förstå vad vi hör.
Okunskapen är illa nog, men oviljan att förstå är värre.
Själv blev jag en gång väckt mitt i natten i min egenskap av ”agronom”. Det var en kvällstidning som tyckte det var viktigt att ta reda på hur ”giftig” färskpotatisen var. Naturligtvis ställde jag upp, man är ju ändå journalist. Idag hade jag nog bett vederbörande dra åt helvete!
Min erfarenhet har gjort mig desillusionerad och cynisk. Varje gång ett nytt drev drar genom pressen tycker jag faktiskt synd om den jagade och tänker, det skall bli intressant att se vad som egentligen hände i den dokumentär som kommer om två år.
Och precis som Åsa Beckam minns jag filmen ”Katrine Blums förlorade heder”.
Men varför instämmer jag då inte helt med Beckman? Jo, det är när hon kommer in på dagens situation som jag ber att anmäla en avvikande mening. Åsa Beckman menar att vi idag har mycket större möjligheter att få fram vår bild av sanningen, via sådan här bloggar, via twitter och andra sociala medier.
Nej, så tror jag inte att det är. Tvärtom tycker jag att den orkan av åsikter som nu spolar bort varje flimmerhår i våra öron gett de gamla etablarade plattformarna större plats och tyngd. Att få skriva i DN är att bli tagen på allvar. ”Etablismenaget är den del av befokningen som DN debatt abonnera på. Den som försöker rätta uppenbara felaktigheter skriker i en än större motvind än förut.