Kategorier
Coronapandemin Covid19 Den svenska sjukvården Pandemi Svensk politik Vården Virus

Trehundra döda mormödrar



Det är något som skaver på de dagliga presskonferenserna om Corona.
Något som saknas.
Dumt nog har jag suttit där och tittat på dem nästan allihop. (Man skall undvika information overload när man sitter isolerad i karantän. Men jag är ett gammalt nyhetsfreak)
Jag tror det handlar om empati.
Där står de – alla de duktiga experterna- och håller sina anföranden. Samlade och korrekta. Jg förstår fortfarande inte vad MSB egentligen gör – förutom att skapa panik med att ”dricksvattnet kan ta slut”, men det är en annan historia.) Därefter försöker de hantera de frågor de får. Frågor som handlar om allt ifrån om statistiska modeller till om man får ha en picknik.
Men inte en enda gång ger något utrymme för just medkänsla.
” Jag tycker att detta är så förskräckligt”
” Jag lider verkligen med alla de som förlorat sin gamla mor, eller sin farfar”.
”Jag hade hoppats att vi skulle ha sluppit det här”
Eller något annat uttryckt med känsla. Utan media tränade leende.

Det hade betytt så mycket för de som drabbats. Och för bilden av FORSKAREN.
För det är ju det de är, vetenskapare. Och i många fall läkare.
Just läkare har jag en livslång erfarenhet av. Det där med ”yrkespatient” är inget skämt.
Och min erfarenhet säger mig att empati inte är läkarkårens starkaste gren. Med stor sannolikhet är det en form av självbevarelse. Om de engagerade sig i varje patients öde skulle de snabbt bränna ut sig.

Men det finns också en annan faktor som bäst uttrycks av det gamla citatet:
”Ett dödsfall är en tragedi, en miljon döda är statistik”
Yttrandet tillskrivs ofta Stalin men det är fel. Han sa aldrig så, men han kan mycket väl ha tänkt det. Denne ryske ”stålman” (som hans namn betyder) som lät döda miljoner medborgare.
Statistik är bra, den kan användas till mycket nyttigt.
Men den gör också anonyma staplar av trehundra döda mormödrar.

Kategorier
Media Svensk politik Vården

Hur häftigt är det att betala skatt?

Hur mycket betalar en Uppsalabo i skatt till vård, skola och omsorg?

Ja, vart tar dina skattepengar egentligen vägen? Oavsett om du tycker att det är häftigt att betala skatt eller ej, så är det en berättigad fråga. Vi hyllar ju principen om öppenhet, eller transparens om man vill krångla till det.

Men att ta reda på vart alla miljarder tar vägen är inte så lätt. Nej, det är rent av tämligen komplicerat. Tills nu, för nu har några entusiaster dragit igång ”Skattekollen”.

Och om du bor i Uppsala kan du redan idag får klara besked om vad du får för dina skattekronor!

En helt lysande medborgartjänst! Jag utgår ifrån att denna tjänst får stöd och skattepengar för att utvecklas vidare!

i som bor i Uppsala kan reda idag få svar på hur mycket vi Inte minst i de nordiska länderna där vi också har de högsta skatterna i världen. Pengar som skall betala för ”skola, vård och omsorg”. Dessa livsnödvändiga samhällsfunktioner är nämligen inte ”gratis” som allt flera tycks tro, de betalas via skatten. Statlig skatt, kommunal skatt och skatter på olika varor och tjänster.

Skatten är den stora premie som vi betalar för att samhället skall tillhandahålla sutbildning, vård och omsorg. Om skolan sedan är privat eller kommunal spelar ingen roll, avgiften kommer från din skatt.

Om något skall vara enkelt att ta reda på så bör det väl vara det?

Kategorier
Kulturen Media Svensk politik

När drevet går

Häromdagen skrev Åsa Beckman en spalt i DN om hur det är att bli felciterad i pressen. Det är lätt att känna igen sig i den maktlöshet hon ger uttryck för, ändå tror jag att hon har fundamentalt fel på en punkt.

Det handlar inte ” den selektiva perceptionen” att reportern här precis det hon vill höra, den har vi nog alla utsatts för, om vi någon gång varit ”intervjuoffer”.

Genom snart fyrtio år som vetenskapsjournalist har jag snart sagt varje dag hört klagomål från experter och sakkunniga över hur dåliga vi journalister är på att lyssna. Eller förstå vad vi hör.

Okunskapen är illa nog, men oviljan att förstå är värre.

Själv blev jag en gång väckt mitt i natten i min egenskap av ”agronom”. Det var en kvällstidning som tyckte det var viktigt att ta reda på hur ”giftig” färskpotatisen var. Naturligtvis ställde jag upp, man är ju ändå journalist. Idag hade jag nog bett vederbörande dra åt helvete!

Min erfarenhet har gjort mig desillusionerad och cynisk. Varje gång ett nytt drev drar genom pressen tycker jag faktiskt synd om den jagade och tänker, det skall bli intressant att se vad som egentligen hände i den dokumentär som kommer om två år.

Och precis som Åsa Beckam minns jag filmen ”Katrine Blums förlorade heder”.

Men varför instämmer jag då inte helt med Beckman? Jo, det är när hon kommer in på dagens situation som jag ber att anmäla en avvikande mening. Åsa Beckman menar att vi idag har mycket större möjligheter att få fram vår bild av sanningen, via sådan här bloggar, via twitter och andra sociala medier.

Nej, så tror jag inte att det är. Tvärtom tycker jag att den orkan av åsikter som nu spolar bort varje flimmerhår i våra öron gett de gamla etablarade plattformarna större plats och tyngd. Att få skriva i DN är  att bli tagen på allvar. ”Etablismenaget är den del av befokningen som DN debatt abonnera på. Den som försöker rätta uppenbara felaktigheter skriker i en än större motvind än förut.

http://www.dn.se/nyheter/asa-beckman-jag-har-sallan-kant-mig-sa-maktlos-som-da
Kategorier
Kulturen Media Svensk politik

Yttrandefriheten?

Det är sällan ens fel att två bråkar.

Som man ropar i skogen får man svar.

Min mor brukade citera dessa två talesätt när det blev bråk. Ordspråken dök upp för mig nu i veckan när  ”näthatet” har debatterats. Och visst, det är avskyvärt och hemskt. Men det är långt ifrån nytt eller så ensidigt som Uppdrag Granskning vill göra gällande.

För tonen i kommentatorsfälten har för länge sedan passerat en acceptabel nivå i en levande demokrati. Det är nu inte heller så nytt. Hatet mot alla som varit ”offentliga” i olika sammanhang är äldre än nätet. har drabbats av Förr fick man märkliga telefonsamtal eller konstiga brev.

Men hoten mot yttrandefriheten är allvarliga och skall tas på allvar. Personer som engagerar sig politiskt löper också risk att drabbas av rent fysiskt våld. Många väljer att hoppa av. Sverige har som bekant en mörk statistik när det gäller politiska mord. Senast blev för övrigt en Sverigedemokrat och hans flickvän attackerade av ”aktivister” i tunnelbanan. Nej, självklart sympatiserar jag inte med SD men just därför är det viktigt att reagera mot våld mot dem ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem, somEvelyn Beatrice Hall  Everlyn Hall påstod att Voltaire skall ha sagt.

. För om den ena sidan kallar den andra ”mördare och våldtäktsmän” så svarar lätt den andra med samma smutsiga språk.  Våldet trappas upp.

Det är därför djupt beklagligt att fokus nu bara kom att riktas på några av de som utsatts för näthatet. Samt att man underlät att granska exakt vad dessa personer själva skrivit på sina bloggar. Istället lyfte man nu fram en vanlig medborgare, en ung kvinna som haft (berättigade) synpunkter på H&M:s t-shirts. Men hon är inte Åsa Lindeborg.

I en bisats nämndes att Jimmie Åkesson också mordhotats men jag tror att en rad andra manliga politiker skulle kunna berätta om en rad andra, tämligen uppskakande, angrepp. 

Nätet har givit de som skriker i trafiken en ny möjlighet att gömma sig bakom sina skal och ösa ur sig sin egen frustration på andra. Men det hatet är, tyvärr, lika vanligt på alla sidor av de politiska skrankorna. Däremot står vi män för merparten. Och det riktar sig mot kvinnor både till höger och vänster om oss. På detta måste vi få ett slut!

Vi måste värna ett samhälle grundat på ömsesidig respekt för allas rätt att uttrycka sin åsikt!

Paulina Neuding skriver också om detta i Svensk Dagbladet idag, under rubriken ”Glöm inte det goda, fina hatet”.