Kategori: Den svenska sjukvården

”Jan Olofsson” frågar undersköterskan ut i det överfyllda väntrummet. När ingen annan reagerar reser jag mig upp och går med henne in i det skumma undersökningsrummet. Lite motigt idag eftersom kvinna i kassan inte hittade mitt namn alls på datorn och ifrågasatte dels om jag skulle vara där idag och framförallt om jag någonsin ”varit hos oss” . Om det ändå vore så väl!

Det är ofta vid undersökningar som den moderna sjukvården visar sitt rätta jag. Här står apparaten i centrum. Vi små människor är bara dess tjänare och jag tänker återigen att Lasaretten är barn av den franska revolutionen.  Men så dramatisk är det nu inte. Inne i dunklet väntar ingen giljotin, bara en karg metabädd under en tung mekanisk anordning…

Bara man uppger rätt personnummer så flyter allt som en balett. En något tungfotad dans, men ändå som en slags modern balett.

Ta av dig, lägg dina grejer där, lägg dig här, hoppa upp, böj knät, vrid foten!

Instruktionerna avbryts bara av att en av sköterskorna då och då lämnar rummet, varvid det dånar tungt och en lampa lyser. I själva verket är det givetvis gamla Wilhelm Röntgens uppfinnings om genomlyser min kropp. Han som vann det första Nobelpriset i fysik 1901. Varken syrrorna eller jag är vederbörligt imponerade över denna i sig märkliga teknik. De för som alltid ett inbördes samtal som interfolieras av fotograferingen . Det blir ungefär som den där reklamen för ” färska, djupfrysta grönsaker” ni vet. Där konversationen avbryts av skörden och återupptas vid exakt samma punkt när maten skall tillagas.” – Men menar du att de aldrig landade på månen—”-

Allt går geschwint och inom några minuter är jag klar. Något besked om vad plåtarna sa något om mina värkande fötter får jag inte.  Eller som en av syrrorna säger ” ”du får besked inom två veckor”.

Det låter onekligen lite oroande eftersom jag skall vidare till Infektionskliniken senare samma dag, men den hennes kollega lugnar mig med att ” de kan se det hos sig”.

Så ännu är dagen inne i Vårdapparaten inte överstånden.

Idag ställs en läkare verksam vid Astrid Lindgrens Sjukhus inför rätta. Det borde aldrig ha gått så långt! Av vad man kan läsa sig till via den ovanligt nyanserade pressbevakningen, inte mins i Svenska Dagbladet, är detta en tragedi – men ingen domstolssak.

I debatten efter fallet har bloggande och filmande från sjukhusen kommit upp. En verksamhet som i högsta grad själv varit delaktig i, inte mins under min hjärtoperation för snar ett år sedan. Självklart kommer detta att medföra nackdelar för personalen, en del av dem värre än andra. Men att censurera vad som händer i denna livsviktiga – och livsfarliga – verksamhet är inget alternativ. Speciellt inte som ”Sjukhuset” självt har släppt in kamerateam i sina korridorer, säkerligen med förhoppningen att få ” bra PR”. Till detta kommer många timmar av såpor i sjukhusmiljöer, där patienten alltid varit ett objekt. Det skadar inte att denna polerade bild ställs mot andra.

Den 8 september blev till en lite märklig dag för mig. För första gången höll jag en föreläsning i Uppsalas Konserthus och för första gången handlade den om hur det kan vara att vara patient. Ordet ”patient” på engelska översätt med ”tålmodig, long suffering”.

Ingen vill vara patient men de flesta av oss bli det, förr eller senare. Den snällt lyssnade gruppen jag berättade för var en samling sjukvårdspersonal från olika landsting landet över. De deltar alla i en kurs som heter ”Bättre flyt på operation”.

Det var både ansträngande och roligt att få prata om vad jag till viss del bloggat om här i UNT. Vanligen tiger ju patienten. Man vill inte stöta sig med den som bokstavligen har ens liv i sina händer. Dessutom är man liksom sjuk och svag när man är vårdtagare. Och när man väl sluppit ut ur sjukhuskorridorerna vill man helst glömma alltihop så fort som möjligt. Det är högst mänskligt, men tyvärr leder det inte till några förbättringar av vården.

Just hur man sätter mål och ökar sin prestation var temat i Thomas Fogdös föreläsning som tog vi de efter min.

Det känns bra på många vis att svensk sjukvård jobbar för att förbättra sig.

å sätt bra att svensk sjukvård Efter mig uppträdde Thomas Fogdö och pratade om hur man når sina m

n lite märkligt dag av den 8 september. Som några av er vet har jag tillbringat en del av mitt liv på Sjukhuset. Det var därför med viss tillfredställelse jag idag fick tillfälle att prata lite om mina erfarenheter som patient för en grupp människor på Konserthuset. De var alla deltagare i en utbildning med det lovande namnet ” Bättre flyt på operation” som pågått en längre tid på flera landsting över hela landet.

Plötsligt inträffar dina värsta farhågor. Någon som betyder allt för dig blir akut sjuk. Nu är varje sekund livsviktig. Du kastar dig på telefonen för att larma en ambulans. Du har tur och får en ambulans. Innan ni fattat vad som hänt är ni på väg in till Sjukhuset. Till Akuten! Bara ni hinner fram innan det är för sent!

För väl på Akuten är ni ju ” i säkerhet”. Här finns de mest kompetenta människorna inom hela sjukvården, här finns alla nödvändiga tekniska hjälpmedel och här finns det framförallt alltid nog med resurser. Eller?

Nej, märkligt nog tyder ett stort antal vittnesmål på raka motsatsen. Lång väntan, osäkra diagnoser och felbehandling verkar vara allt för vanliga.

Det är därför med stor oro jag läser i UNT att ännu flera sjuksköterskor lämnar akutmottagningen på Akademiska Sjukhuset!

Det är hög tid att få ett rakt och tydligt svar på frågan vad som är felet med akutvården! Svar av våra valda politiker men också av ansvarig personal inom sjukvården.

Vad händer med det skyddsnät som vi alla är med och betalar för varje dag?

som då och då är patienter och ni som ännu haft turen att inte ha varit det borde kräva svart på vitt vad som är orsaken till detta.

Idag är det exakt elva år sedan jag fick en ny njure och en ny bukspottskörtel på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Ja, i vart fall är det elva år sedan de ringde till mig nere i Bohuslän där jag just skulle direkt sända Vetandets Värld tillsammans med Per Helgesson och Henrik Lindahl för att berätta att ”det kanske fanns organ som passade”.

Efter att i ilfart ha tagit mig till Uppsala, vår bil vägrade till exempel starta på Arlanda, vidtog alla förberedelser och sedan opererade läkarna mig i över 13 timmar.

Den fjortonde juni vaknade jag groggy och mycket torr i munnen. Men jag vaknade.

Efter det vidtog en överraskande kort rehabilitering och jag kunde rätt snart återgå till jobbet.

Jag står i stor tacksamhetsskuld till den person som donerade sina organ till mig. Och till släktingarna. Vem denne givare är vet man som bekant aldrig.

Men en sak är säker. Om man är beredd att ta emot organ måste man också vara beredd att ge. Det är aldrig ett lätt beslut att fatta, allra minst för de efterlevande.  Så snälla ni, prata om detta- innan!

När Sören Gyll nyligen genomgick en levertransplanterad uppmärksammandes att Sverige har relativt låga siffror när det gäller donationer. Orsakerna är flera och behöver redas ut men i avvaktan på det dör människor i väntan på ett nytt liv.

För det var det jag fick av en okänd människa och de duktiga läkarna för exakt elva år sedan, ett nytt liv!