Kategori: Yrkespatienten

Måste doktorn vara trevlig?

Frågan är aktuellt i tider med ” det fria vårdvalet”.

Nu vill jag först hävda att denna frihet är rätt begränsad för de som är sjuka på riktigt. Om du är förkyld eller har tillfällig huvudvärk kan du nog välja, men lider du av livshotande sjukdomar eller är av flera sjukdomar samtidigt är det en vårdgivare som gäller – Landstinget.

Och här är dina frihetsgrader högst begränsade.

Du möter först en AT läkare som vet mindre än vad du om ditt tillstånd. De är å andra sidan fortfarande unga och oförstörda så de lyssnar faktiskt på vad du berättar.

Därefter är du i princip utelämnad till det vårdteam som råkar jobba när du har oturen att bli sjuk. Vårdval, nej, jag tror inte det!

Men tillbaka till bemötandet. Hanne Köhler tar upp just denna viktiga del av omhändertagandet i sin spalt i DN idag. Texten handlar i mycket om avvägningen mellan patientens intresse och den forskande medicinaren.

Själv har jag blivit tillfrågad att delta i ett försök, liggandes på en bår, på väg in i operationssalen! Jag hade precis haft en hjärtattack.

Det finns tillfällen då man är bättre lämpad att fatta beslut.

Så som patient i snart 50 år anser jag nog att bemötandet spelar stor roll – även rent medicinskt. Det handlar inte om tapeter, även om väntrum och salar är dödande tråkiga, men mera om några uppmuntrande och personliga ord på vägen. Lyckligtvis vet också de flesta syrror och läkare vikten av ett leende.

Egentligen handlar det förstås om en attityd. Eller för att nu använda veckans ord ” en värdegrund”.  

Och det kan även handla om småsaker. Som idag när jag fick ett sms från Ackis med en påminnelse om min tid i veckan.

Där står det

”Du har tid på XX avdelningen den xxxx-xx-xx , klockan XX.XX.

 Uteblivet besök debiteras. Meddelandet kan ej besvaras. ”

 Kunde man möjligen tänka sig att klämma in ett  litet ”Välkommen”?

Istället för att hota med böter eller berätta att man var otillgänglig?

Och på tal om tillgänglig.  Häromdagen letade jag efter en läkare som jag hade bokat tid hos  på en av sjukhusets mottagningar.

Korridorerna var tomma som om pesten drabbat avdelningen, men längst bort fanns fikarummet. Jag styrde mina steg mot sorlet som trängde ut genom den öppna dörren. Min ankomst noterades också. En sköterska reser sig då för att – som jag tror – hjälpa mig. Döm om min förvåning när hon istället drar igen dörren mitt framför näsan på mig.

Så som vårdgivare behöver man kanske inte vara ett ständigt solsken, men man bör kanske då och då fråga sig vem vårdapparaten är till för?

 för att bota sjukdomar? Frågan kan tyckas retoriskt och gränsande till löjet. Naturligtvis inte, skulle många svara. Huvudsaken är att han/hon ställer rätt diagnos och botar åkomman. Polityr och yta kommer i andra hand.

Det kan rent av vara farligt att patienter luras att välja fel vårdgivare på grund av snygga tapeter och insmickrande vårdare, säger andra. Patienten är ingen kund. Hon är sjuk och vet inte alltid sitt eget bästa. Sjukvård är ingen produkt på samma vis som service av en bil.

Allt detta ä

 som skall tas om hand av kompetenta människor

Jag ringer ”mottagningen” på Akademiska Sjukhuset. Vilken av alla ”mina” mottagningar kan kvitta, jag vill inte hänga ut någon enskild.

Rösten som svarar tillhör en kvinna, en sköterska. Hon låter irriterad och känner inte igen mig. Anledningen till att jag ringer är att jag mår dåligt och via epost kommit överens med ”min” läkare att träffa honom på mottagningen. Detta är i sig mycket ovanligt. Alla bokning skall ske i laga tur och ordning, via just vissa sköterskor. Vilket är bara en av de många märkliga och åldriga rutiner som landstingets sjukvård vårdar och värnar.

I vilket fall, jag möts nu av stor skepsis och utsätts för ett slags ifrågasättande korsförhör. Alla frågor tas dessutom om ett par gånger. Det är möjligt att språksvårigheter spelar in, kanske är ledningen dålig men det räcker inte riktigt som ursäkt. Är jag verkligen säker på att jag skall komma?

När jag berättar vilken dag som läkaren föreslagit svarar sköterskan ” Det är en hemsk dag för oss! Men då får han väl stå sitt kast!”

Bemötande är bara en liten del av sjukvården, men den är inte helt oväsentlig.

Tid är pengar har vi fått lära oss. Oavsett vad man nu tror om detta likhetstecken så är det alltid lika intressant att iaktta hur Sjukvården skiljer mellan ”vårdgivarens tid och ”vårdtagarens tid”.

För ett par veckor sedan missade jag ett inbokat besök på Akademiska Sjukhuset. Det var givetvis dumt av mig, men till mitt försvar kan anföras att jag hade tre olika besök på sjukhuset inbokade just den dagen.

Igår kom räkningen, 370 Sek för uteblivet läkarbesök. Plus 70 Sek i ”faktureringsavgift”, summa 440 Sek

Med samma postsändning kom ett annat brev. i det meddelades att mitt läkarbesök nästa dag , utan närmare motivering, flyttades fram två veckor i tiden . En tid som passar mig mycket illa eftersom jag är bortrest då.

Kan inte heller låta bli att tänka på alla timmar som under åren väntat, väntat och väntat i sterila och själsdödande väntrum. I vänta på vård.

Eller alla månader jag gått med smärtor och inte kunnat sova eftersom jag inte fått adekvat vård.

Denna tidsrymd mångfaldigad av alla mina medpatienter borde tillsammans bli till en riktigt rejäl slant.

Men, då handlar det om ”vårdtagarens tid” och mäts  tydligen inte i pengar. Och eventuell ”faktureringsavgift” får man själv stå för. Liksom landstingsskatten.

Hippokrates

Hör min enkla bön

Jag en fattig patient i oro och smärta

Ber dig

Ge mig en läkare som bryr sig om människor!

En människoläkare

En doktor som tittar mig i ögonen, som vet vad jag heter

Och som läst min journal innan hen träffar mig

En doktor som ser tull hela mig och inte bara en av mina inälvor

En helande läkare som är specialiserad på att bota

Inte på att blända kollegor