Kategorier
Akademiska Sjukhuset Vården Yrkespatienten

Måste doktorn vara trevlig också?

Måste doktorn vara trevlig?

Frågan är aktuellt i tider med ” det fria vårdvalet”.

Nu vill jag först hävda att denna frihet är rätt begränsad för de som är sjuka på riktigt. Om du är förkyld eller har tillfällig huvudvärk kan du nog välja, men lider du av livshotande sjukdomar eller är av flera sjukdomar samtidigt är det en vårdgivare som gäller – Landstinget.

Och här är dina frihetsgrader högst begränsade.

Du möter först en AT läkare som vet mindre än vad du om ditt tillstånd. De är å andra sidan fortfarande unga och oförstörda så de lyssnar faktiskt på vad du berättar.

Därefter är du i princip utelämnad till det vårdteam som råkar jobba när du har oturen att bli sjuk. Vårdval, nej, jag tror inte det!

Men tillbaka till bemötandet. Hanne Köhler tar upp just denna viktiga del av omhändertagandet i sin spalt i DN idag. Texten handlar i mycket om avvägningen mellan patientens intresse och den forskande medicinaren.

Själv har jag blivit tillfrågad att delta i ett försök, liggandes på en bår, på väg in i operationssalen! Jag hade precis haft en hjärtattack.

Det finns tillfällen då man är bättre lämpad att fatta beslut.

Så som patient i snart 50 år anser jag nog att bemötandet spelar stor roll – även rent medicinskt. Det handlar inte om tapeter, även om väntrum och salar är dödande tråkiga, men mera om några uppmuntrande och personliga ord på vägen. Lyckligtvis vet också de flesta syrror och läkare vikten av ett leende.

Egentligen handlar det förstås om en attityd. Eller för att nu använda veckans ord ” en värdegrund”.  

Och det kan även handla om småsaker. Som idag när jag fick ett sms från Ackis med en påminnelse om min tid i veckan.

Där står det

”Du har tid på XX avdelningen den xxxx-xx-xx , klockan XX.XX.

 Uteblivet besök debiteras. Meddelandet kan ej besvaras. ”

 Kunde man möjligen tänka sig att klämma in ett  litet ”Välkommen”?

Istället för att hota med böter eller berätta att man var otillgänglig?

Och på tal om tillgänglig.  Häromdagen letade jag efter en läkare som jag hade bokat tid hos  på en av sjukhusets mottagningar.

Korridorerna var tomma som om pesten drabbat avdelningen, men längst bort fanns fikarummet. Jag styrde mina steg mot sorlet som trängde ut genom den öppna dörren. Min ankomst noterades också. En sköterska reser sig då för att – som jag tror – hjälpa mig. Döm om min förvåning när hon istället drar igen dörren mitt framför näsan på mig.

Så som vårdgivare behöver man kanske inte vara ett ständigt solsken, men man bör kanske då och då fråga sig vem vårdapparaten är till för?

 för att bota sjukdomar? Frågan kan tyckas retoriskt och gränsande till löjet. Naturligtvis inte, skulle många svara. Huvudsaken är att han/hon ställer rätt diagnos och botar åkomman. Polityr och yta kommer i andra hand.

Det kan rent av vara farligt att patienter luras att välja fel vårdgivare på grund av snygga tapeter och insmickrande vårdare, säger andra. Patienten är ingen kund. Hon är sjuk och vet inte alltid sitt eget bästa. Sjukvård är ingen produkt på samma vis som service av en bil.

Allt detta ä

 som skall tas om hand av kompetenta människor

Kategorier
Akademiska Sjukhuset Den svenska sjukvården Vården Yrkespatienten

Vård och service

Varför är vi bättre på att ta hand om bilar än om människor?

Idag fick jag två sms. Båda skickades automatiskt till mig eftersom jag beställt tid. I ett fall på en bilverkstad, i det andra fallet på det Stora Sjukhuset.

I det ifrån Upplands Motor hälsades jag ”varmt välkommen” och de till och med

 ” tackade för förtroendet” att få hand om fordonet ifråga. 

I slutet angavs ett telefonnummer jag kunde ringa om jag hade några frågor.

Meddelandet från Akademiska Sjukhuset var betydligt mera kärvt och officiöst.

”Du har tid på avdelning xx klockan xx. Uteblivet besök debiteras. Meddelandet kan ej besvaras”

Så talar Myndigheten.

Nu kanske du tycker att några  sms är  en löjlig detalj att hänga upp sig på, ” vem bryr sig?” som det heter på nysvenska.

Men jag tror att det är precis det som är huvudpoängen med vården- att man bryr sig.

 Och bemötandet börjar här, med en liten text i telefonen, och fortsätter sedan i sjukhusets kassa, ända framtill operationsbordet.

Tonen i ett sms slår an den stämning som sedan råder på avdelningen och på sängkanten. Den säger något mycket viktigt om hela den offentliga vårdapparaten.

Och, det kostar ingenting att vara lite vänlig.

Kategorier
Akademiska Sjukhuset Vården Yrkespatienten

Dålig mottagning

Jag ringer ”mottagningen” på Akademiska Sjukhuset. Vilken av alla ”mina” mottagningar kan kvitta, jag vill inte hänga ut någon enskild.

Rösten som svarar tillhör en kvinna, en sköterska. Hon låter irriterad och känner inte igen mig. Anledningen till att jag ringer är att jag mår dåligt och via epost kommit överens med ”min” läkare att träffa honom på mottagningen. Detta är i sig mycket ovanligt. Alla bokning skall ske i laga tur och ordning, via just vissa sköterskor. Vilket är bara en av de många märkliga och åldriga rutiner som landstingets sjukvård vårdar och värnar.

I vilket fall, jag möts nu av stor skepsis och utsätts för ett slags ifrågasättande korsförhör. Alla frågor tas dessutom om ett par gånger. Det är möjligt att språksvårigheter spelar in, kanske är ledningen dålig men det räcker inte riktigt som ursäkt. Är jag verkligen säker på att jag skall komma?

När jag berättar vilken dag som läkaren föreslagit svarar sköterskan ” Det är en hemsk dag för oss! Men då får han väl stå sitt kast!”

Bemötande är bara en liten del av sjukvården, men den är inte helt oväsentlig.

Kategorier
Akademiska Sjukhuset Vården Yrkespatienten

Patientens tid är gratis

Tid är pengar har vi fått lära oss. Oavsett vad man nu tror om detta likhetstecken så är det alltid lika intressant att iaktta hur Sjukvården skiljer mellan ”vårdgivarens tid och ”vårdtagarens tid”.

För ett par veckor sedan missade jag ett inbokat besök på Akademiska Sjukhuset. Det var givetvis dumt av mig, men till mitt försvar kan anföras att jag hade tre olika besök på sjukhuset inbokade just den dagen.

Igår kom räkningen, 370 Sek för uteblivet läkarbesök. Plus 70 Sek i ”faktureringsavgift”, summa 440 Sek

Med samma postsändning kom ett annat brev. i det meddelades att mitt läkarbesök nästa dag , utan närmare motivering, flyttades fram två veckor i tiden . En tid som passar mig mycket illa eftersom jag är bortrest då.

Kan inte heller låta bli att tänka på alla timmar som under åren väntat, väntat och väntat i sterila och själsdödande väntrum. I vänta på vård.

Eller alla månader jag gått med smärtor och inte kunnat sova eftersom jag inte fått adekvat vård.

Denna tidsrymd mångfaldigad av alla mina medpatienter borde tillsammans bli till en riktigt rejäl slant.

Men, då handlar det om ”vårdtagarens tid” och mäts  tydligen inte i pengar. Och eventuell ”faktureringsavgift” får man själv stå för. Liksom landstingsskatten.

Kategorier
Akademiska Sjukhuset Vården Yrkespatienten

Ny bön till Hippokrates

Hippokrates

Hör min enkla bön

Jag en fattig patient i oro och smärta

Ber dig

Ge mig en läkare som bryr sig om människor!

En människoläkare

En doktor som tittar mig i ögonen, som vet vad jag heter

Och som läst min journal innan hen träffar mig

En doktor som ser tull hela mig och inte bara en av mina inälvor

En helande läkare som är specialiserad på att bota

Inte på att blända kollegor

Kategorier
Akademiska Sjukhuset Den svenska sjukvården Vården Yrkespatienten

Internationella strokedagen

Min mor dog av en stroke. Flera personer i min närmaste omgivning har haft hjärninfarkt och jag löper själv rätt stor risk att drabbas. Så när det är Internationella Strokedagen så känns det på många sätt viktigt att tala om det.

Och det hedrar UNT att man på flera uppmärksammar dagen, något som rikstidningarna helt struntat i.

Men det räcker inte med att bara prata. För när undersökningar av Hjärnfonden visar att Akademiska Sjukhuset i Uppsala har hört till de allra sämsta att ta hand om människor som drabbas av stroke tycker jag att det är en rätt allvarlig iakttagelse.

Rent av mera väsentlig än stenkastande snorungar och hockeyspel i maj.

För här handlar det om liv och död, varken mer eller mindre.

Jag blir visserligen glad av att höra att ”arbete pågår på att förbättra situationer” men oroas samtidigt av att det alltid är vad byråkrater alltid säger.

Hur många ska dö i onödan för att arbetet inte var riktigt klart?

  • Ledsen fru Svensson om ni hade kommit in om en vecka så hade vi nog kunnat hjälpa er, men nu kom ni lite för tidigt. Men ”arbetet pågår”!

För om man nu vet var problemet sitter, i tillgång till röntgenutrustning, så kan väl någon ansvarig göra skäl för sin höga lön och ryta till? 

-Akademiska Sjukhuset skall bli bäst i landet. Ordna det! NU!

I väntan på det gäller det att lyssna till vad neurologläkaren Erik Lundström säger och att vara observant på symptom hos andra – och hos sig själv.

Samt att önska honom all framgång med förbättringsarbetet!

Kategorier
Akademiska Sjukhuset Bioteknik Den svenska sjukvården Vetenskap Yrkespatienten

ScienceLifeLab

Science Life Lab är namnet på en stor satsning, en satsning på forskning omkring våra gener och våra sjukdomar. En av många stora likande projekt världen över. Just den här är ett samarbete mellan vetenskapare i framförallt Stockholm och Uppsala. På januaris sista dag hölls en temadag kring SciLifeLab  i Polarbackens aula.  Med en rad högst intressanta föredragshållare.  Förväntningarna har varit mycket stora sedan det mänskliga genomet kartlades för snart 12 år sedan. Och framstegen har verkligen varit många och betydande. Vi har  lärt oss enormt mycket om hur våra celler styrs och regleras, väldigt mycket, men inte nog.

Samma dag skriver UNT, i papperstidningen, om en bloggkollega Eva som gått bort i cancer.

Cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, Alzheimer, MS, Diabetes, listan kan göra lång på de plågor som fortfarande plågar och dödar oss i höginkomstländerna. I andra delar av världen möter människor fortfarande en för tidig död på grund av simpla infektioner.

Utmaningarna är stora och många. Och arbetet med att möta dem går ibland outhärdligt långsamt.

Själv kunde jag, tyvärr inte, delta i SciLife. Jag var som vanligt på Akademiska Sjukhuset.

Så det finns många goda skäl att återvända till Science Life Lab och dess verksamhet  till exempel i ett samtal i Fakultet X

Kategorier
Akademiska Sjukhuset Bioteknik Forskningspolitik Smärta Vården Vetenskap Yrkespatienten

Obotliga sjukdomar – idag

 Ser i UNT att en av mina bloggarkollegor gått bort. Jag kände henne inte, men har ju läst hennes blogg, så det känns så sorgligt.  Hon var en av alla oss som tillbringar allt för mycket av våra liv på Sjukhuset. Men alla patienter är individer och bakom varje siffra i cancerstatistiken döljer sig ett livsöde.

Just denna soliga och sträva vinterdag träffas forskarna som skall driva den stora satsning som möjligen skall ge oss nya bot för hittills obotliga sjukdomar, Scienc life center.

Tyvärr missar jag inledningsföredragen av eftersom jag är på Akademiska sjukhuset.

I dag är det mina eländiga fötter som pysslas om av Marianne . Såret på höger stortå har nått in till benet och jag har på ren svenska benröta. Ont gör det. Och högst handikappande är det också, ibland. Undra just om SCL kan hitta något bot?

Kategorier
Akademiska Sjukhuset Yrkespatienten

Jag är så trött på att bli behandlad som ett ting

Jag är så trött på att bli behandlad som en sak!  Jag har full förståelse för att Akademiska Sjukhuset också är en utbildningsanstalt, men jag vill inte bli behandlad som ”skolmaterial” varje gång!

Är på en rutinundersökning, exakt var kan kvitta. När jag kommer in i undersökningsrummet står där redan tre personer. Anledningen är att det skall köpas nytt. En dyr, avancerad apparat i raden av de alla dyra, avancerade maskinerna som numera fyller våra sjukhus. Utan att egentligen fråga mig om jag vill agera försökskanin eller sätter undersökningen igång.

Under en timme ligger jag så på en brits och stirrar i taket. Jag är väl hyggligt bra på att konversera men här finns inte utrymme för sådant, här råder Apparaten. Försök till konversation från min sida dör snabbt ut. Personalen som vid det här laget utökats till sex personer pratar dock ivrigt- med varandra. Förkortningar, facktermer, tangenters funktioner och allt man kan se med denna utrustning avhandlas.  Bokstavligen över huvudet på mig. 

Alla i rummet är förlorade i sin lilla TV-skärm. De pratar om andra fall som blir till ” en njure”, eller ”en pulsåder”, men de pratar inte med mig.

Jag kunde lika gärna inte vara där. En ny person kommer in i rummet så man kör ett varv till för att visa på något kul. Jag är ett förevisningsobjekt och behandlas som ett dylikt.  Instruktionerna ges som korta kommandon. Lyft knät! Kom närmare!

Man förstår att det helst borde finnas en knapp på tangentbordet även för dessa kommandon.

Kommen så här långt i beskrivningen kan det vara lätt att tro att jag utsatts för ett gäng av datornördar av manlig sort. Men samtliga, utom en, av personalen är kvinnor. Säkerligen glada och trevliga personer allesammans, men nu är de bara medlemmar av sekten AAA. Anonyma Apparat Användare.

Vad hela undersökningen innebär för mig som vårdtagare, patient och människa får jag ingen som helst information om. Det är inte så överraskande.  Det tillhör den ”omvända sjukhussekretessen” där alla har rätt att läsa din journal, utom möjligen du själv!

Men hur vet de att jag inte har bråttom någonstans?  Hur vet de att jag inte ligger på nålar? Varför utgår alltid Landstingets vård ifrån att de har monopol på TIDEN?

Nå, sejouren är nu över. Jag förstår det igenom att Apparaten kopplas ned, den ska nu vidare till andra demonstrationer.

”Då var vi klara”, säger någon över axeln till mig.  Jag får en bit papper för att ”torka av mig”. Här är det självservice som gäller.

Jag brottas med min svenska konflikträdsla, men i dörren vänder jag, tackar för undersökningen men ber dem samtidigt att komma ihåg att apparater, hur dyra de än är, inte pratar med patienten! Sedan går jag.

Missförstå mig nu inte. Jag hoppas verkligen att GE får sälja sin nya fina utrustning. Vi patienter kommer nog att ha nytta av den också. Och jag är imponerad över hur duktiga de unga sköterskorna är på att använda tekniken. Här har det skett flera generationsskiften på kort tid. Men man önskar att utbildningen i bemötande av människor höll jämna steg med den tekniska utvecklingen.

För patienten får inte reduceras till ett objekt som man kan samla intressanta data ifrån, till ett tillbehör till apparaten.

Kategorier
Akademiska Sjukhuset Den svenska sjukvården Yrkespatienten

Jan Olofsson i Vårdapparaten

”Jan Olofsson” frågar undersköterskan ut i det överfyllda väntrummet. När ingen annan reagerar reser jag mig upp och går med henne in i det skumma undersökningsrummet. Lite motigt idag eftersom kvinna i kassan inte hittade mitt namn alls på datorn och ifrågasatte dels om jag skulle vara där idag och framförallt om jag någonsin ”varit hos oss” . Om det ändå vore så väl!

Det är ofta vid undersökningar som den moderna sjukvården visar sitt rätta jag. Här står apparaten i centrum. Vi små människor är bara dess tjänare och jag tänker återigen att Lasaretten är barn av den franska revolutionen.  Men så dramatisk är det nu inte. Inne i dunklet väntar ingen giljotin, bara en karg metabädd under en tung mekanisk anordning…

Bara man uppger rätt personnummer så flyter allt som en balett. En något tungfotad dans, men ändå som en slags modern balett.

Ta av dig, lägg dina grejer där, lägg dig här, hoppa upp, böj knät, vrid foten!

Instruktionerna avbryts bara av att en av sköterskorna då och då lämnar rummet, varvid det dånar tungt och en lampa lyser. I själva verket är det givetvis gamla Wilhelm Röntgens uppfinnings om genomlyser min kropp. Han som vann det första Nobelpriset i fysik 1901. Varken syrrorna eller jag är vederbörligt imponerade över denna i sig märkliga teknik. De för som alltid ett inbördes samtal som interfolieras av fotograferingen . Det blir ungefär som den där reklamen för ” färska, djupfrysta grönsaker” ni vet. Där konversationen avbryts av skörden och återupptas vid exakt samma punkt när maten skall tillagas.” – Men menar du att de aldrig landade på månen—”-

Allt går geschwint och inom några minuter är jag klar. Något besked om vad plåtarna sa något om mina värkande fötter får jag inte.  Eller som en av syrrorna säger ” ”du får besked inom två veckor”.

Det låter onekligen lite oroande eftersom jag skall vidare till Infektionskliniken senare samma dag, men den hennes kollega lugnar mig med att ” de kan se det hos sig”.

Så ännu är dagen inne i Vårdapparaten inte överstånden.