Måste doktorn vara trevlig?
Frågan är aktuellt i tider med ” det fria vårdvalet”.
Nu vill jag först hävda att denna frihet är rätt begränsad för de som är sjuka på riktigt. Om du är förkyld eller har tillfällig huvudvärk kan du nog välja, men lider du av livshotande sjukdomar eller är av flera sjukdomar samtidigt är det en vårdgivare som gäller – Landstinget.
Och här är dina frihetsgrader högst begränsade.
Du möter först en AT läkare som vet mindre än vad du om ditt tillstånd. De är å andra sidan fortfarande unga och oförstörda så de lyssnar faktiskt på vad du berättar.
Därefter är du i princip utelämnad till det vårdteam som råkar jobba när du har oturen att bli sjuk. Vårdval, nej, jag tror inte det!
Men tillbaka till bemötandet. Hanne Köhler tar upp just denna viktiga del av omhändertagandet i sin spalt i DN idag. Texten handlar i mycket om avvägningen mellan patientens intresse och den forskande medicinaren.
Själv har jag blivit tillfrågad att delta i ett försök, liggandes på en bår, på väg in i operationssalen! Jag hade precis haft en hjärtattack.
Det finns tillfällen då man är bättre lämpad att fatta beslut.
Så som patient i snart 50 år anser jag nog att bemötandet spelar stor roll – även rent medicinskt. Det handlar inte om tapeter, även om väntrum och salar är dödande tråkiga, men mera om några uppmuntrande och personliga ord på vägen. Lyckligtvis vet också de flesta syrror och läkare vikten av ett leende.
Egentligen handlar det förstås om en attityd. Eller för att nu använda veckans ord ” en värdegrund”.
Och det kan även handla om småsaker. Som idag när jag fick ett sms från Ackis med en påminnelse om min tid i veckan.
Där står det
”Du har tid på XX avdelningen den xxxx-xx-xx , klockan XX.XX.
Uteblivet besök debiteras. Meddelandet kan ej besvaras. ”
Kunde man möjligen tänka sig att klämma in ett litet ”Välkommen”?
Istället för att hota med böter eller berätta att man var otillgänglig?
Och på tal om tillgänglig. Häromdagen letade jag efter en läkare som jag hade bokat tid hos på en av sjukhusets mottagningar.
Korridorerna var tomma som om pesten drabbat avdelningen, men längst bort fanns fikarummet. Jag styrde mina steg mot sorlet som trängde ut genom den öppna dörren. Min ankomst noterades också. En sköterska reser sig då för att – som jag tror – hjälpa mig. Döm om min förvåning när hon istället drar igen dörren mitt framför näsan på mig.
Så som vårdgivare behöver man kanske inte vara ett ständigt solsken, men man bör kanske då och då fråga sig vem vårdapparaten är till för?
för att bota sjukdomar? Frågan kan tyckas retoriskt och gränsande till löjet. Naturligtvis inte, skulle många svara. Huvudsaken är att han/hon ställer rätt diagnos och botar åkomman. Polityr och yta kommer i andra hand.
Det kan rent av vara farligt att patienter luras att välja fel vårdgivare på grund av snygga tapeter och insmickrande vårdare, säger andra. Patienten är ingen kund. Hon är sjuk och vet inte alltid sitt eget bästa. Sjukvård är ingen produkt på samma vis som service av en bil.
Allt detta ä
som skall tas om hand av kompetenta människor