Gryffindor ? frågar mina vuxna barn, med ett roat leende när de tittar på, uppvuxna som de är med Harry Potters sorteringshatt.
Kan du få plocka fram en kanin ur den där sedan, frågar min något äldre datorförsäljare?
I mitt eget huvud sveper blandas med stolthet med tvivel.
Ceremonin sägs vara fyrahundra år gammal. I vilket fall sker den på latin, det utdöda språk som förr var de lärdes engelska.
Har du någonsin varit med om något likanade frågar jag min granne i processionen. I akademiska smmanhang? Nej, aldrig? Fast jag är ju katolik så jag vet vad allt adet här kommer ifrån. Det äre ett arv från barocken, förstås, förklarar han.
Sedan skrattar han och säger att eftersom han nu härstammar från ett område som blev rätt härjat av svenskarna under trettioåriga kriget så känns det trots allt rätt bra att se att även vi kan vara så här civiliserade
Redan dagen innan samlas vi för att repetera i aulan och äta god mat på Walmstedska Gården nere vid Fyrisån. Hamnar av en slump bredvid Per Ahlberg som håller på att försöka reda ut hur ”vi” en gång i tiden tog oss upp ur havet, upp på landbacken. En rejäl omställning. Riktigt lika svårt är det nu inte att ta de få stegen från den ena sidan av ”parnassen” till den andra. Även om man skall göra det baklänges. Väl nedstigen från höjden skall man gå fram till scenens kant och buga sig mot rektor magnificus. Utan att falla av scen, eller tappa hatten.