Kategori: Uppsala

Idag tycker jag lite synd om UNT! Och om fyrverkerimästaren Peter Nordin. För första advent 2011 verkar bli till en dag med regn, hård blåst och dålig sikt. De sämsta tänkbara förhållandena för Adventsfyrverkeriet alltså.

Och himlaspelt hör numera till de omistliga Uppsalatraditionerna. I år kan man dessutom fira sin nyblivna status som ”storstad” och ge de avgående ledarna Dan och Lars en passande avskedsalut.

Men vädersystemen bryr sig inte om sådana detaljer. November månad 2011 går till historien till en av de mildaste på länge. Och – medeltemperaturen i jordens atmosfär fortsätter att stiga. Ungefär i samma takt som den stora diskussionen om hur vi skall minska koldioxidutsläppen i världen avtar. Nu är det den ekonomiska krisen som är på agenfan. Och i detta mångfaldsamhälle verkar vi bara ha tid för en fråga i taget.

Möjligen gör detta ovanliga vinterväder diskussionen lite lättare att föra än de två föregående Finnbullvintrarna? Men det är förstås inte Sverige som den frågan avgörs. Tack vare vattenkraft och kärnkraft är vi mycket duktiga på att minska våra utsläpp, trots en hög standar. (Hade landet bara varit lite mindre långt hade vi kunnat dra ned på utsläppen från transporter också.)

Och just nu ringer nog telefonerna på UNT. ”Blir det något fyrverkeri, eller är det inställt?” Jag vet inte. Mitt tips är nog att det brakar löst, trots allt. I vart fall i år. Men vad som händer i framtiden med en sjunkande ekonomi för alla papperstidningar och en ny ledning för tidningen är svårt att sia om. Liksom det är svårt att med säkerhet veta hur världens ledare kommer att hantera den stegrande växthuseffekten.

Måste man bo där man arbetar? Eller, bör man bo där man verkar? Det är en fråga tusentals pendlare ställer sig varje morgon, småspringande längs perrongen på Uppsala station. Inte minst nu inför den annalkande vintern. 

Det är också en känslig och aktuell fråga för två makthavare i staden. Och det är en fråga som diskuteras med emfas i det akademiska Uppsala för ögonblicket.

Orsaken är naturligtvis förslaget till ny rektor på Skandinaviens äldsta universitet, Eva Åkesson.

Att den nya kandidaten är en kvinna är väl föga överraskande, något annat varit omöjligt  i vår kvoterade jämställdhet.  Åkesson verkar nu vara en väl kvalificerad person – trots   detta. Mera överraskande för många är då att hon är från Lund! För man må skämta om striden mellan Lund och Uppsala, men det finns en botten av allvar även i den akademiska lustigheten. Eva Åkesson är faktiskt den första rektor som rekryteras utifrån! Personligen tycker jag att det är stort plus. Hon kan komma med nya idéer och just rivaliteten mellan de två stora lärosätena säger något om hur lika de egentligen är.

Men tillbaka till det där med boendet. För vad jag förstår så kommer den nya rektorn inte att bo i Uppsala? Kommer det att fungera? En rektor har som Anders Hallberg så träffsäkert påpekade i sitt tal på Uppsala slott i fredags en rad tunga och i princip oförenliga uppgifter. En av dem är att delta i det stadens sociala liv. Och akademins roll i Uppsala kan nästan inte överskattas. Med sina två universitet och sina akademiskt välfyllda myndigheter är Uppsala ”lärdomsstaden”.

Hur klarar en veckopendlande (?) rektor av att ta del i även denna tillämpning av ” den tredje uppgiften”? Att ” stå i kontakt med det omgivande samhället”? Det frågan cirkulerar nu ibland stadens samtalsämnen.

Och den blir inte mindre aktuell av att inte heller denna tidnings blivande chef, inte heller  planera att slå ned sina bopålar vid Fyris strand. Kan man vara chef för stadens ledande tidning – och bo i Stockholm? Många undrar.

UNTs styrka är – och kommer säkert allt mera att bli – den lokala förankringen.

Själv har jag pendlat stora delar av mitt yrkesliv. Det har också gått. Men jag har förvisso aldrig rört mig på så svindlande höjder som dessa.

Om det går att ha en rektor för Uppsala Universitet som bor, om inte i Lund så väl i Skåne, återstår att se.

Kan man sörja en fisk? Nej, förmodligen inte. I vart fall inte jag, inte än. För exakt vilka av Guds skapelser som omfattas av våra omsorger har förändrats dramatiskt de senaste åren . Inte minst Disney har haft en stor del i detta så när det för några år sedan kom en tecknad film med fisken Nemo som hjälte trodde åtminstone jag vi skulle börja förmänskliga även våra vänner med gälar. Men inte än.

Funderar lite över detta när jag plockar upp de döda Koikarparna ur min trädgårdsdamm. De har med åren blivit 15 stycken och en del av dem är nästan tio år gamla. En Koi växer hela livet och kan bli mycket gammal. I Japan har de stort symboliskt värde och en vackert tecknad fisk kan betinga ett mycket högt pris.

Mina firrar var inte värdefulla – på det viset. Men efter så många säsonger blir även fiskar till individer och några av dem var till och med handtama.

Under vintrarna ”sov” de ute i dammen. Den var i sin tur täckt av isolering och vattnet var syresatt. Men i år räckte inte det, trots den milda vintern.

Så här står jag och plockar upp mina döda fiskar ur vattnet, liksom ungefär dubbel så många lika livlösa grodor. Och här blir det lite värre. För vårens grodlek kommer jag verkligen att sakna! Och hittills har jag inte sett en enda levande groda i dammarna.

Men jag lever på hoppet…