Kategori: Vetenskapsjournalistik

Kategorier
Fackböcker Forskningspolitik Vetenskap Vetenskapsjournalistik

Hur mäter man akademisk frihet?

Hur mäter man de fria tankarna? Ja, man behöver inte vara disputerad för att inse att den frågan är paradoxal. Ändå har debatten kring den högre utbildningen i stort sett handlat om den frågan de senaste åren. Eller snarare; hur skall vi mäta forskningens nytta?

Den gamle universitetskanslern Carl-Gustaf Andrén resonerar om samma svåra avvägning i sin nya bok” Visioner, vägval och verkligheten” (Nordic Academic Press) .

Hur har de visioner man haft om den högre utbildningen fallit ut när de stött på den bistra verkligheten?

I dagens SvD konstaterar rektorer och prorektorer på landets största universitet att det verktyg som idag finns för att mäta de svenska universiteten inte fungerar

Stor sak, kan man tycka. Det är väl inte så oväntat att de inte vill bli kontrollerade? Men riktigt så enkelt är det inte. Jag skulle tvärtom vilja påstå att det rör sig om ett av de viktigaste spörsmålen kring Sveriges framtid som välfärdsstat.

För även om man inte kan, och inte skall frestas, att styra forskningen mot Nyttan, så leder kvalificerad kunskap till ett bättre samhälle – för oss alla.  Och då menar jag inte bara rent ekonomiskt!

Så om våra skattepengar till sökande efter mera vetande fördelas efter felaktiga grunder är det rätt uppförandena.

Då riskerar landets stigfinnare att gå vilse! Att bara springa efter meningslösa sifferkonstruktioner.

Universitetslärarna föreslår ett nytt och bättre utvärderingssystem enligt gamla universitetskanslern Stig Hagström koncept ” granska för att främja”.

Den devisen skulle lätt kunna tillämpas även på den vanliga skolan och på vården.

Stig Hagström brukade för övrigt ofta använda sig av ett annat citat

” att försöka styra forskare är som att försöka valla en flock katter” .

Kategorier
Kulturen Media Vetenskapsjournalistik

Den tjattrande klassen trädtopparna

Journalister älskar att debattera media. Det är väl som när skomakare pratar läst och läkare diskuterar landstinget antar jag. Intresset för frågan tenderar dock att avta när man lämnar skråets stamlokus.  

Ena dagen befarar Mats Svegfors på DN debatt att ”kvalitetsjournalistiken är på reträtt”, nästa dag får han mothugg på ledarsidan med argumentet att ”det är inte storleken som räknas”. En pikant debatt på många vis, inte minst eftersom den försiggår i DN, den stora draken och Svegfors varit chef för den mindre av Stockholmstidningarna.

Och i Sveriges fjärde kommun ordnades idag en konferens på temat.

För några dagar sedan redogjorde Åsa Beckman för en annan erfarenhet som de som inte befinner sig inom media skråets väggar mera känner igen, detta att bli intervjuad av en reporter och sedan inte känna igen vad man sagt när det publiceras. Alla journalister borde då och då utsättas för denna prövning och efter några decennier i forskarvärlden är detta en berättelse jag hört alldeles för många gånger. En sak är att reportrarna kan för lite om sitt ämne, en annan är om de inte vill förstå. Vi dras alla med selektiv perception och den vanligaste orsaken till att forskare och andra ”intervjuoffer” är enligt mitt förmenade att reporter bara hör det hon/han vill höra.

Och här kommer också problemet med denna ocean av information som DN:s ledarskribent hänvisar till. Ett överflöd som för övrigt Mats Svegfors också refererade till i en debatt jag ledde i Göteborg för några år sedan.

Vår fråga redan då var, twittrar journalistiken sönder? Särskilt bekymrade var vi över den just den seriösa rapporteringen kring vetenskap, teknik och medicin. För sedan länge gör vi åt mera energi att hålla undan information än åt att ta in den.

Vi orkar helt enkelt inte ”ta ställning” varje dag, så vi väljer det som stärker våra tidigare uppfattningar. På så vis kan den som anser att invandringen är roten till allt ont hitta massor av bevis för denna ståndpunkt på nätet, liksom den som anser att samma invandring är kemiskt fri från problem bli styrkt av samma källa.

I själva verket leder denna orkan av information till att vi tenderar att isolera oss allt mera i vår egen lilla åsiktsbubbla. Vi läsa bara de bloggar som håller med oss och lyssna bara till de röster som stärker vår verklighetsuppfattning.

Nätet blir snabbt kaotiskt och förvirrande. Här lever trollen sida vid sida med Ted föreläsningarna. Här frodas hatet och hämnden.

Så paradoxalt nog leder snårskogen av nya kanaler till att de gamla träden i skogen bara står sig högre och kastar än mera skugga över omgivningen.  För vem kan man lita på i djungeln av åsikter?

Att ha som Åsa Beckman ha en spalt i DN eller som Mats Svegfors automatiskt tas in på DN debatt är att sitta där uppe i trädets krona och roat se ned på undervegetationen. Gammelmedia lever och om Lennart Hyland varit i livet hade han med förvåning kunnat se hur ”Mello-cirkusen” drar över land och budget. Röda fjädern bleknar blygt i jämförelse med alla glittrande galor. Och alltihop sker i public service, skådespel för licenspengarna.

Svaret vem som bestämmer över tablån i SR och SVT är som vanligt – de som sitter i mötesrummen på företagen, inte publiken.

Så papperstidningarna må gå dåligt men etablissemanget blomstrar som vanligt.

Det etablissemang som DN debatt prenumererar på. Folket, eller Nisse i Hökarängen, ser storögt på när ingen bryr sig. Numera kan hon/han i alla fall ta ut sin frustration på en blogg – som ingen läser.

Kategorier
Uppsala Uppsala Universitet Vetenskap Vetenskapsjournalistik

På huvudet på en hedersdoktor

Gryffindor ? frågar mina vuxna barn, med ett roat leende när de tittar på, uppvuxna som de är med Harry Potters sorteringshatt.

Kan du få plocka fram en kanin ur den där sedan, frågar min något äldre datorförsäljare?

 I mitt eget huvud sveper blandas med stolthet med tvivel.

Ceremonin sägs vara fyrahundra år gammal. I vilket fall sker den på latin, det utdöda språk som förr var de lärdes engelska.

Har du någonsin varit med om något likanade frågar jag min granne i processionen. I akademiska smmanhang? Nej, aldrig? Fast jag är ju katolik så jag vet vad allt adet här kommer ifrån. Det äre ett arv från barocken, förstås, förklarar han.

Sedan skrattar han och säger att eftersom han nu härstammar från ett område som blev rätt härjat av svenskarna under trettioåriga kriget så känns det trots allt rätt bra att se att även vi kan vara så här civiliserade

Redan dagen innan samlas vi för att repetera i aulan och äta god mat på Walmstedska Gården nere vid Fyrisån. Hamnar av en slump bredvid Per Ahlberg som håller på att försöka reda ut hur ”vi” en gång i tiden tog oss upp ur havet, upp på landbacken. En rejäl omställning. Riktigt lika svårt är det nu inte att ta de få stegen från den ena sidan av ”parnassen” till den andra. Även om man skall göra det baklänges. Väl nedstigen från höjden skall man gå fram till scenens kant och buga sig mot rektor magnificus. Utan att falla av scen, eller tappa hatten.

Kategorier
Media Nobelprsiet Vetenskap Vetenskapsjournalistik

Mitt i Nobelveckan

Det är Nobelvecka. I morgon skall årets offentliga måltid direktsändas över hela landet. Just nu skjutsas nya och gamla Nobelpristagare runt. Håller föredrag och festar. En imponerande organisation ser till att det mesta fungerar – jag höll på att skriva – med svensk effektivitet.

Få utanför Nobelorganisationen har den fulla överblicken av logistiken. Själv har jag bara sett glimtar av alltihop under åren.

I år har man infört något helt nytt. En dialog med den intresserade allmänheten. Mötet ägde rum i gamla Folkets Hus vid Bantorget i Stockholm. Det gjordes möjligt av nya sponsorer och blev en stor succé.

Den genetiska revolutionen och dess påverkan på samhället är den, något fyrkantiga, svenska översättningen av ”The genetic revolution and it´s impact on Society”.

Hela konferensen, med alla dess inslag, kommer att ligga på nätet.

Det är svårt att sammanfatta en hel dag, men låt mig försöka.

När jag gav ut min bok om Genomet för tjugofem år sedan var alla rädda för att de rika skulle kunna välja ut sina barn med genetiska tester, för att försäkringsbolagen skulle sålla bort alla med fel gener och så vidare. Men så har det ju inte blivit!

Så sammanfattar journalisten och författaren Matt Ridley sin session om ”arv och miljö”

Nej, farhågorna har inte besannats, men det har kanske inte heller de stora förväntningar som ställdes vid ” det stora genetiska genombrottet” för ett dussin år sedan.

Det gamla talesättet att ” det är mycket att vi vet hur lite vi vet” gäller i högst grad.

Nästa år skall Nobelweekdialogue hållas i Göteborg. Det är bara att hoppas att det blir ännu bättre!

Kategorier
Bioteknik DNA Genetik Läkemedel Vetenskap Vetenskapsjournalistik

Kan om tio år innebära…

Ibland är befriande att få sina misstankar bekräftade. För några år sedan skrev jag en bloggtext om att vi, vetenskapsjournalister, allt för ofta avslutade våra rapproter med orden ” detta kan inom loppet av tio, tjugo år leda till ett botemedel för cancer.

Och riktigt så bra är det, tyvärr, inte.

Jag fick en del sura reaktioner på den texten, minns jag. Oj, då, du har väl inte gett upp? Eller, det var värst vad du var moloken då!

Igår hör jag en av världens mest citerade cancerforskare, Bert Vogelstein, sitta och säga ungefär samma sak på en scen i Stockholm. Det var under eftermiddagspasset av NobelWeekDialogue

Vad ha sa var ungefär det här:

’Vi är offer för vår egen framgång! Inom genetiken och biokemin kan vi idag göra saker idag som framstod som science fiction för bara tjugo år sedan, men den teknik vi använder för att studera den cancer jag arbetar med är ungefär den samma som den var 1953, när DNA upptäcktes.

För det andra har vi lovat för mycket. Idag slutar nästan alla artiklar med att konstatera att ”denna upptäckt kan leda till ett botemedel för cancer”. Men så är det inte!’

Anledningen till att forskarna lovar för mycket är enkla att se. De slåss om ära och pengar.

Men kanske också en ganska tilltalande entusiasm? En egenskap de inte skulle kunna arbeta utan?

Men varför vi journalister köper dessa fraser och använder dem, om och om igen, är svårare att försvara…

Kategorier
Fakultet X Öppna föreläsningar Vetenskap Vetenskapsjournalistik

Det stora äventyret

Mitt i alla Kunskapstrianglar, innovationssystem och Kreativitetscluster är det lätt att glömma bort hur roligt det är att upptäcka nya världar. Att nyfikenheten inte bara behöver riktas mot kändisars privatliv.

Under många år har jag haft den stora förmånen att få leda dessa upptäcktsresor, i pressen, men också i den långa raden av offentliga föreläsningar som vi anordnat här i lärdomsstaden Uppsala.

Denna sensommar nådens år 2012 ser jag stadens gator återigen fyllas av unga människor som kommer till Uppsala för att ”läsa”. För de flesta av dem handlar det om att få någonstans att bo, att lära sig hitta i den akademiska labyrinten och försöka komma underfund om vad de egentligen vill göra resten av livet.

Det stora äventyret i kunskapens utkanter hamnar lätt i skuggan av vardagliga trivialiteter, men jag hoppas att i vart fall några av dem för känna hur det kittlar i hjärnvindlingarna när nya sammanhang får perspektiven att svindla. Åtminstone några sekunder av den långa terminen, innan tentaångesten slår klorna i belöningssystemet.

Själv sitter jag just nu och funderar över vilka frågor vi skulle kunna ta upp i de offentliga samtalen som vi valt att kalla Fakultet X. Precis som förstaårseleverna har jag ännu inget schema, jag vet inte ens om aktiviteten överhuvudtaget blir av, men jag försöker bevara min optimistiska nyfikenhet. Och min tro på akademins uppgift att dela med sig av sitt växande kunnande till så många som möjligt, oavsett om det är lönsamt eller ej.

Så jag frågar, i vanlig ordning, dig som eventuellt läser det här, vilka frågor tycker du att vi skall ta upp i Fakultet X under hösten?

Kategorier
Bioteknik Den biologiska människan DNA Evolutionen Fackböcker Genetik Läkemedel Vetenskapsjournalistik

Mina vackra gener

Mina vackra gener är titeln på en av de bästa och roligaste populärvetenskapliga böcker jag läst på länge.

( ”Ond Kemi”, av Ulf Ellervik som har Sommar den 4 juli är en annan!)

”Mitt smycke genom” är titeln på danska och den är skriven av den danska vetenskapsjournalisten Lorne Frank.

Läsaren för följa henne på hennes upptäcktsfärd för att ta reda på den urgamla frågan ” vem är jag?” .

Men till skillnad från många andra som gjort samma resa söker hon svaret i sina gener. (Eller för att undvika en polariserad diskussion på en gång; hon söker svaret i sitt biologiska arv, också.)

Frågorna hon ställer är mycket allmängiltiga. Kommer hon att få samma cancer som sina släktingar?  Varför oroar hon sig så mycket? Vem passar hon egentligen ihop med?

Och beror hennes humör egentligen på hennes uppväxt eller är det hennes medfödda ”läggning”?

Eller kan det rent av vara så att hon själv, genom den hon är, skapar sin egen omgivning, sin egen ”miljö?

Vi får veta hur man kan använda en gentest i släktforskningen och vilka sjukdomsrisker man idag kan utläsa i vårt DNA. Och Lorne Frank resonerar med olika experter, och överlägger med sig själv, om hur mycket vi vill veta och vilka val vi egentligen har.

Men boken tar alltså också upp kanske det svåraste och mest kontroversiella området, gener och beteende.

Ja, boken avhandlas faktiskt det mesta som kartläggningen av generna hittills lärt oss, och allt det vi fortfarande inte vet.

Och det är som sagt mycket vi fortfarande inte vet. De ”genvägar (sic) till nya mediciner och ett längre och friskare liv som många hoppas på har vi inte sett – ännu.

Det är en lysande och högt skrattframkallande upptäcktsfärd vi bjud på, från bilden av hennes charmige, men lätt galne, far, långt ned ibland bokstavskombinationerna i hennes egen DNA spiral.

På några ställen faller hon ned i detaljer, hon är ändå disputerad forskare, men det förlåter man henne. Hon tar sig snabbt ur fikonspråket, med ett leende.

Lone Frank löper möjligen också risk att betraktas som allt för troende på genetiken. Inte minst i det nervöst korrekta Kultursverige, men det tycker jag vore helt fel. Tvärtom redovisar hon tydligt och öppet osäkerheten i vad forskningen kan säga idag.  

Men, de preliminära ståndpunkterna är ändå så mycket mera faktabaserade än det opportuna önsketänkande som häckar i morgonsoffor.

Och den vetenskapliga fronten rör sig mycket snabbt på det här området. Hypoteser om varför människor är de vi är testas och förkastas ständigt. Det är lätt att hamna snett ibland de dagliga nyhetsblixtarna om genen för det det ena eller det andra. ( Det är väldigt sällan En gen som styr något viktigt!)

Så för att inte hamna galet i debatten om det okränkbara människovärdet är det oerhört väsentligt att förstå vad forskningen berättar. Det handlar precis som Lone Franks skriver om att förstå oss själva.

Vad kan vara mera spännande? Och det är rätt sällan jag sugs in i en bok som jag gjort under läsningen av den här boken.  Jag blir förtjust i både hennes språk och i henne!

 Och jag är inte den förste.  Både Lone frank och den här boken har nått stor framgång, internationellt.  Han var för övrigt gäst hos Skavlan i SVT för en tid sedan.

Kort sagt, ”mina vackra gener” är en helt underbar bok, läs den om du vill göra det minsta anspråk på att kalla dig allmänbildad.

Du får roligt i hängmattan!

Kategorier
Bioteknik Den biologiska människan DNA Genetik Svanre Pääbo Vetenskapsjournalistik

Vilken människoapa liknar vi mest?

Professor Svante Pääbo, Uppsalapojken som blivit en av våra verkliga världskändisar inom forskarvärlden, har gjort det igen. Skapat rubriker. I en artikel publicerad i tidskriften Nature försöker hans forskarlag svara på frågan vilken av våra nu levande släktingar vi är mest lika genetiskt, schimpansen eller bonobon?

Svaret är rätt spännande då schimpansen ofta utmålas som en grym barnamördare, emedan bonobon kallats Hippieapan eftersom den löser många konflikter – genom att ha sex.

Nu visar Pääbos grupp att vi är lika både den grymme och den gode, vi har samma gener som både schimpansen och bonobon.

Eller för att citera Karin Bojs i dagens DN.

För många år sedan ställde jag ungefär samma fråga till Jane Godal och Frans de Wahli ett Vetandets Värld. Godal är världskänd för sina studier av schimpanser i det vilda, de Wahl för sina iakttagelser av bonoboner.  

Inte helt överraskande trodde Jane Godal att vi människor mest påminner om schimpanser och Frans de Wahl höll på sin apa.

Nu får de på sätt och vis båda rätt!

(Om jag får komma med en personlig observation så är Jane Godal en betydligt mera vänlig och eftertänksam person att umgås med än professor de Wahl. )

Men de riktigt intressanta frågorna kvarstår. Hur mycket styrs vårt beteende av gener?

För om man skall tro vad man läser och hör varje dag i svensk press så är vi helt fria ifrån påverkan ifrån vårt biologiska arv.

Enligt dessa debattörer styr själva våra liv, med vår obändiga fria vilja. Borta är Gudarna och Ödet. Och vi är själva fria att välja som vi behagar. ( För mig är detta hybris, att ” leka Gud”. Betydligt mera än att försöka förbättra livsvillkoren genom att som evolutionen gjort i årmiljoner, justera några gener. )

Framförallt finns det, enligt debatten, inga biologiska skillnader som påverkar hur vi är som män respektive kvinnor. Det är en i det närmaste förbjuden tanke.

Bakom detta blundande för vissa fakta ligger naturligtvis en rädsla för att vi skall vara helt styrda av våra gener..

Att vi alla bara är spratteldockor i DNA spiralens trådar.

Att olikheter leder till olika människovärde.

Och att man skall rättfärdiga olika vedervärdigheter

Men den mesta seriösa forskningen tyder ändå på att vi är ett djur ibland andra. Ett resultat av vårt biologiska arv och vår kultur.

Nu är det svårt att få ett rättvist perspektiv på sig själv. Det hade onekligen varit lättare att se vad som gör människan speciell, och på många sätt också en verklig utmaning mot rasism, om Neanderthalaren levt kvar, mitt ibland oss.

I brist på dem får vi titta på människoaporna. På orangutanger, gorillor, schimpanser och bonobon.

Mycket, mycket återstår att förstå..

Så återstår frågor som hur små, små skillnader i apornas arvsmassa kan skapa så väsensskilda varelser som bonobon och schimpansen.

Och om små, små variationer i människans arvsmassa också kan leda till stora skillnader i vårt psyke?

Samtidigt är detta ytterligare ett steg på människans långa vandring för att förstå sig själv.

Kategorier
Media Vetenskap Vetenskapsjournalistik

Känsla, förnuft och efterklokhet

I lördagens DN läser jag som vanligt Lena Ander sson och Hanne Köhler. På söndagar är det karin Bojs som gäller.

Lena Andersson är denna gång inne på en svindlande tanke, eller snarare känsla. För vad är det som styr vad vi tycker, vad är det som ”definierar” våra ställningstagande i oloka samhällsfrågor? Rätt mycket av den senare tidens hjärnforskning tyder på att det är – våra känslor.

Vi ”känner” för en fråga – co hittar sedan raskt rationella argument för att motivera vårt ställningstagande. Vi ”efterrationaliserar”.

Vad styr då våra känslor? Ja, se det är en riktigt svår fråga. Flera hjärnforskare jag pratat med säger att ´att förstå våra tankar är en sak, men att förstå hur känslor uppstår i hjärnan, det kommer att ta tid’

Vilken läggning man ha fötts med förstås, vilken uppväxt man har och – ofta underskattat – ens umgänge. Min gamla tes ” du blir som dem du fikar med” håller.

Ja, man kan också bli tvärtemot dem man dricker kaffe med, men likväl påverkas man av dem.

Inte blir det så mycket lättare att hantera när man tar hänsyn till ” den selektiva perceptionen” du ser vad du vill se.

Så du ”känner För” något, du letar argument och umgänge för att stödja din uppfattning och hittar dagligen observationer för att stödja att du har rätt.

I det läget känns det lite knepigt att prata om ” den rationellt tänkande människan”.

Sanningen är snarare att vi alla är ” dumma känslomänniskor”, med olika polityr och verbal förmåga att dölja det!

Icke desto mindre får man väl försöka att förvara förnuftet och grundläggande mänskliga rättigheter – för alla.

Och kanske stå för sin val – istälelt för att hitta syndabockar. Historisk har det varit gudarnas fel, eller Ödet, numera verkar allt  i Sverige kunna skyllas på ”Staten”.

( Visst har P j Linder rätt när han säger att samhället är större än Staten och , men det är inte den poängen jag försöker driva. Här står samhället mera för ” de andra”. )

Men ”de andra” kan också vara invandrare, kapitalister, judar  eller – män.

”Män som hatar kvinnor”

Syndabockarna brukar variera, fördomarna består.

Och det är sällan man hör någon ändra sig mitt i ett debattprogram och säga, ’ jag du har rätt, jag hade inte tänkt på det”. Sådana karaktärer hittar man nog bara i Lorry, där den glade uppfinnaren tänker om, varje gång.

På tal om den glade Lorry gestalten skall jag ge Lena Andersson ett mycket konkret tips. Även jag har nämligen fått en kaffemaskin med kapslar. Kaffet blir väldigt bra och man slipper hälla ut en massa kaffe som blir över.

Jag botade mitt dåliga samvete med att tjata på tillverkarna om att de borde återvinna kapslarna även här i Sverige.  Ett sådant pantsystem är nu, sakta, på gång.

Men, det finns också kapslar som man kan använda flera gånger.  

Se där, en liten rationell lösning på ett frustrerande känsloproblem!

Eller för att tala med Hans Alfredssons världsresenärer,

’ – Ja, herregud man har sett mycket elände. Men jag tror att jag har lösningen. Istället för att ha askkoppen i ryggen på framförvarande stol, på flyget,   så skulle de kunna ha den i armstödet i stället  ’

Kategorier
Vetenskapsjournalistik

Vetenskapsjournalistik 2

Vad är detta?

Detta är en redigerad version av en konferens mede namnet FutureScienceJournalism som hölls på Bio Roy i Göteborg den 10 maj 2011 under Vetenskapsfestivalen .

Vad var syftet?

Syftet är

  • att diskutera läget för vetenskapsjournalistik och populärvetenskap i det nya    medielandskapet. Kan en kvalificerad journalistik överleva i blogghavet och twittertjattret?
  • att föra samman alla de som arbetar med vetenskapskommunikation i Sverige och ge dem tillfälle att diskutera andra gemensamma frågor
  • att ge dem inspiration för deras framtida arbete?

Vem ordnade detta?

Jan-Olov Johansson är initiativtagare. Han medverkade också som arrangör i de fem internationella konferenser om vetenskapsjournalistik som hölls i Uppsala under slutet av 1990-talet.

 Jan Riise kom på ett tidigt stadium in i projektet och har tillsammans med Jan-Olov stått för grundarbetet.

Jonas Förare och Henrik Brändén har också medverkat i en ledningsgrupp för konferensen.

Vem betalade?

FORMAS betalar för utgifter för lokaler, personal och fika.

Alla medverkande ställde upp gratis. I något fall har vi ersatt för resekostnader.