Efter en lång, grå väntan kommer plötsligt – Ketchupeffekten.
Nu kommer en ung läkare in i dagrummet och ber mig att följa med. Vi går till ett enskilt rum, vilket bara det är bra. De offentliga ronderna där din sjukdom och ditt mest privata diskuteras i grupp och inför totalt okända människor är en kvarleva från ett annat sekel!
Tänk bara om vi skulle ha medarbetarbetarsamtal på jobbet eller utvecklingssamtal i skolan i grupp – och inför arbetskompisar och andra föräldrar!
Men på vägen till undersökningsrummet approcheras vi av sjukgymnasten. Jag är nämligen nu bokad för en undersökning i forskningsprojektet, på Klinfys! En annan avdelning, med sina rutiner. Kommer samtalet att ta lång tid?
Detta gör att samtalet mellan min läkare och mig, inför en livsavgörande operation, från början blir forcerat och stressigt. Han hanterar det ändå beundransvärt bra, men som vanligt har han inte läst någonting i min journal innan vi ses. Detta är någonting jag inte kan förstå. Mängden information om varje patient växer lavinartat varje dag man är i kontakt med vården, men vem använder den?
Läkaren är i vart fall i den åldern att han inte har de sedvanliga handhavandeproblemen med datorn. Däremot har han inte hunnit scrolla ned så långt i min sjukdomshistoria så jag får upplysa honom om att jag är transplanterad, nej, både njure och pankreas.
Ja, vi samma tillfälle. Jo, jag har haft en hjärtinfarkt. Nej, det var 2007.
Läkarens sökare piper. Han slår numret på den fasta telefonen.
- Nej, jag sitter fast i en inskrivning. Ja. Det här tar nog inte så många miniuter. Ja, vi kan väl ses där?
Åter till inskrivningen. Jag får ta upp tråden igen.
Detta är det fjärde eller möjligen femte tillfället under de senaste veckorna jag drar min historia. Eller fyller i den på gula pappersformulär, otäckt lika de inom den amerikanska byråkratin. Jag börjar bli rätt trött på att dra alltihop. Tur att man inte är sjuk och sliten. Datorisering? Tror inte det!
Komna så lång rycker Sjukgymnasten i dörren igen. Är vi färdiga snart?
Nå, jag skulle ju gärna vilja veta lite mera om hur de tänker såga och skära i mig.
Läkaren behåller dock sitt lugn och han lyssnar faktiskt på vad jag frågar. En ovanlig egenskap.
Men genom det kastsystem som råder är han ju inte den mest erfarna av doktorerna eller den som bestämmer. Det är nämligen så att inskrivningssamtalen alltid sköts av de som står längst ned hierarkin, därmed markerande att de inte är så viktiga.
På samma sätt är det med utskrivningen då man lämnar vården. Då, när man ofta är full av frågor och oro för hur det skall bli nu, får man inte sällan träffa en ung person som är minst lika osäker som du själv.
Jag har aldrig riktigt förstått logiken i detta, men jag är ju bara en enkel vårdtagare.
Vi hastar vidare i samtalet och så kan jag, äntligen, rusa iväg till Klinfys där två vänliga damer sätter mig i en telefonkiosk av plast för att testa min lungkapacitet.
– Du är sen säger de.
Forskningen går ut på att ta reda på hur länge man skall använda det lilla röda plastmunstycket jag fick tidigare. Viktiga grejer.
För att hitta hem till avdelningen från undersökningen har jag fått ytterligare en papperslapp med vägbeskrivning. Jag bär numera med mig en pappershög motsvarande en mindre skogsdunge. Plus datorn eftersom undersköterskan upplyst mig om att man absolut inte kan lämna några värdesaker någonstans på Sjukhuset.
I de papper jag fått står att jag under inskrivningen skall få träffa den läkare som skall operera mig och narkosläkaren. Ingen av dem har dykt upp. På min fråga till får jag veta att det inte ens finns på datorn ännu.
Jag lämnar nu Sjukhuset för att – tacksamt – åka hem. Jag är lycklig nog att bo i staden och behöver i vart fall inte vänta i korridorerna.
Efter en timma ringer läkaren mig. Han har kommit på att jag nog borde sluta ta en av alla mina mediciner inför operationen. En inte helt oväsentlig information. Och han har skrivit en remiss till ytterligare en undersökning.
Bra, han har tänkt till, trots ketchupeffekten! Men jag kan ändå inte låta bli att undra om han inte kunde ha träffat mig tidigare under dagen.
Om ni tycker att jag klagar mycket – så har ni helt rätt. Men mitt gnöl är inget mot det ständiga missnöje som liksom bosatt sig här i korridorerna!
Överallt.
- Hur har de tänkt med de här?
- Jag förstår inte hur vi skall få in detta!
- Nu har någon där uppe tänkt till igen!
- Jaha, det här är typiskt henne.
Små ord i grupp, eller i förbipasserande samtal. Men alltid i samma beklagande ton. Det är som om den negativa stämningen är det kitt som håller samman de olika små grupperna som, tillsammans, utgör Sjukhuset. Akademiska blir då till en slags federation sammansatt av en rad olika yrkesgrupper och ett antal avdelningar. Anledningen till att hela organisationen överhuvudtaget håller samman är de interna motsättningarna skapar som ett gitter i en kristall.
Men så värst flexibel är inte strukturen!
Och jag är djupt övertygad om att den måste brytas upp och förändras. ”För på klagan måste det också bli ett slut”. Och det enda som binder samman Landstingets anställda kan inte vara missnöjet?
Återstår alltså att privatisera? Nej, jag är tveksam till en allt för långt gången privatisering av Sjukvården av den enkla anledningen att de verkligt sjuka skulle få en mycket sämre vård. Är du sjuk får du inte teckna några privata vårdförsäkringar. De gäller bara de starka, rika och friska.
Men det finns så mycket att förändra inom den offentliga vården. Jag undrar om man provat med att fråga dem det egentligen handlar om, patienterna?
Nu är ju dessa människor just sjuka och omtöcknade. Deras upplevelser är – förhoppningsvis – begränsade, men i alla fall.
Vi multisjuka är en speciell grupp som är undantagen som bekräftar regeln. Men man kunde börja med att prata med oss. Vi ställer gärna upp.
Visst finns det numera lådor för synpunkter nästan överallt, men inte ens de är så lätta att använda. Var hittar du papper och penna om du mot förmodan skulle vilja höra av dig med synpunkter?
Och jag misstänker starkt att de synpunkter man får in den vägen, och på andra vis, mest är klagomål. Klagan på väntan och på bemötande.
Bra så. Men vem ser systemfelen? Orsakarna till att man verkar kunna ösa pengar över vården utan att det har någon effekt? Orsakerna till att det begås en rad ödesdigra fel varje dag inom svensk sjukvård?
HSAN HSAN, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
skall nu förändras. Mina läkarvänner försäkrar mig om att det inte innebär att ”läkare slipper undan”, men för en lekman är det svårt att se det på något annat sätt än att patientens rätt minskar. Men jag har gärna fel på den punkten. Speciellt om det nya systemet kan leda till mera incidentrapportering som inom flyget.