Vi som bara är väljare och inte engagerade i något parti har nu en bön till er politiker, samarbeta!

Sverige har just nu en bra ekonomi, ja, vi har rentav ett ovanligt bra ekonomiskt läge jämfört med många andra europeiska länder! Ödelägg inte det genom partipolitisk prestige. Ett sådant käbbel kommer bara att öka politikföraktet och gynna protestpartier.

Alla av er (med ett undantag) verkar vara överens om att just en stabil finansiell grund är basen för en god välfärd, det vill säga sjukvård, skola och omsorg.

Ett konkret förslag till samarbete finns idag på DN debatt och handlar om innovationer för tillväxt. Varför inte ta chansen?

Sverigedemokraterna har kommit in Riksdagen. Det är illa, men inte på något sätt unikt för Västeuropa. Och Sverige har länge haft minoritetsregeringar. I hur många år regerade inte socialdemokratrarna med benäget bistånd av kommunisterna? De svenska kommunisterna må ha varit snälla och tama, men kommunismens historia innehåller minst lika många avskyvärda brott mot människor som nazismens. I båda ideologierna är tron på att ”målen helgar medlen” dominerande, liksom den patologiska bristen på empati.

I eftervalsanalyserna talas det nu mycket om att de etablerade partierna borde ha tagit debatten i sakfrågor med SD. Se då till att vi får en sådan debatt nu!  Låt oss då hoppas att vi får en sådan diskussion nu. Nyamko Sabuni tog upp det redan under valvakan och Jan Björklund fortsatte strax efter. Lyssna på Sabuni!

De flesta som röstat på SD är inte nynazister, de är missnöjda med hur integrationen fungerat. Ingen, oavsett hur länge man bott här, kan väl tycka att vi lyckats speciellt bra med integrationen? Om vi pratar öppet om problemen och möjligheterna tror jag att trollen spricker i dagsljuset. Jag måstet i vart fall hoppas det.

Och på tal om trollen. Det är lätt att glömma bort att SD faktiskt fått fler röster än Vänstern och Krisdemokraterna! De får 20 mandat! Det innebär 20 chanser att göra bort sig offentligt. För att inte tala om alla företrädare inom landsting och kommuner. Jimmy Åkesson må vara slipad, men var hittar SD så många, nya och rumsrena representanter? Och hela Sveriges presskår bara väntar på minsta felsägning.

Vi som bara är väljare och inte engagerade i något parti har nu en bön till er politiker, samarbeta!

Sverige har just nu en bra ekonomi, ja, vi har rentav ett ovanligt bra ekonomiskt läge jämfört med många andra europeiska länder! Ödelägg inte det genom partipolitisk prestige. Ett sådant käbbel kommer bara att öka politikföraktet och gynna protestpartier.

Alla av er (med ett undantag) verkar vara överens om att just en stabil finansiell grund är basen för en god välfärd, det vill säga sjukvård, skola och omsorg.

Ett konkret förslag till samarbete finns idag på DN debatt och handlar om innovationer för tillväxt. Varför inte ta chansen?

Sverigedemokraterna har kommit in Riksdagen. Det är illa, men inte på något sätt unikt för Västeuropa. Och Sverige har länge haft minoritetsregeringar. I hur många år regerade inte socialdemokratrarna med benäget bistånd av kommunisterna? De svenska kommunisterna må ha varit snälla och tama, men kommunismens historia innehåller minst lika många avskyvärda brott mot människor som nazismens. I båda ideologierna är tron på att ”målen helgar medlen” dominerande, liksom den patologiska bristen på empati.

I eftervalsanalyserna talas det nu mycket om att de etablerade partierna borde ha tagit debatten i sakfrågor med SD. Se då till att vi får en sådan debatt nu!  Låt oss då hoppas att vi får en sådan diskussion nu. Nyamko Sabuni tog upp det redan under valvakan och Jan Björklund fortsatte strax efter. Lyssna på Sabuni!

De flesta som röstat på SD är inte nynazister, de är missnöjda med hur integrationen fungerat. Ingen, oavsett hur länge man bott här, kan väl tycka att vi lyckats speciellt bra med integrationen? Om vi pratar öppet om problemen och möjligheterna tror jag att trollen spricker i dagsljuset. Jag måstet i vart fall hoppas det.

Och på tal om trollen. Det är lätt att glömma bort att SD faktiskt fått fler röster än Vänstern och Krisdemokraterna! De får 20 mandat! Det innebär 20 chanser att göra bort sig offentligt. För att inte tala om alla företrädare inom landsting och kommuner. Jimmy Åkesson må vara slipad, men var hittar SD så många, nya och rumsrena representanter? Och hela Sveriges presskår bara väntar på minsta felsägning.

Många verkar jobba nu i mellandagarna. Hur vet jag det? Enkelt, det är bara att gå in på Facebook. Plötsligt har uppdateringarna börjat ras in igen.

Detta elektroniska skvallerplank har nu gått om GOOGLE som företag, läser jag i tidningen. Inte så märkligt, kanske. Människans behov av skvaller är omättligt.

Robin Durban har skrivit en mycket intressant bom om Skvallret och Språket, där han menar att språket uppstod ur behovet av att ständigt hålla koll på gruppen.

Och genom att utveckla språket som en ”verbal pälsputsning” kunde vi leva i mycket större grupper och vi kunde använda båda händerna till att smala föda – eller till ”arbete” om ni så vill.

Skvallret ger oss en ständig uppdatering av maktförhållandena, eller statusen, i flocken, Både den egna lilla horden och den stora superflocken som massmedia gör oss till medlemmar av.

En megaflock där medlemkretsen utökas nästan dagligen av det stora utbudet av tävlingar eller dokusåpor.

När man väl etablerat sig i en dokusåpa får man tillträde till en rolig tävling. I den får man möta andra underhållare i ett slags trivial pursuite för ytterligare en statusuppgradering i kändisvärlden .

Självklart har detta inget med folkbildning eller allmänbildning att göra!

Det handlar om status i gruppen och det är allvarliga saker för flockdjuret människan.

Väldigt få kommer undan. Så det är kanske inte så konstigt att många faller för frestelsen att ”gå ut på Facebook” under arbetstid.

Däremot undrar jag fortfarande hur arbetet fungerar för dem som ständigt twittrar och uppdaterar. Har de någonsin tid att fokusera? Är detta ADHD samhället i dess mest uttalade  form? Uppkopplade och bortkopplade?

Så har det hänt igen. En så kallad kamphund har attackerat en annan hund. Och dess ägare.

I det här fallet var det en tydligen två hundar av rasen American staffordshire terrier

Amstaff som hoppade på en Springe Spaniel.

Incidenten kommer att ge bränsle åt debatten om kamphundar – igen.

För oss som älskar hundar är detta olyckligt på flera vis.

Mest för att samhället är redan fullt av förbud mot hundar och hundägare. Regler som ibland är befogade, men som inte sällan verkar bottna i en utbredd hundrädsla.

Vi är så förtjusta i djurfilmer på TV och så rädda för djur i verkligheten.

Därför försämrar olyckor som den här situationen för alla hundägare i landet.

Men frågan är om inte ett förbud till vore på plats.

I våra Skandinaviska grannländer är kamphundar redan portade. Och så sent som 2007 motionerade Mats Odell om att vi skulle följa efter dem.

I samband med det definierades också ett antal raser som borde förbjudas,

Vänner till kamphundar kommer nu att invända att alla hundar kan bli aggressiva och att det är upp till ägaren att kontrolelra dem.

Det är förvisso sant. Men det är också ett faktum att hundar av vissa raser är betydligt mera ofta inblandade i incident som denna. Det är tyvärr också sant att många kriminella skaffar hundar av de här raserna just för att ha dem som vapen.

Det spelar liksom ingen roll att jag träffat trevliga individer, av både kamphundar och av deras hussar och mattar.

För i genomsnitt orsakar dessa hundraser betydligt mera problem än andra. För oss andra hundägare.

Och det är inte så konstigt eftersom de ofta avlas fram för att just slåss med andra hudnar. Eller för att hetsa tjurar elelr ndra djur.

Debatten om huruvida vissa hundraser skall förbjudas är redan igång. De som äger de aktuella hundarna kommer – säkert med all rätt- att hävda att det är inte hundens fel, det är ägarens.

Jag är en typisk hundägare.

Genom åren har jag haft privilegiet att äga och lära känna en rad olika hundar. Renrasiga och så kallade blandraser. ( Inom djuravel är rasismen rumsren.) Men jag har aldrig känt något behov av att äga någon hund som är framavlad för att ”kämpa” eller slåss.

Jag vill inte ha en hund med de egenskaperna och även om jag skulle vilja det, tvivlar jag starkt på att jag skulle kunna uppfostra den.

Nu skall det sägas att defenitionen av ”kamphund” varierar, 

Nästa försvarslinje brukar vara att ”alla hundar kan bli aggressiva”.

Det är förvisso sant, men det hindrar inta att vissa raser är oproportionerligt ofta inblandade i just sådana här incidenter.

Och konstigt vore det annars eftersom de, precis som alla våra hundraser, är framtagna för att vara duktiga på att slåss. Det innebär bland annat att de inte slutar attackera och  att de har en hög smärttröskel.

Var och en kan föreställa sig vad det betyder när man som husse eller matte försöker gå emellan och avbryta en attack på sin egna vovven.

Det finns givetvis olika uppfattningar om exakt vilka raser som är ”kamphundar”. Men man behöver inte gå längre än till våra grannländer Norge och Danmark för att hitta rätt klara definitioner av det. I de länderna finns redan förbud mot flera av dem

Så trenden med ett ökat antal så kallade kamphundar i landet kommer att leda till allt flera olyckor som den igår. Allt flera hundar och deras ägare kommer att skadas. Det är illa nog.

Men än värre är att alla vi hundälskare kommer att drabbas av de här incidenterna.

För den överdrivna rädslan för djur i allmänhet och hundar i synnerhet är stor nog som den är i Sverige 2011. Och antalet förbud och regler är redan många.

Pitbullterrier
Fila brasileiro
Dogo argentino
Amerikansk staffordshireterrier
Tosa inu
Boerboel
Kangal
Centralasiatisk ovtcharka
Kaukasisk ovtcharka
Sydrysk ovtcharka
Tornjak
Sarplaninac
Amerikansk bulldog

american pitbullterrier, american staffordshireterrier, bullterrier, miniatyrbullterrier och staffordshire bullterrier^[4]

Tjockisskatten är förmodligen en dagslända så här i  helgtider. Centerpartiet har redan börjat backa ur det ”lösryckta citatet” för om möjligt hålla sig kvar runt fyraprocentstrecket.

Men tanken är inte ny.

”Godisskatt”, ”läskskatt” eller momssats  per kalori är bara några av de pigga förslag som lagts fram under åren.

Gemensamt för dem alla är att vi skall betala mera för ”farlig mat” eller att de som envisas med att äta denna felaktiga kost bör bestraffas eftersom de kommer att kosta sjukvården pengar, snarare förr än senare.

Ett problem blir då genast att i exakta siffror och med vetenskaplig underlag slå fast vad so är farlig mat och exakt hur farlig den är.

Jag behöver bara påminna om debatten kring den sk LHC kosten för att ni skall förstå vilka olika uppfattningar det finns i kostfrågan.

Sedan återstår frågeställningen om varför vissa människor blir feta – och andra inte.

Är orsaken bara att de stoppar i sig för mycket av fel sorts mat? Förmodligen inte.

För det första kan man misstänk att olika personer har olika genetiska uppsättningar som leder till både olika aptit och till olika förmåga att tillgodogöra sig vad man äter.

Om delar av problemet går att härleda till olikheter i arvsmassan kan man lika gärna börja att beskatta rödhåriga eller brunögda.

Forskning har också pekat på hur viktig vår tarmflora kan var hur mycket av maten som vi tillgodogör oss, i vart fall finns det stora skillnaden hos möss som fått sin tarmflora förändrad. Vilka bakterier vi har i vår långa tarmar påverkas till exempel av vilka antibiotikakurer vi tagit. Bantningsindustrin drömmer givetvis om att hitta en mix av mikroorganismer som gör oss smala.

På mera än ett sätt är det överraskande att förslaget kommer från just en centerpartist, men partiet har mer och mer tagit rollen av försvarare av den starka förmyndarstaten så man kanske inte borde bli förvånad?

Och kriser i opinionsmätningar har lurat större partier till än mindre genomtänkta utspel.

Men problemen med att beskatta oss tjockisar är flera. Den första invändningen torde vara att det är som att sparka på en redan liggande.  Om man skall straffa de feta så kan man väl lika väl ge sig på uteliggare, deprimerade och låginkomsttagare i allmänhet. Detta är också grupper som lever sämre och kortare liv. En skatt borde få dem på andra tankar.

En annan mera kvalificerad invändning är att fåga varför Jeppe äter för mycket?

Kvart i fyra i natt sjunger Koltrasten. Det är mycket möjligt att han började tidigare men det är då han väcker mig. Lite tacksamt konstaterar jag att han i vart fall inte valt enbusken direkt utanför vårt sovrumsfönster för sin vårserenad i år. I vart fall inte ännu. Hur är det nu man brukar beskriva koltrastens sång? Vemodig? Jag vet inte jag. På mig låter han rätt uppåt, sprudlande liksom, vår nationalfågel. Associerar sömnigt vidare till en annan fågel, en som också valts att representera sitt land.  ( Ja, fåglar har väl inga länder, men i alla falla.)

Det är en liten rätt oansenlig brunfärgad  fågel i Costa Rica ( Brown breasted, någonting heter den)  som mycket påminner om en koltrasthona. Ett något överraskande val i ett fågelparadis som Costa Rica. Men det är inte utseendet som gjort den populär utan just dess vackra sång. Och dess relativa vanlighet. Ungefär som Koltraten.

Blackbird singing in the dead of night

Take these broken wings and learn to fly

All your life

You were only waiting for this moment to arise

Jo, lite vemod väcker den nog ändå.