Niotusen poliser jagade en skadeskjuten 19-åring. De fick fatt på honom, till slut.
Missförstå mig inte. Jag känner inget större medlidande med en ung man som bestämt sig för att ta livet av en åttaårig pojke med en splitterbomb, men magnituden av insatsen säger något om vårt samhälle – och om mediedramaturgin.
Det snabba händelseförloppet passar som hand i handske i de ständigt direktsändande nyhetskanalerna. Ungefär som väderkanalerna. Alltid händer det något.
Samdigit begravs hundratals människor återigen av en jordbävning ” borta i Kina”. Ja, missförstå mig inte här heller. Jag tor inte för en sekund att de kinesiska medierna är mindre lokalpatrioter, tvärtom. Intresset för en nyhet minskar alltid med kvadraten på avståndet.
Men om vi ser bortom även denna hemsla dramatik så pågår det andra, mindre dramatiska, skeenden i världens folkriakste nation. Jag tänker natiurligtvi på de virus som fortsätter att mutera och som förr eller senare blir den perfekta mördaren.
Då hjälper niotusen uniformerade människor föga…