Det är något som skaver på de dagliga presskonferenserna om Corona.
Något som saknas.
Dumt nog har jag suttit där och tittat på dem nästan allihop. (Man skall undvika information overload när man sitter isolerad i karantän. Men jag är ett gammalt nyhetsfreak)
Jag tror det handlar om empati.
Där står de – alla de duktiga experterna- och håller sina anföranden. Samlade och korrekta. Jg förstår fortfarande inte vad MSB egentligen gör – förutom att skapa panik med att ”dricksvattnet kan ta slut”, men det är en annan historia.) Därefter försöker de hantera de frågor de får. Frågor som handlar om allt ifrån om statistiska modeller till om man får ha en picknik.
Men inte en enda gång ger något utrymme för just medkänsla.
” Jag tycker att detta är så förskräckligt”
” Jag lider verkligen med alla de som förlorat sin gamla mor, eller sin farfar”.
”Jag hade hoppats att vi skulle ha sluppit det här”
Eller något annat uttryckt med känsla. Utan media tränade leende.
Det hade betytt så mycket för de som drabbats. Och för bilden av FORSKAREN.
För det är ju det de är, vetenskapare. Och i många fall läkare.
Just läkare har jag en livslång erfarenhet av. Det där med ”yrkespatient” är inget skämt.
Och min erfarenhet säger mig att empati inte är läkarkårens starkaste gren. Med stor sannolikhet är det en form av självbevarelse. Om de engagerade sig i varje patients öde skulle de snabbt bränna ut sig.
Men det finns också en annan faktor som bäst uttrycks av det gamla citatet:
”Ett dödsfall är en tragedi, en miljon döda är statistik”
Yttrandet tillskrivs ofta Stalin men det är fel. Han sa aldrig så, men han kan mycket väl ha tänkt det. Denne ryske ”stålman” (som hans namn betyder) som lät döda miljoner medborgare.
Statistik är bra, den kan användas till mycket nyttigt.
Men den gör också anonyma staplar av trehundra döda mormödrar.
Kategori: Virus
Niotusen poliser jagade en skadeskjuten 19-åring. De fick fatt på honom, till slut.
Missförstå mig inte. Jag känner inget större medlidande med en ung man som bestämt sig för att ta livet av en åttaårig pojke med en splitterbomb, men magnituden av insatsen säger något om vårt samhälle – och om mediedramaturgin.
Det snabba händelseförloppet passar som hand i handske i de ständigt direktsändande nyhetskanalerna. Ungefär som väderkanalerna. Alltid händer det något.
Samdigit begravs hundratals människor återigen av en jordbävning ” borta i Kina”. Ja, missförstå mig inte här heller. Jag tor inte för en sekund att de kinesiska medierna är mindre lokalpatrioter, tvärtom. Intresset för en nyhet minskar alltid med kvadraten på avståndet.
Men om vi ser bortom även denna hemsla dramatik så pågår det andra, mindre dramatiska, skeenden i världens folkriakste nation. Jag tänker natiurligtvi på de virus som fortsätter att mutera och som förr eller senare blir den perfekta mördaren.
Då hjälper niotusen uniformerade människor föga…
Det lilla virus som just nu får krigsrubriker världen över verkar vara en elak blandning av virus från svin, fåglar och människa. Ännu ett resultat av att vi lever så nära våra husdjur, lysande skildrat av Jared Diamond i boken ”Virus, vapen och stål” . Och det är inte varje dag som medicin och naturvetenskap når huvudledaren i våra stora drakar. Men som sagt; dagens vetenskap är morgondagens politik.
Som jag tidigare skrivit här ska man alltid ta virusutbrott allvarligt, men frågan är också hur mycket man skall skrika ”vargen kommer”. Inte minst just med tanke på att vargen nog kommer så småningom. Misstanken att man larmar för att få mera anslag till sin forskning eller för att få uppmärksamhet finns alltid där. Och få kan skrämmas så rejält som Björn Olsen. Det visade han redan vid den förra fågelinfluensan och han fortsätter den tradtionen på dagens DN-debatt.
Det känns bra när det är journalisterna som står för de mera balanserade råden som Annika Nilsson och Karin Bojs i Dn och inte minst Inger Atterstam i SvD. ( Det är bara så tråkigt att SvD inte anser sig ha råd att ha en egen vetenskaps och medicin avdelning. )
Mina invändningar mot DN debattartikeln hindrar mig emellertid inte ifrån att hålla med i den konkreta uppmaning som jag uppfattar som huvudbudskapet i artikeln; bygg en svensk vaccinfabrik nu!