Får en forskare festa? I så fall, hur mycket får hon ha roligt för? Frågan är relevant efter att DN nu avslöjat att SSF (Stiftelsen för strategisk forskning) anlitat festfixaren Micael Bindefeld för att bland annat ordna en rejäl bankett på Stockholms Stadshus för runt 2 miljoner kronor.
Bindefelds uppdrag var enligt samma DN artikel av Mattias Carlsson att ge stiftelsen ”uppmärksamhet och genomslag i medier” vilket man nog för säga att han lyckat lite väl bra med. I dag har SSF toppat nästan alla nyhetssändningar.
Det är visserligen sant att SSF fört en lite anonym tillvaro sedan stiftelsen bildades som ett sätt att använda de insamlade pengarna till avsomnade Löntagarfonderna. Fast å andra sidan är väl ingen av de olika aktörerna inom Vetenskapssverige direkt kändisar, med undantag för Nobelstiftelsen förstås.
För att bli kändis i Sverige bör man syssla med sport eller sång.
Men tillbaka till frågan, är det acceptabelt att festa för statliga pengar avsedda för forskning? Ja, lite kul kan de väl få ha, de där forskarna? Och det är inget unikt att det festas för ”offentliga medel” för att hedra olika samhällsmedborgare. Tvärtom.
Jag menar sportfånarna har just avnjutit massor av god underhållning från OS, betalt via licensavgiften till SVT. Till detta kommer idrottsgalor och direktsändningar i eviga rader. Vem bekostar dem?
Och vi andra har ju Europaschlagerfestivalen – året om snart. Vad kostar den egentligen?
Men att det är mera fult att ha trevligt för skattepengar än för de pengar man tjänar på att sälja varor är på något vis en etablerad sanning.
Statens kaka skall vara mager. Liten och sur.
Privata pengar smakar liksom inte lika illa, i vart fall inte i sådana här festliga sammanhang.
Särskilt fult känns det om man själv inte får vara med om själva syndandet.
Hade det hela varit annorlunda om SSF låtit SVT vara med och direktsända sin fest på Stadshuset? Som den riktiga Nobelfesten?
Om jag var med? Nej, jag står inte på Bindefelds listor. Men med den svenska avundsjukan på hanterbart avstånd kan jag nog tycka att forskning och vetenskap borde celebreras mera, inte mindre. Även i ett avkristnat protestantisk land i pliktbältet.
Men hur mycket är egentligen lite? Den frågan ställer sig nog en lång rad forskningsadministratörer och ägare av kurs- och konferens anläggningar runt om i landet just nu. Vad är rimligt för skapa sammanhållning inom personalen och att upprätthålla ett tätt kontaktnät i nätverkens tid?
Är det rimligt att samma statliga myndighet drar till Almedalen för att där, med skattemedel, försöka få andra statliga aktörer att ge dem större anslag. Allt av ”våra pengar”.
Är det moraliskt rätt att åka till Storlien på ”Folk och Försvar”? Eller till Bokmässan i Göteborg? Att det måste vara förkastligt att delta i Davos är väl självklart.?
Oavsett hur mycket det nu får kosta är målen de samma. Att få uppmärksamhet och i slutändan mera anslag till just sin verksamhet. I denna strävan kan nog SSF känna sig i gott sällskap i vår motvilliga monarki. Reklam, PR och lobbyism, vad man nu väljer att kalla det, är en verklig megaindustri. En galen värld skildrar exempelvis i TV serien Mad men. Galen, men i högsta grad levande och i tillväxt.
Kejsaren är förvisso naken men ack så många känner sig kallade att ge honom en ny klädnad!
Tidningen Resumé som ofta refererar fester, prisutdelningar och mingel just i denna bransch skriver idag att Mattias Carlsson snart är ” lika fruktad som Janne Josefsson”. Och att han är ”glödhet” på marknaden.
Så vem som har den egentliga Makten står som vanligt helt klart.
Vad händer då nu?
Ja, Mattias Carlsson som redan ligger mycket bra till för Stora Journalistpriset (Sponsrat av Bonniers AB) fortsätter nog sina granskningar av ”slöseriet med våra skattepengar”.
Mediedramaturgin kräver snart att en syndabock skall skickas ut i öknen. Förra gången blev det ”bara en generaldirektör”. Vem skall offras denna gång? Det skulle ju sitta fint med en tolvtaggare, en minister? Men SSF är ju som sagt, till skillnad från Tillväxtverket, inte riktigt ”statligt”.
I skymundan fortsätter diskussionen om pengar till forskningen på en betydligt mera undanskymd plats i media. Då handlar det om miljarder och hur de skall användas för att bäst skapa en framtid för landet.
Och framförallt, för alla våra månghövdade statliga organ är det ”business as usual” . Man kan vansköta sin verksamhet, slösa miljarder på huvudlösa projekt eller välja att inte göra någonting alls. Bara man ser till att inte ”gå på krogen för pengarna”.
Så jag vet att jag är lite gammaldags och omodern men på tal om ”slöseriet med skattepengar” undrar jag fortfarande:
-Vad gör alla dessa myndigheter egentligen för mina pengar när de sysselsätter sig, en vanlig måndag?
