Ikväll sänds Stefan Jarls film ”Underkastelsen” på SVT. Se den gärna, men med sedvanlig källkritisk blick.
Personligen har jag fortfarande inte förlåtit herr Jarl för hans verk ”Naturens Hämnd”. Bara antagandet att Naturen är en slags varelse som kan utkräva straff är rätt märklig. Vad är i så fall jordbävningen i Japan en hämnd för? Eller tsunamin i Thailand?
Hoppas den gamle socialisten att guden ”Naturen” skall skapa det kommunistiska samhället, där vi alla leva i ett uthålligt förhållande med såväl lejon som lamm?
Men det var hur filmakaren behandlade sakfrågan i Naturens Hämnd som gjorde mig mest upprörd. För tesen i filmen var att småbonden Nilssons får drabbades av en rad hälsoproblem och lidande eftersom Nilsson börjat använda konstgödsel.
Verkligheten var en helt anan. Den stackars lantbrukaren hade inte lyckats torka sin skörd ordentligt och därför fått tillväxt av giftiga mögelsvampar i fodret. Ett nog så allvarligt problem, men som filmen helt teg om.
När den kritiken senare framfördes av experter hänvisades det ofta till ” den konstnärliga friheten”.
Tänk jag som trodde att konstnärerna skulle utnyttja just denna frihet till att berätta sanningen, inte till att ljuga och förvilla!
Hela den här diskussionen kommer tillbaka till mig när jag ser ”Underkastelsen” på bio. Den här gången jagar Stefan Jarl ”Kemikaliesamhället”.
Det gör han genom att intervjua en rad experter som tycker att olika substanser kan vara hälsofarliga. Ja, någon säger rent av att kemikalier är en allvarligare risk än den stigande växthuseffekten.
Å andra sidan är det lätt att hålla med experterna i deras professionella farhågor. De kan sina riskkemikalier och har inte sällan byggt en karriär på dem.
Ibland sveper den konstnärliga penseln lite snabbt som när PCB blir ett ”bekämpningsmedel”. Den otrevliga substansen fanns mest i transformatorer och dylikt.
Men Underkastelsen är betydligt mera nyanserad än propagandaaffischen Naturen Hämnd.
Och det är svåra frågor som ställs. Som den hur liten dos av ett farligt ämne som kan orsaka skador om organismen utsätts för det i ett känsligt skede av utvecklingen, till exempel i fosterstadiet?
Eller den gamla, men fortfarande aktuella, frågan vad som händer när vi utsätts för en cocktail av alla olika ämnen runt omkring oss? Den så omtalade cocktaileffekten.
Ofta ger forskarna svaret att de inte riktigt vet.
Så även om alla dessa risker behandlats under lång tid i såväl vetenskapliga som allmänna media så skadar det inte att de upprepas en gång till.
Ändå hade jag haft så mycket lättare att ta till mig reprisen om inte tonen varit så nattsvart domedagspredikande. För Stefan Jarl läser fakta som djävulen läser bibeln.
När skådespelerskan Eva Röse blod visar sig innehålla betydligt färre kemikalier än Stefan Jarls drar regissören slutsatsen att medellivslängden kommer att sjunka hos de som är unga nu, eftersom de utsätts för fler kemikalier?!
Om detta kan man bara säga att hittills har medellivslängden i Sverige ökat och ökat. Detta trots att dagens åldringar genomlevt ett bad av kemiska risker, betydligt värre än dagens. Vilket för övrigt den kemiska analysen av regissörens blod ju också visade.
Jag hade också fått betydligt större tilltro till filmen om den speglat olika uppfattningar ibland vetenskaparna. Sådana finns nämligen nästan alltid. Det var bara i gamla Sovjet, eller i dagens Nordkorea, som alla experter är eniga.
Och det vore klädsamt att på något vis förhålla sig till det faktum att även forskare konkurrerar om anslag och att de därför, precis som alla andra, talar för sin egna sjuka mor. Och det förhållandet att vi inte vet allt behöver ju inte vara liktydigt med att allt är livsfarligt!
Men Stefan Jarl är självklart inte på jakt efter att ta reda på hur det är. Varken i Naturens Hämnd eller i Underkastelsen.
Han är ute efter att bevisa sin tes, att det kapitalistiska samhället kommer att gå åt helvete. Fast den här gången är det som skall störtas ned i gruset Kemisamhället. Med hjälp av kulturstöd och public service. Riktigt hur det skall gå till, och hur vi alla skall kunna leva ett ”okemiskt” liv, framgår inte. Kanske är det här citaten från Frans Kafka kommer in?
Med en snabbt växande befolkning på en redan hårt ansträngd planet och med en mycket skev fördelning av välståndet i världen står mänskligheten inför gigantiska utmaningar. För att möta dem, utan stora konflikter och mycket lidande, behövs stor medkänsla och stor kreativitet.
Personligen har jag svårt att se hur ett verk som Underkastelsen skulle kunna inspirera oss till de storverk som behövs för att möta dessa problem. Tvärtom. Filmen verkar mera spegla en existentiell kris hos konstnären än de högst reella dilemman mänskligheten står inför.
Och när det gäller den domedag som alla förutser frestas man nästan att citera en annan gammal socialist, Mikael Wiehe:
Domedagen närmar sej
det säger dom allihopa
Siare och profeter
ser slutet komma mot oss
Men om livet är ett helvete för många
och ett paradis för få
va’ fan snackar dom då om domedan för
då är det ju samma nu som då
För här är Stefan jarl fortfarande ute efter att skrämmas och för att propagera. Nu jagar han ”kemisamhället”. Att hela livet bygger på kemi kan vi kanske lämna därhän, vad han är ute efter är varna för vissa kemikalier som kommit ut i miljön på senare decennier. Låt oss också bortse ifrån att Jarl kallar PCB för ett ”bekämpningsmedel”, det användes främst i transformatorer, det är fortfarande ett otrevligt ämne.
