Min mor dog av en stroke. Flera personer i min närmaste omgivning har haft hjärninfarkt och jag löper själv rätt stor risk att drabbas. Så när det är Internationella Strokedagen så känns det på många sätt viktigt att tala om det.
Och det hedrar UNT att man på flera uppmärksammar dagen, något som rikstidningarna helt struntat i.
Men det räcker inte med att bara prata. För när undersökningar av Hjärnfonden visar att Akademiska Sjukhuset i Uppsala har hört till de allra sämsta att ta hand om människor som drabbas av stroke tycker jag att det är en rätt allvarlig iakttagelse.
Rent av mera väsentlig än stenkastande snorungar och hockeyspel i maj.
För här handlar det om liv och död, varken mer eller mindre.
Jag blir visserligen glad av att höra att ”arbete pågår på att förbättra situationer” men oroas samtidigt av att det alltid är vad byråkrater alltid säger.
Hur många ska dö i onödan för att arbetet inte var riktigt klart?
- Ledsen fru Svensson om ni hade kommit in om en vecka så hade vi nog kunnat hjälpa er, men nu kom ni lite för tidigt. Men ”arbetet pågår”!
För om man nu vet var problemet sitter, i tillgång till röntgenutrustning, så kan väl någon ansvarig göra skäl för sin höga lön och ryta till?
-Akademiska Sjukhuset skall bli bäst i landet. Ordna det! NU!
I väntan på det gäller det att lyssna till vad neurologläkaren Erik Lundström säger och att vara observant på symptom hos andra – och hos sig själv.
Samt att önska honom all framgång med förbättringsarbetet!