Kategori: Forskningspolitik

Kategorier
Forskningspolitik Svenskpolitik Vetenskap

Varför bråkar ingen om forskningspolitiken?

Varför är det inte mera bråk om forskningspolitiken? Den spännande frågan ställs i en ny serie i det alltid intressanta radioprogrammet ”Vetenskapsradion Forum”.  Denna gång kallas det ” Vetenskapsradion Forum SPECIAL” .

(Riktigt vad som är special, förutom att den ordinarie programledaren Urban Björstadius är utbytt, framgår inte för oss lyssnare, men det förstår vi kanske med tiden?)

Nåväl, alla försök att lyfta fram den ”viktiga frågan” om forskningspolitiken bör hälsas med största glädje.

För här handlar det enligt ingressen om ” hur över hundra miljarder ska fördelas av skattebetalarnas pengar”. Ja, om det ändå vore så!

För skattebetalarna står för runt 30 miljarder kronor till forskningen, en summa strax under det svenska biståndet.

Resten pungar näringslivet ut med, i vart fall innan Astra Zeneca började lämna landet.

Men om vi nu väljer att se ”Staten och kapitalet ” sida vid sida så stämmer det att Sverige satsar jämförelsevis mycket pengar på forskning.

Detta trots att det, intressant nog, är svårt, rent vetenskapligt, att bevisa att en sådan satsning leder till ökad välfärd. Det handlar mera om ”beprövad erfarenhet”. I vilket fall finns här högst delade meningar ibland de som forskat på sambandet!

Så visst behöver vi granska forskningspolitiken! Anledningen till att den tas upp nu är -som vanligt – att det kommer en forskningsproposition till hösten.

Reportern  Therese Bergstedt ger sig  därför ut på jakt efter alla svaren på de knepiga frågorna. Varför är det så få som bryr sig om den här frågan?

Redan  i det första avsnittet  avverkas  ”the usual suspects” Marie-Louise Samuelsson, Tobias Krantz, Mats Benner och Jan Björklund . ( Däremot får vi inte höra Peter Honeth som just nu sitter och författar själva forskningsproppen. )

Vi får veta att förre forskningsministern Tobias Kranz har svårt att hitta knappen till belysningen i mötesrummet och att många män på svenskt Näringsliv går med bakåtstruket fett hår, men något andra konkreta avslöjanden leder inte denna första research fram till. 

Ja, journalisten Marie-Louise Samuelsson som verkligen kan det här ämnet ger en ledtråd när hon konstaterar att forskningspolitik har blivit till en kliché, ungefär som ”fred på jorden”. Alla vill ju ha fred på jorden, men exakt vad menar olika aktörer när de säger det.

I det nästa avsnittet åker programmet till Storbritannien där ”humaniora drabbats av nedskärningar”.

Det kan nog bli intressant!

Kategorier
Fackböcker Forskningspolitik Vetenskap Vetenskapsjournalistik

Hur mäter man akademisk frihet?

Hur mäter man de fria tankarna? Ja, man behöver inte vara disputerad för att inse att den frågan är paradoxal. Ändå har debatten kring den högre utbildningen i stort sett handlat om den frågan de senaste åren. Eller snarare; hur skall vi mäta forskningens nytta?

Den gamle universitetskanslern Carl-Gustaf Andrén resonerar om samma svåra avvägning i sin nya bok” Visioner, vägval och verkligheten” (Nordic Academic Press) .

Hur har de visioner man haft om den högre utbildningen fallit ut när de stött på den bistra verkligheten?

I dagens SvD konstaterar rektorer och prorektorer på landets största universitet att det verktyg som idag finns för att mäta de svenska universiteten inte fungerar

Stor sak, kan man tycka. Det är väl inte så oväntat att de inte vill bli kontrollerade? Men riktigt så enkelt är det inte. Jag skulle tvärtom vilja påstå att det rör sig om ett av de viktigaste spörsmålen kring Sveriges framtid som välfärdsstat.

För även om man inte kan, och inte skall frestas, att styra forskningen mot Nyttan, så leder kvalificerad kunskap till ett bättre samhälle – för oss alla.  Och då menar jag inte bara rent ekonomiskt!

Så om våra skattepengar till sökande efter mera vetande fördelas efter felaktiga grunder är det rätt uppförandena.

Då riskerar landets stigfinnare att gå vilse! Att bara springa efter meningslösa sifferkonstruktioner.

Universitetslärarna föreslår ett nytt och bättre utvärderingssystem enligt gamla universitetskanslern Stig Hagström koncept ” granska för att främja”.

Den devisen skulle lätt kunna tillämpas även på den vanliga skolan och på vården.

Stig Hagström brukade för övrigt ofta använda sig av ett annat citat

” att försöka styra forskare är som att försöka valla en flock katter” .

Kategorier
Almedalen Forskningspolitik Kulturen Larm Media Vetenskap

Skandeln på SSF 2

Får en forskare festa? I så fall, hur mycket får hon ha roligt för? Frågan är relevant  efter att DN nu avslöjat att SSF (Stiftelsen för strategisk forskning) anlitat festfixaren Micael Bindefeld för att bland annat ordna en rejäl bankett på Stockholms Stadshus för runt 2 miljoner kronor.

Bindefelds uppdrag var enligt samma DN artikel av Mattias Carlsson att ge stiftelsen ”uppmärksamhet och genomslag i medier” vilket man nog för säga att han lyckat lite väl bra med. I dag har SSF toppat nästan alla nyhetssändningar.

Det är visserligen sant att SSF fört en lite anonym tillvaro sedan stiftelsen bildades som ett sätt att använda de insamlade pengarna till avsomnade Löntagarfonderna. Fast å andra sidan är väl ingen av de olika aktörerna inom Vetenskapssverige direkt kändisar, med undantag för Nobelstiftelsen förstås.

För att bli kändis i Sverige bör man syssla med sport eller sång.

Men tillbaka till frågan, är det acceptabelt att festa för statliga pengar avsedda för forskning? Ja, lite kul kan de väl få ha, de där forskarna? Och det är inget unikt att det festas för ”offentliga medel” för att hedra olika samhällsmedborgare. Tvärtom.

Jag menar sportfånarna har just avnjutit massor av god underhållning från OS, betalt via licensavgiften till SVT. Till detta kommer idrottsgalor och direktsändningar i eviga rader.  Vem bekostar dem?

Och vi andra har ju Europaschlagerfestivalen – året om snart. Vad kostar den egentligen?

Men att det är mera fult att ha trevligt för skattepengar än för de pengar man tjänar på att sälja varor är på något vis en etablerad sanning.

Statens kaka skall vara mager. Liten och sur.

Privata pengar smakar liksom inte lika illa, i vart fall inte i sådana här festliga sammanhang.

Särskilt fult känns det om man själv inte får vara med om själva syndandet.

Hade det hela varit annorlunda om SSF låtit SVT vara med och direktsända sin fest på Stadshuset? Som den riktiga Nobelfesten?

Om jag var med? Nej, jag står inte på Bindefelds listor. Men med den svenska avundsjukan på hanterbart avstånd kan jag nog tycka att forskning och vetenskap borde celebreras mera, inte mindre. Även i ett avkristnat protestantisk land i pliktbältet.

Men hur mycket är egentligen lite? Den frågan ställer sig nog en lång rad forskningsadministratörer och ägare av kurs- och konferens anläggningar runt om i landet just nu. Vad är rimligt för skapa sammanhållning inom personalen och att upprätthålla ett tätt kontaktnät i nätverkens tid?

Är det rimligt att samma statliga myndighet drar till Almedalen för att där, med skattemedel, försöka få andra statliga aktörer att ge dem större anslag. Allt av ”våra pengar”.

Är det moraliskt rätt att åka till Storlien på ”Folk och Försvar”? Eller till Bokmässan i Göteborg? Att det måste vara förkastligt att delta i Davos är väl självklart.?

Oavsett hur mycket det nu får kosta är målen de samma. Att få uppmärksamhet och i slutändan mera anslag till just sin verksamhet. I denna strävan kan nog SSF känna sig i gott sällskap i vår motvilliga monarki. Reklam, PR och lobbyism, vad man nu väljer att kalla det, är en verklig megaindustri. En galen värld skildrar exempelvis i TV serien Mad men. Galen, men i högsta grad levande och i tillväxt.

Kejsaren är förvisso naken men ack så många känner sig kallade att ge honom en ny klädnad!

Tidningen Resumé som ofta refererar fester, prisutdelningar och mingel just i denna bransch skriver idag att Mattias Carlsson snart är ” lika fruktad som Janne Josefsson”.  Och att han är ”glödhet” på marknaden.

Så vem som har den egentliga Makten står som vanligt helt klart.

Vad händer då nu?

Ja, Mattias Carlsson som redan ligger mycket bra till för Stora Journalistpriset (Sponsrat av Bonniers AB) fortsätter nog sina granskningar av ”slöseriet med våra skattepengar”.

Mediedramaturgin kräver snart att en syndabock skall skickas ut i öknen. Förra gången blev det ”bara en generaldirektör”. Vem skall offras denna gång? Det skulle ju sitta fint med en tolvtaggare, en minister? Men SSF är ju som sagt, till skillnad från Tillväxtverket, inte riktigt ”statligt”.

I skymundan fortsätter diskussionen om pengar till forskningen på en betydligt mera undanskymd plats i media. Då handlar det om miljarder och hur de skall användas för att bäst skapa en framtid för landet.

Och framförallt, för alla våra månghövdade statliga organ är det ”business as usual” . Man kan vansköta sin verksamhet, slösa miljarder på huvudlösa projekt eller välja att inte göra någonting alls. Bara man ser till att inte ”gå på krogen för pengarna”.

Så jag vet att jag är lite gammaldags och omodern men på tal om ”slöseriet med skattepengar” undrar jag fortfarande:

-Vad gör alla dessa myndigheter egentligen för mina pengar när de sysselsätter sig, en vanlig måndag?

Kategorier
Forskningspolitik Vetenskap

Forskning till vilken nytta?

”Forskning till vilken nytta?”  Så är titeln på den senaste i raden av stridsskrifter som nu strömmar ut inför propositionen om forskning och innovation som väntas i höst. Den här gången har VINNOVA låtit intervjua femton personer om forskning och entreprenörskap.

Det har resulterat i en innehållsrik och lättläst bok.

Mycket klokt sägs på sidorna, Så uppmanar Marcus Wallenberg till politisk enighet för att säkra landets framtida välfärd. Det måste också, enligt honom, bli tillåtet att ta risker och misslyckas.

Modiga deviser som man får hoppas tillämpas även inom den mäktiga Wallenbergssfären…

Boken är fylld av erfarenheter och råd från de som lyckats, eller studerat framgång. Här återfinns en rad okända hjältar i den svenska vardagen. Människor som inte vunnit ”Idol” eller hoppa ovanligt högt över en ribba, men som skapat företag och grunden för ”vård, skola och omsorg”.

En hel del salta citat har lyfts fram i layouten. Som när den moderata politikern Pia Kinhult konstaterar att ” politiker och byråkrater inte skapar några jobb. Det behövs äkta entreprenörer för att kunna starta och utveckla riktiga företag”. Hon menar också att det finns en ”beröringsångest mellan näringsliv och den offentliga sektorn i Sverige”.

Cecilia Bergh, VD för Mandokoncernen, stärker det intrycket när hon luftar sin frustration över hur trögt det går för innovationer att komma in i den landstingsdrivna vården.

Att den stora offentliga sektorn i Sverige spelar en nyckelroll är flera överens om men frågan är vad Staten kan och bör göra för att gynna företagsamheten?

Christer Fåhraeus, framgångsrik entreprenör och forskare i Lund, är dock rädd för att ” den statliga innovationssystemet är splittrat”  och att ” det är många flera som administrerar bidragen än det är forskare och entreprenörer som får ta emot dem” .

Boken är så lättläst att man får hoppas att politiker i alla läger verkligen läser den, men sedan är det som DN:s förre chefredaktör Hans Bergström konstaterade under bok lanseringen i Stockholm nyligen att ” forskning är roligare än forskningspolitik”.

Bergström uppmanade också regeringen att ”handla nu”. Rent bokstavligt.

 För precis som Göran Sandberg, VD för just Wallenbergs forskningsstiftelser, menar han att både forskning och entreprenörskap bygger på enskilda, begåvade personer. Och nu, i skuggan av den ekonomiska krisen som drabbat andra länder värre, är det läge att vara djärv och ”shoppa begåvningar” runt om i världen. 

Gör det nu!

I väntan på initiativ från Alliansen får Stefan Löfven beröm från många, delvis oväntade, håll för sin Innovationsresa.

Nå, till hösten får vi se vad Anders Borg, förlåt, regeringen beslutar om vår gemensamma framtid. Och till vilken nytta det blir.

Och man kan nog på goda grunder anta att XX redan skrivit färdigt större delen av den propostion  som alla försöker påverka.

Handlar det om att förändra skatterna eller att avsätta mera pengar som riskkapital till nystartade företag?

Två av de intervjuade profilerna, Cecilia Bergh och Christer Fåhraeus framträdde också på ”bok släppet, som det heter på nysvenska. Där

Och enighet och mod kan behövas enligt flera av de som uttalar si i boken. För den tekniska utvecklingen går med ”ljusets hastighet” och den globala ekonomin svänger om möjligt snabbare…

Sveriges ekonomi bygger fortfarande på export från ett fåtal stora företag. Och väldigt få nya sådana har tillkommit i landet under de senaste decennierna. Istället försvinner både huvudkontor och produktion utomlands.

Så långt är de flesta relativt överens. När det gäller lösningar på problemen är nog den enighet som Marcus Wallenberg efterlyser mindre.

Några av bokens profiler efterlyser skatteändringar, andra mera riskkapital i tidiga skeden av företagets uppkomst.

Fel framtid?

Forskning – till vilken nytta? Så lyder alltså den retoriska frågan som utgör titeln på den senaste i raden av skrifter om svensk forskningspolitik.

Och även om det är som Hans Bergström säger på lanseringen av boken att ” forskning är betydligt roligare än forskningspolitik” så är skriften om forskningens nytta verkligen snygg och lättläst.

Frågan är väl bara om den når sin målgrupp, politikerna?

Och om inte forskningsproppen redan är färdigförhandlad inom Alliansen.

Så tyvärr kan man kanske ställa samma fråga om skriften – till vilken nytta?

Men jag hoppas att jag tar fel. För den framtida välfärdens skull.


Kommentera själv
Permalink

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

Publiceras: 2012-06-07 13:37:47

Sveriges framtid?

Vi måste vara rädd om de stora, konstaterar Jan Edling, fd LO, fd Analytiker på VINNOVA.Det är de som har jobben.

Han önskar att ” de som nu redan skrivit färdigt forsknings- och innovations proppen kanske borde läsa den här boken och skriva om lite.

Sedan kommer Hans Bergström och menar att Sverige borde ta chansen precis nu när andra är i kris. Det är nu vi borde köpa över de nyckelindivider till vår forskning, precis som vi kompletterar ett fotbollslag med stjärnor.

Personligen sitter jag och funderar över att de stora svenska företagen faktsikt MINSKAR sin utveckling och forskning.

Och just nu avslutar Hans Bergström med att vi bör stödja Stefan Löwden i hans innovationsresa.

Må den som har den bästa planen för ett framtida Sverige vinna!


Kommentera själv
Permalink

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

Publiceras: 2012-06-07 13:20:12

Till vilken nytta?

Det tar tid att få ett företag lönsamt, det konstaterar Christer Fåhreus  just nu på lanseringen av boken  ”Forskning till vilken nytta””

Sedan räknar han upp en rad olika faktorer som alla är ”superviktiga” för att vi skall få nya Ericsson, eller IKEA eller H&M.

Ja, så är ju individen oerhört viktig tilläger han.

”Forskning till vilken nytta?” är ännu ett inlägg i dbatten hur regeringen skall välja att fördela våra skattepengar i den kommande forskningsproppen.

Kategorier
Forskningspolitik Vetenskap

Forskning till vilken nytta?

Forskning – till vilken nytta? Så lyder den retoriska frågan som utgör titeln på den senaste i raden av skrifter om svensk forskningspolitik.

Och även om det är som Hans Bergström säger på lanseringen av boken att ” forskning är betydligt roligare än forskningspolitik” så är skriften verkligen snygg och lättläst.

Frågan är väl bara om den når sin målgrupp, politikerna?

För Forskningspropositionen är nog i princip färdig och inte kommer Anders Borg att lätta på plånboken på grund av en snärtig layout?

Så man kan fråga

Men, det blir lätt ett rabblande av rätt ord. Och allra mest inne just nu är ”kunskapstriangeln” . En triangel mellan kunskap, innovation

Kategorier
Forskningspolitik Vetenskap

Livsviktigt?

”Sverige satsar mest på forskning i hela världen. Bara Israel och Finland satsar mera. Vi satsar årligen 112 miljarder kronor, varav 30 miljoner av offentliga medel. ”

Så inleds filmen ”Livsviktigt” som just nu visas på SVT och som finns på SVT Play.

Frågan som ställs är naturligtvis vad du som vanlig medborgare får ut av dessa medel.

”Livsviktigt” är producerad av Folke Rydén och finansierad av Vetenskapsrådet, Fas, Vinnova och Formas.

Någon granskning av forskningens relevans är det knappast, men en snyggt gjord resumé över många excellenta forskningsområden.

Och ännu ett ”inspel” inför forskningsproppen, på bästa sändningstid, i SVT…

Vilken nytta ”Livsviktigt” är en rubrik som förpliktigar. Nu senast är det titeln på en film om svensk forskning. producerad av Folke Rydén och finansierad av en

Livsviktig

rad forskningsfinansiärer.

Historien är rak och engagerande. För att ta reda på vilken nytta vi svenskar har av forskningen får vi följa en ung man som drabbats av cancer. Hur kommer forskningen att kunna hjälpa honom i framtiden?

Robin som den vår ciceron heter reser runt till en rad olika excellenta forskare för att till exempel ta reda på hur smärtlindringen kan bli bättre. Hans resa tar honom till många av de profiler vi brukar se i populärvetenskapliga sammanhang.

Det är nano, genti

Alltihop skall göra oss skattebetalera mera benägna att stödja forskning, utveckling och innovationer, enligt inledningen.

Nu kan man möjligen undra om motivationen ökar av den siffra som presenteras i samma introduktion, 112 miljarder.

112 miljarder! Så mycket satsar vi årligen på forskning i Sverige, enligt filmen Och även om det är lätt att bli sifferblind kan man tycka att det är rätt mycket pengar. Räcker inte det?

Förmodligen hade vi svenskar blivit lite mera benägna att spendera våra skattepengar om vi fått veta att vi årligen lägger xx miljarder, det vill säga lite mindre är en procent av BNP. Resten är vad företag som Astra-Zeneca Volvo och Ericson satsar. Eller har satsat skall man väl säga.

I snabb tempo avverkas en rad mer eller mindre kända svenska forskarprofiler och deras forskning.

Kategorier
Forskningspolitik Vetenskap

Den oväntade nyttan

Den oväntade nyttan är titeln på ett nyligen utgivet häfte från Kungliga Vetenskapsakademin. Idén bakom skriften är enkel och rättfram, nämligen att visa på nyttan av grundforskning. Inte minst nu inför regeringens forskningsproposition.

Det är en snygg liten pamflett, med ett urval av framgångsrika berättelser ur vetenskapshistorien.  Omslaget pryds av en petriskål där odlingarna angripits av mögelsvampen Penicilium. Ett klassiskt läroboksexempel om hur ett felslaget experiment blev till den fantastiska antibiotikan. En historia som jag märkligt nog inte hittar berättad inuti skriften?

Här återfinns annars både Xylocain och prostaglandiner. Intäkterna från bedövningsmedlet Xylocain var med och skapade Astra.

Prostaglandinerna är en annan svensk upptäckt som resulterat i både läkemedel och svenska Nobelpris. Just inledningen til kapitlet om prostaglandiner säger det mesta om skriftens syfte ”Allt började med en oväntad observation…”

Både valet av omslag, exempel och inte minst språket signalerar att detta inte är en skrift riktad till ”den intresserade allmänheten”. Målet med utgivningen är också, enligt ett följebrev, att ” i någon mån kunna påverka synsätt, debatt och i sista hand forskningspolitikens inriktning.”

Det ligger möjligen i sakens natur att det är lättare att lyfta fram svenska framgångar i backspegeln. Men med Astra-Zenecas nedskärningar i friskt minne frågar man sig ändå, var finns framtidens stora mediciner och läkemedelsföretag?

Man skulle kunna fråga sig varför inte Arvid Carlssons framgångsrika forskning kring hjärnan räckte för att rädda neuroforskningen i Södertälje?

Och på tal om arbetstillfällen. Stefan Lövdén åker nu runt och letar efter ”innovationer”. Ett lysande tema för en Eriksgata, tycker jag. Men det skulle vara roligt att få en ärlig sammanfattning av honom efteråt. Vad får han för intryck av sin turné. Vilka nya Volvo, IKEA och Ericsson ser han växa fram? Vad kan forskarsamhället bidra med, och vad är inte deras ansvar?

En separat fråga är, hur står sig svensk forskning i den internationella konkurrensen idag?

Om det nu är så att svensk forskning befinner sig i en svacka ligger möjligen en del av förklaringens i vad KVA ständige sekreterare Staffan Normark säger i skriften ” Den oväntade nyttan”.

”Vi har väldigt mycket bra forskning i Sverige, men också överraskande mycket som inte håller kvalitet. Det jag tror är kritiskt för mer skall leda till nytta är vilka vi tar in i systemet. Lite elakt kan man säga att det idag är lättare att bli doktor än att ta körkort”.

Det mesta av ansvaret för att ställa detta till rätta lär vila på forskarsamhället, men KVA:s senaste skrift är alltså ett så kallat ”inspel” i debatten inför det politiska beslutet om statliga pengar till forskningen. Och huvudstriden här står som vanligt mellan de som vill ha mera grundforskning och de som vill ha mera tillämpad forskning. ( Låt vara att dessa två termer omvandlats till en rad förskönande omskrivningar. )

Det är emellertid inte alldeles lätt att navigera i de forskningspolitiska vattnen för närvarande. 

Så talade till exempel finansminister Anders Borg på Industridagen förra onsdagen  om ” vikten av ” fri grundforskning”, vilket i slag verkar göra KVA utspel överflödigt.

Å andra sidan jagar alltså oppositionsledaren Lövdén innovationer, alltså tillämpad forskning.

Mot bakgrund av den ekonomiska kris som hela Europa går igenom idag, och med tanke på de skriande höga arbetslöshetssiffrorna vi ser även i Sverige blir det nog svårt att sälja en ökad satsning på forskning och vetenskap utan en stark koppling till nytta.

Och som en parafras till en berömd kaffereklam kan man då fråga sig varför man skall vänta på den oväntade nyttan?

Lövdén fick förresten frågan ”Vet du vad en innovation är?” .

–Ja, det vet jag, det är att ta en idé till en färdig produkt svarade han rappt.

Just här finns det faktiskt mycket att lära av upptäckten av penicillin . Det var nämligen inte alls Flemming som gjorde detta revolutionerande medel tillgängligt för sjukvården! För att en upptäckt skall komma från idé till användbar produkt till behövs nämligen  en rad andra kompetenta kvinnor och män. Oväntat många.

Nå. till slut brukar alla de stridande parter inom forskningspolitiken muttra att ”båda behövs” och hoppas på att statsfinanserna för tillfället är så krya att satsningen på vår framtid, nästan, når upp till enprocentsmålet.

För en sak brukar det alltid gå att enas om, det behövs mera pengar till forskningen!

Kategorier
Bioteknik Forskningspolitik Läkemedel Vetenskap

Ska Staten rädda Astra Zenca?

Det är dagen efter i Forskingsverige. Och sällan har väl en baksmälla varit mera befogad. För Astra Zenecas nedläggningen av sin forskning i Södertälje är ett hårt slag mot huvudet. Företaget står för xx procent av den svenska forskningen och 5 procent av exportintäkterna.

Detta och många andra intressanta fakta kan man läsa i en artikel av xxx och xx på dagens DN debatt.

Artikeln mynnar ut i ett krav till regeringen att engagera sig i frågan.

Huuvdledaren i Dagens Industri driver tesen att detta bara är resultatet av en långvarig försämring av utbildning och forskningsvillkor i landet, något jag personligen har lätt att instämma i. Ledaren radar upp en rad orsaker till nedmonteringen av vad många trodde var en säker framtidsbransch och slutar med en förhoppning om att man nu skall fortsätta att satsa ”längsiktigt”.

Och på tal historiska perspektiv så skriver I UNT skriver Kerstin Kollberg i dagens UNT om hur Pharmacia lämnade Uppsala. Företaget skulle ha fyllt hundra år i år – om det funnit kvar. Stadens forskare kan fortfarande berätta om hur man ”bara kunde ringa XX på Pharmacia så fick man en ny dyr apparat som var nödvändig för forskningen framåtskridaden.

Det var bättre förr.

Men mitt upp i denna efterchock av att ett multinationellt företag flyttar runt sina resurser gäller det att också se vad Sverige har för förutsättningar för framtiden.

Mång av de briljanta forskarna inom biomedicinen finns ändå kvar i landet.

Så här mitt i vintern kan man undra varför inte alla unga begåvade människor omdelbart drar till pengar, berömmelse och solsken. Ett skäl som ofta kom fram under mina intervjuer med var – Sveriges välfärdssystem. Inte minst den fantastiska barnomsorgen och möjligheterna till föräldraledighet.

En annan fördel som ofta nämndes var  att skandinaver har utvecklat ett bättre sätt att samarbete i forskningsgrupper.

Och slutligen, förstås, forskare är människor och är man född och uppvuxen i en miljö lämnar man ogärna den.

Däremot vågar jag påstå att det är ”typiskt svenskt” att ropa på hjälp av staten. ( Jag gör det själv, av gammal vana, allt för ofta.) ”Vad gör regeringen?”

Därför känns det bra när Peter larsson i SVD skriver att ” det är inte staten som skall rädda företagen”, men han hinner tyvärr inte presentera andra lösningar än att regeringen borde samordna sin politik?

Om vi skall få behålla det välstånd som vi så gärna generöst fördelar till en myriad av mer eller mindre befogade behov så måste vi också sätta värde på  besjälade lärare, entreprenörer, duktiga företagare, uppfinnare och forskare. Inte bara på fotbollstjärnor och schlagersångare.

Det handlar om en grundläggande attitydförändring. Världen förändras varje timme  och just nu förskjuts den ekonomiska makten österut med en svindlande hastighet.

Slutligen, Astra Zeneca har fortfarande verksamhet i Mölndal. Och det finns några andra bioteknikföretag som, med rätt stöd, kan växa och skapa välstånd. Visst, det skulle inte skada om den sittande regeringen vågade tänka bortom nästa val, men det måste även oppositionen göra. Och framförallt fråga dig med John Kennedy, vad kan du göra för att vårt land skall fortsätta att vare ett land älska och för alla att utvecklas i.

Kategorier
Forskningspolitik Media Vården

Astra Zeneca och nyhetsvärdering

Nyhetsvärdering

”Dråpslag för svensk forskning”, skriver DN på sin förstasida idag. ”Finanskapitalismen har skördat ett av sina större offer i Sverige”, konstaterar Dagens Industri över hela förstasidan. Svenska Dagbladet har förvisat nyheten till högerspalten där det står ” Tungt besked för svensk forskning”

Vetenskapsradion gör ett extra Vetandes Värld om nedläggningen av Astra Zenecas forskning i Södertälje.

UNT toppar med nyheten ”Fler studentbostäder när kontrakten granskas”…

Här är tydligen inte den medicinska forskningen av något större intresse för läsekretsen. , inte ens de som söker bostad för att studera?

Kategorier
Forskningspolitik Våren Vetenskap

Det är något sjukt med läkemedelsindustrin

De stora läkemedelsbolagen är i kris. Så har det varit rätt länge och ingen ser riktigt slutet på nedgången. Företagen har hittills ”löst” olönsamheten med att köpa upp varandra och – lägga ned verksamhet. Men kannibalism och självstympning är i längden ingen väg framåt.

Många menar att de stora bolagens roll har ändrats. Det är inte längre här som de nya medicinerna utvecklas. Det sker i små entreprenördrivna företag. ”Big pharma” fungerar bara som distributörer och marknadsförare.

Må så vara, men det bygger på att verkligen kommer fram nya läkemedel av rang. Och de är sällsynta. Risktestningen och bedömningen att ett nytt piller skall vara bättre än sina föregångare slår ut många av de kandidater som stapplat fram till mållinjen. Då har de redan kostat miljarder och massor av tid.

Risktagandet och de skyhöga utvecklingskostnaderna gör att bolagen bara satsar på ”säkra kort”, på potentiella ”blockbusters”. De bör vara en medicin som många behöver under en lång tid, helst under hela sitt liv. Detta gör att många bra botemedel mot mera sällsynta sjukdomar inte prioriteras. Speciellt inte om de skulle bota sjukdomen med en behandling!

Forskarna på de få kvarvarande bolagen klagar, med rätta, på de ständigt pågående omorganisationerna. Förr sökte jag sanningen, nu letar jag efter mitt nya kontor, skulle man kunna parafrasera en forskare för ett antal år sedan.

Det är något sjukt med läkemedelsutvecklingen.

Vem skall vrida tiden rätt? Annie Lööf?