Kategori: Jordbruk

Kategorier
Ekologisk odling Jordbruk Klimatet Vetenskap

Mat, energi och framtiden

Nästan all vår matproduktion idag bygger på tillgång till billig energi. Oavsett om den är ”alternativ” eller ”konventionell”. Skillnaden mellan dessa två alternativ är inte speciellt stor.

Världens befolkning ökar. De allt flera människornas rimliga  önskan om bättre livsvillkor för allt flera betyder ett större uttag av resurser. Temperatorn i jordens atmosfär stiger. Vi har ett moraliskt ansvar att se till att även andra organismer för plats på jorden, bredvid oss.

Allt detta ställer enorma krav på att hitta inte bara ett utan en mångfald av goda alternativ att få ut fibrer, mat och energi ur ekosystemen.

Kategorier
Jordbruk Okategoriserade

Ekojordbruket 2.0


( En debattartikel först publicerad i UNT den 25/3-15 )
DEBATT Ingen har rätt i dagens ekodebatt. Forskningen om det hållbara ekobruket 2.0 borde ha satts i gång redan i går.

Under snart ett halvt sekel har det pågått en debatt om vilket lantbruk som är det bästa, det ekologiska eller dagens standardjordburk.
Nu är det hög tid att kliva upp ur skyttegravarna och börja samtala om saken i stället för att framhärda med de två monologer som ekat även det senaste året. För ingen av sidorna har rätt.
Vår tids ekologiska odling är minst lika ”oekologisk”, det vill säga ekologiskt ohållbar, som vår tids standardodling (vi vägrar kalla den konventionell, dagens moderna bönder är minst av allt konventionella). Samtidigt blir det alltmer angeläget och brådskande att komma fram till ett ekologiskt jordbruk värt namnet. Ett jordbruk som både är ekologiskt hållbart och samtidigt är minst lika produktiv som dagens jordbruk. Om en generation behöver jordens befolkning tillgång till 70 procent mer mat.
Låt oss kalla det Ekobruk 2.0.
Utgångspunkten delar vi med dagens ekobönder – att lära av naturen. Den har förvandlat sol, vind och vatten till föda, foder och fiber i ett kretslopp som pågått i miljarder år. Sett i sin helhet klarar naturen konststycket också med en förbluffande hög effektivitet utan vare sig industriellt tillverkade bekämpnings- eller gödselmedel som kräver fossil energi. Naturen håller sig med sina egna gödselfabriker och i naturen är motståndskraft regel och känsligheten undantagen. Naturliga bekämpningsmedel och metoder tillhör ekoodlingens själv kärna och ingår allt oftare också i standardbondens verktygslåda. Eftersom allt liv bygger på kemiska processer så är mycket av denna inbyggda resistens också kemiskt baserad eller på annat sätt inbyggda i växtens egenskaper. Detta vet förstås också dagens forskare och växtförädlare. Och de är också de bakomliggande mekanismerna på spåren.
Sannolikt är det bara en fråga om riktlinjer, tid och pengar för att ta fram lösningar som bygger på naturens egna metoder och mekanismer.
Med dagens satellit- och maskinteknik är det också möjligt att båda gödsla och skydda växterna med precision och i den takt de behöver det. Inte minst stallgödseln som är bärande för hela ekoodlingen måste doseras på ett miljöeffektivt sätt. Med forskning och teknik är vi också på väg att kunna renframställa fosfor ur avloppsslam, återföra det i jordbrukets kretslopp och ta tillbaka fosforn dit där den hör hemma – på bondens åker. Precis som all den jord som med dagens odlingsmetoder – vare sig den kallas ”eko” eller ”standard” – rinner med regn, smält-, å- och flodvatten till Östersjön där den dödar havsbottnen. Den mest radikala lösningen på detta sorgligt försummade problem med jorderosion och slamtransport från åker till hav kan vi också hämta från naturen. Där förekommer ingen plog och harv, och marken är täckt av växter hela året.
Med riktade forskningssatsningar är det fullt möjligt att få fram perenna (fleråriga), grödor så att marken är skyddad året runt eller få fram odlingssystem som imiterar naturens sätt att aldrig lämna marken obevuxen och utsatt för vattnets och vindens eroderande krafter. Med ett sådant odlingssystem får vi ett jordbruk som varken läcker näring, jord eller gifter till haven.
Vi vädjar därför till politiker, opinionsbildare, forskningsråd och allmänhet att börjar diskutera ett helt nytt sätt att ta fram vårt dagliga bröd.
Det är dags att lägga de slitna plakaten på hyllan och samarbeta för att ge oss ett ekologiskt hållbart jordbruk värt namnet. Ett ekojordbruk 2.0. Här finns ett fält för innovation där Sverige, i gammal god tradition, kan inta en internationell tätposition. Och i på sikt sälja ett hållbart system till en världsmarknad.
Lek med tanken att kunna erbjuda ett helt nya odlingssystem för export – i stället för halvgamla vapensystem!
Och det brådskar. Utmaningarna världens bönder, jord och skogsbruk står inför är enorma. Den jord och skog vi odlar skall inte bara ge virke, föda, foder och fibrer till nio–tio miljarder människor 2050. De skall klara saken med allt mindre insatser och med allt mindre miljö- och klimatpåverkan. De skall dessutom inte bara själva klara sig utan fossil energi, utan också ersätta mycket av det vi i dag får från olja och gas.
Ekobruket 2.0 handlar om att med naturen som förebild producera mycket, med små insatser, inga miljöskador och så att det räcker åt allt och alla.
Vi är övertygade om att detta bara kan göras med mycket djupa vetenskapliga kunskaper om hur naturen fungerar och med hjälp av de senaste vetenskapliga rönen! Inte emot dem! Då har vi inte råd med ett skyttegravskrig om ord och odlingsmetoder. Det måste vara målet som räknas inte metoderna – vare sig vi kallar dem ”eko” eller ”standard”.
Ekobruket 2.0 kräver både avancerad grundforskning, storskaliga försök och hängivna odlare. Här krävs verklig tvärvetenskap och en förmåga att se runt hörn. Det kommer att ta tid – forskningen på det hållbara ekobruket 2.0 borde ha satts i gång redan igår.
Men framförallt kräver det politisk mod att bryta mot invanda föreställningar och en klokhet som orkar se längre än till nästa opinionsmätning. Vårt dagliga bröd får inte bli ett simpelt bete i röstfisket!
Agneta Liliehöök, Jan-Olov Johansson, Carl Henrik Palmér, Peter Sylwan, Lennart Wikström.
Fristående och oberoende skogs- och lantbruksjournalister, ledamöter av Skogs och Lantbruksakademien.

Kategorier
Bioteknik DNA Ekologisk odling Genetik GMO Jordbruk Landsbygden

För och nackdelar med GMO

I söndagens DN tar Karin Bojs upp GMO-frågan. Hennes poäng är att det finns för och nackdelar med GMO. Den väsentliga nackdelen med tekniken är, enligt en artikel i Nature Biotechnology  som hon citerar, att det utbildas resistens mot grödor som tagits fram med genmodifiering.

Så är det förvisso, men så är det med alla metoder vi har för att skydda våra kulturväxter. Insekter blir relativt snabbt motståndskraftiga mot såväl kemiska som biologiska bekämpningsmedel. Sådan är som sagt Evolutionen. Precis samma dilemma möter den traditionell växtförädling som vi använt, mer eller mindre medvetet, sedan vi började odla grödor för över tiotusen år sedan.

Även om jag håller med Karin om att det vi nog inte står inför en omedelbar världssvält på grund av brist på mat, tvärtom är för mycket mat ett växande problem, så tycker jag att vi bör använda oss av en klok kombination av de medel vi har för att skydda skörden.

I ett sådant paket ingår inte minst bättre växtföljder, utvecklande av biologisk bekämpning i fält och genmodifierade grödor. Om inte så lång tid kan vi förmodligen använda växtens egna gener för att göra dem mera motståndskraftiga och behöver inte importera gener från  bakterien bacillus thuringiensis, eller bt.

Ett bakteriegift som för övrigt använts av alternativodlare under en längre tid.

Slutligen vore det inte dumt om Landsbygdsministern vaknade upp ur sin Matlands-slummer och satsade på svensk växtförädling. Med eller utan GMO.

För ansvaret för vår framtida mat är alldeles för viktigt för att överlåtas till multinationella företag…

Kategorier
Den biologiska mångfalden Jordbruk SLU Vetenskap

Och många blomster av alla slag

Det har talats en hel del om barnfattigdom på senare tid. Utan att fastna i denna heta materia skull ejag vilja föreslå en annan dimension av rikedom, kunskapen.

För trots av vi nu släpar oss igenom de så kallade oxveckorna så närmar sig åter den vidunderliga våren – när örter slår upp ur frusna marker.

Och vilken rikedom väntar på den som kan  läsa naturens böcker och låsa upp alla dess fantasieggande mysterier. För kunde minsta barn utan problem identifiera en rad blommor, det ingick i den folkskola som hade sina rötter i det odlande bondesamhället.

Men som ett led i skolans allmänna förakt för kunskaper förföll även kunskapen om arter. Istället kom mängdlära och ”ekologi”.

Det ledde till att svenska barn numera är rädda om vartenda träd, men livrädda för att gå ut i skogen och inte kan skilja en gran ifrån en tall.

”Gran korta barr, tall långa barr”.

När Artdataprojektet därför drog igång sitt arbete med Nationalnyckeln på Sveriges Lantbruksuniversitet var det som ett ljus i en grå dimma av okunskap.

Tyvärr visade det sig snart att projektet hade sina problem. Ett lite oväntat hinder var att det inte fanns kvar några experter på just artbestämning i landet! För så långt hade avrustningen gått att ingen längre vågade utbilda sig i taxonomi.  Biologer är för övrigt de som har den största arbetslösheten ibland alla disputerade grupper i Sverige.

En annan surdeg var den Rödlista som avdelningen också publicerade. Fynd av hotade arter satte käppar i hjulen på skogsmaskiner och stoppade flera byggnationer. Och ibland drabbades tyvärr de skogsägare som verkligen vårdat sin skog värst av denna myndigheternas bannbulla.

Konflikten mellan staden och landsbygden fick ny näring.

En motsättning som snart skulle komma att exploderat i Vargfrågan.

Nationalnyckel kom oförtjänt att dras in denna känsloladdade debatt.

”Ett dyrt och onödigt projekt”, hette det. ”Vem bryr sig om några dj-lva lavar? Hugg ner träden så blir vi av med skiten! ”

Men det är verkligen att blanda äpplen med bananer. För en bättre kunskap om de arter som finns i vårt land kan aldrig vara av ondo! Vi måste åtminstone veta namnen på det vi strider om!

Och för att nu blicka en smula framåt. Våren väntar och snart är det Sommarlov. Hur skall barnen förstå vad de sjunger på avslutningen? När de alla springer ut i änglamarkerna:

”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna.
? och ? och ? och ?
låt dem få leva, de är ju så sköna.”

Så för att återknyta till barnfattigdomen, jag tycker det vore ett tragiskt fattigdomsbevis för en utvecklad kunskapsnation som Sverige att inte ha råd att ge ut ett bokverk som Nationalnyckeln.

Jag tycker att verket borde finnas på, i vart fall, varje gymnasium, på varje lärarhögskola och på varje företag som ståtar med epitetet ”ekologi”.

Vet till exempel IKEA om alla de fantastiska illustrationer som ”blir över” och som skulle kunna till lysande mönster, världen över?

Men detta är i första hand en KULTURgärning som staten, det vill säga vi alla naturälskande medborgare, bör subventionera.

Det borde vara en profilfråga för det Centerparti som befinner sig i spagat mellan Stureplan och Sunne

Kategorier
Almedalen Jordbruk Kulturen Media

Ord och jord 2

En tredjedel av mina bekanta verkar just nu packa för att åka till Almedalen. En annan tredjedel har just varit på Borgeby. Borgeby? Ja, det får du själv googla på, men så mycket kan jag avslöja att det handlar om vår mat.

Men just detta faktum att ingen utanför kretsen känner till vad ”Borgeby” står för säger något om Sverige 2012.  Ordbruk värderas så mycket högre än Jordbruk.

Den sista tredjedelen då, undrar vän av ordning? Ja, det är de ”vännerna” som aldrig hör av sig! Den tysta kretsen.

De hör förmodligen inte den ”chattrande klassen” som nu drar till Gotland.

I deras husorgan, Resumé, läser jag att man räknat ut att Almedalen är värt ” en kvarts miljard” för kommunen. Hur man nu får fram sådana ”fakta”?

Och från Stockholms Universitet kom påpassligt ett pressmeddelande om en bok av statsvetaren Maria Wendt.  ”Politik som spektakel, Almedalen, mediemakten och den svenska demokratin” heter boken(Atlas akademi)” Pressmeddelandet dök upp i onsdags och Johan Croneman skrev i DN om boken i går.

 Så får alla sin del av den kvartsmiljarden. Den politiska marknaden fungerar.

Politik är utspel och politiker är kändisar. Infotainment.

Fast jag undrar om det någonsin varit annorlunda? ”Bröd och skådespel” var väl mottot i det gamla Rom?

Fast förr hindrade man medborgarna från att storma Borgarna. Ofta med både brutalt våld – och taskspelare.

Numera provar man mera alla knep och tricks för att få oss att svara ”rätt” på de eviga opinionsmätningarna. Så något har kanske hänt?

De nakna kejsarna förr kunde bara drömma om dagens massmedia!

Sedan kan man undra vad Almedalen är värd, när Valdagen kommer.

Våra ”politiska beslut” påverkas förmodligen mera av vår bakgrund, vårt umgänge och vår läggning, vilka politiker vi ”känner för” – än av alla fakta i världen.

Och av marknadsgycklare i Visby. Om jag själv skulle vilja åka till Almedalen? Självklart! ” Alla” är ju där, därför att alla är där!

Mot bakgrund av all denna svartsyn så här i den ljusa sommarnatten känns det extra bra att det går bra för Hans Rosling. Och för sonen Ola och hans hustru Anna, för Gapminder. För de försöker, trots all, förse oss alla med några fakta om hur världen ser ut.

Kategorier
Almedalen Jordbruk Kulturen Media

Ord är större än jord

Hustrun och undertecknad har just mött helgen med en tupplur framför TV. Vi väcktes av en ung tös som sprang väldigt fort. Det vill jag nu minnas att de gjorde även när vi var yngre. Däremot minns jag inte hur jag hann ikapp dem på den tiden?

Enligt sociala media är en tredjedel av mina bekanta på väg till Almedalen just nu. Den andra tredjedelen har just varit på Borgeby. Borgeby? Jo, det är årets numera största Jordbruksmässa. Också ett jippo, men mera seriöst. Traktorer en masse. 

Av detta drar jag slutsatsen att Ordbruk är långt mera värt än Jordbruk. 

Kategorier
Den biologiska mångfalden Ekologi Fackböcker Jordbruk

En homage till humlan

Jag har alltid tyck om humlor. Så när när nu  landets suveräne humlekännare Bengt Cederberg ger ut en hel bok om dessa ulliga djur är det bara att glädjas. 

”Humlor i Sverige. 40 arter att älska och förundras över” heter boken och den är utgiven på Bonniers Fakta. Eftersom den alltid suveräne Bo Mossberg står för de generösa illustrationerna är det dessutom en mycket vacker bok.

Det märkligaste med humlorna är kanske just detta att de åtnjuter en stor popularitet, ja, rent av älskas, även ibland människor med en milt sagt skeptisk inställning till ”kryp”.

Orsaken är naturligtvis deras charmiga, lätt klumpiga utseende. De är insekternas helt enkelt Nalle Puh. Men, myten om att de, rent flygtekniskt, inte skulle kunna flyga är just en myt. Byggd på snarare på ett klumpigt experiment än djuren själva. Och de kan stickas, precis som sina stekelsläktingar, getingarna.

Och humlornas hemliv är långt ifrån en idyll. Först och främst finns de förrädiska snyltarhumlorna som inte sällan begår statskupp och tar över de små humlesamhällena. Därtill plågas humlor svårt av en rad elaka parasiter, precis som de flesta varelser i vår sommarhage. En av de värre plågorisen är för övrigt en fjäril. humlemottet!

Efter att ha läst om alla fiender och förstörelse som kan drabba de små trevliga gynnarna känns det rätt bra att också få ta del av en rad tips om hur man kan hjälpa de stackars humlorna. Det handlar om allt ifrån att bygga konstgjorda bon till dem, till vilka växter de gillar.

Här tar författaren även upp ”mysteriet med humledöden under lindarna”. Denna typiska sommarnyhet verkar ha sin förklaring i att det just när linden blommar så finns det alldeles för få andra växter för humlorna att äta av. Lindarna lockar de redan uthungrade insekterna men kan klarar inte av att ge alla tillräckligt med föda. Alltså faller humlorna ned där. Lösningen, plantera flera växter som blommar i början av augusti som anisisop, kransveronika eller syrenbudleja.

Detta och mycket annat får man veta i den faktaspäckade men högst lättlästa boken.

Men när man sedan drivs vidare för att i sin nyfikenhet försöka skilja de fyrtio arterna åt bjuder boken på en riktig understatement ” identifiering av humlor är tämligen enkel, bara man inte behöver ange vilken art det är”  

 Och precis så är det. Tro en som försökt!

Så mycket roligare då för den som vill ha lite utmaningar – och för alla andra.

För ”Humlor i Sverige” är verkligen den perfekta presentboken på sommarkalaset. Det är en populär bok om en populär sommarvarelse som lockar fram igenkännande leenden. En nyttig present som varar länge.

En alldeles utmärkt komplettering till boken är en likaledes ny affisch utgiven av xx. XX heter den och avbildar xx av de svåridentifierade arterna.

XX ger för övrigt också ut precis ut ytterligare en del i den gigantiska encycl , nämligen det om steklar, där ju humlorna som sagt ingår. En praktfull och vacker bok, även den.

Personligen är jag lite svag för galna ideer som dessa men hela projektet har onekligen sina svagheter och befinner sig för närvarande under utredning.

Och även den mest inbitne bokälskare kan ju undra om inte tiden är förbi för dylika praktverk.

Särsklit som flora och fauna hela tiden förädrats och inventeringar oavbrutet ger oss hittills ouptäckta arter. Så Artdatabanken borde kanske som namne t antyder ligga just på en dator. Och vara tillgänglig via nätet.

Kategorier
Antibiotikaresistensen Jordbruk

Den katastrofala antibiotikaresistensen

Bakom den tragiska pardansen mellan Grekland och SABB i media pågår mycket.

Jenny Jewert tar upp en långsam process i dagens DN. Resistensen mot antibiotika. Ett fullkomligt livsfarligt skeende som startade den dag Fleming och andra upptäckte penicillinet.

En sakta framväxande katastrof som skyndats på av mänsklighetens idiotiska användning av läkemedel i fodret till djur. För något år sedan häll KSLA, Kungliga Skogs och Lantbruksakademin, en europeisk konferens i denna fråga. På sätt och vis var det en djupt deprimerande tillställning. Slöseriet med antibiotika fortsätter nämligen och resistensen breder ut sig.

Jenny Jewert drar i sin artikel slutsatsen att det är hög tid att riva barriärerna mellan veterinär- och human medicin. Naturligtvis har hon rätt även här. Det har alltid slagit mig som märkligt att läkemedelsindustrin provar

 huvudargument är att det är hög tid att riva barriärerna mellan veterinär och human medicin.

Nu händer det mycket i Vetenskapens Värld. Snabbast går det i Schweiz där några forskare tror att de hittat något som går fortare än ljuset. Det skulle betyda att Albert Einstein hade fel och det innebär i sin tur att mycket i vår bild av hur världen ser ut hotar att rasa samman. Men, men vi är inte där ännu. Det behövs flera upprepade försök innan vi kan peka finger åt den mannen som på många sätt blivit symbolen för Vetenskapen.

En annan nyhet som, numera, passerar lite mera obemärkt är att utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka, rejält. Trots alla mätningar, larmrapporter och politikermöten stiger temperaturen i atmosfären. Och den ryska gasen fortsätter att strömma in över Europa.

 Oförmågan att hantera den stegrande växthuseffekten kan få en att tvivla på mänsklighetens förmåga att fatta rationella beslut. Och inte blir det bättre när man, med stigande förvåning, iakttar hur vi gör oss av med vårt viktigaste vapen mot infektionerna, antibiotikan. Redan penicillinets upptäckare, Fleming, insåg att bakterierna skulle reagera mot det evolutionära tryck vi lägger på dem med våra behandlingar. Men ingen tänkte på det i yran över att kunna rädda miljoners liv. Fast med tiden borde ju någon ha reagerat. Inte minst mot den rutinartade användning av antibiotika som sker vid utfodring av djur. Vetenskapsjournalisten Jenny Jewert skriver om detta i dagens DN

Kategorier
Ekologi Jordbruk SLU

Nytt liv i underjorden

Så i princip kan vi glömma allt vi trodde vi visste om det hör före 2005. De orden har dröjt sig kvar så här dagen efter SLU:s årliga doktorspromovering. Hon som sa dem heter professor Sara Hallin och är professor i mikrobiologi på SLU.

Och det hon pratar om är inte vilket lite udda forskningsområde som helst. Det handlar om omsättningen av kväve i världshaven. Jorden är som vi alla vet en blå planet, till större delen täckt av vatten. Och kvävet hör till de absolut viktigaste grundämnena i livets kretslopp. Att vi nu tvingas lära om när det gäller de här för livet helt avgörande processerna är stort. Orsaken är allt vi lärt oss om organismer som tillhör den så kallade tredje domänen i livsträdet,  arkéerna. ( Förr kallade arkebakterier, men de är inga bakterier.)

Olika arter av dessa arkeér har nämligen visat sig spela en mycket stor roll för vad som händer med kvävet i oceanerna. Så stor roll att vi alltså måste börja om från början med våra flödesscheman.

Gäller denna revolution också det som händer på landbacken, i exempelvis odlingsjorden? Det vet vi inte ännu. Men det kan mycket väl vara så.

Det är relativt lätt att inse vad de här upptäcker kan få för praktiska betydelse. Tänk bara på problemen med övergödningen av Östersjön! Kväveläckaget är jordbrukets största miljöproblem. Men den nya kunskapen kan mycket väl också komma att påverka teorierna om försurningen av världshaven och rent av, indirekt, modellerna för den stegrande växthuseffekten.

För det visar på hur grund vår kunskap är om de mest livsavgörande av jordens fortfarande är.

Och det gör vad rektor Lisa Sennerby Forsse berättade i sitt tal än mera obegripligt.  För hon var tvungen att mitt i feststämningen meddela att just SLU drabbats av en drastik nedskärning i höstbudgeten. Trots att man med råge motsvarat de kriterier som ställs av regeringen på universiteten och trots att de andra lärosätena fått mera pengar.

Förklaringar till denna märkliga ligger förmodligen i det faktum att SLU tillhör Landsbygdsdepartementet. Och inte utbildningsdepartementet som de andra universitet och högskolorna,

De olika departementet styr därtill av olika partier inom Alliansen, men det lär nu inte arkeérna eller miljöproblemen bry sig så mycket om.

SLU höll sin årliga promoveringsfest igår. Så här dagen efter går jag och funderar över två saker.

Min ena fundering handlar om vad professor berättade i sin förelsäning under promoveringaktne i aulan. I hennes berättels om de dolda makterna, mikroorganislemerna fanns en passus som många kanske missade. Xx föredrag handaled om omsättningen av kväve, en av de absolit viktigaste processerna för livet på jorden. När hon kom till den så kallad tredje domänen i livets karta, de så kallade arakkere, sa hon ungfär.

Tidigare hade vi ingen aning om vilken stor rill de här organismerna spelar för kväveomsättnignen i världshaven. Vad vi nu vet gör att vi kan i princip glömma allt vi trodde om kvävets kretslopp i haven före 2005. Om det är samma sak i marken vet vi inte, men det finns en hel del som tyder på det.

Glöm allt du fick lära dig om kvävets kretsklopp i haven före 2005! Det är ett påstående som i vart fall skakade om undertecknad en smula. Tänk på övergödningen av haven, på försurningen av oceanerna och för all del på den stegrande växthuseffekten!

Om vi nu vet så lite om vad som egentligen värlshaven som utgör större delena v den blå planeten, och förmodligen också i marken, öppnar det svindlande perspektiv. Dels gör det naturligvis våra prognoser högst osäkra,  dels att

Kategorier
Ekologi Ekologisk odling Jordbruk

Organisk odling och vetenskapen

Varför är de organiska odlarna emot vetenskapen? Det är frågan i en intressant artikel i det senaste numret av New Scientist. Bakom frågan ligger den senaste matförgiftningen som dödade omkring 50 människor, varav en svenska.  Orsaken var organiskt producerade böngroddar som innehöll höga halter av skadlig bakterie. Böngroddar, organiska eller ej, odlas under fuktiga och varma förhållande som är rena drivhuset för bakterier. Detta är ett väl känt förhållande. Därför föreslogs Bill Clintons jordbruksminister Dan Glickman redan 1998 att böngroddarna bestrålas. Förslaget fanns med i US National Organic Standards. Strålningen påverkar inte böngroddarna och lämnar inga spår, men dödar 99,99 procent av bakterierna. Men otståndet mot ” strålning” är  fundamentalistiskt och utbrett.  Runt 300 000 protester kom in och kraven på behandlingen togs bort. Fortfarande lobbar de organiska odlarna mot denna försiktighetsåtgärd. Hellre 50 döda medmänniskor än detta fula ord, alltså.

Detta är enligt artikelförfattaren Dominic Dryer och enligt mig ett exempel på den olyckliga anti vetenskapliga hållningen hos delar av ”alternativrörelsen”.

Andra lysande uppvisningar på osaklighet förekom under den svenska debatten under pågående matförgiftning. Då fick vi av ledande debattörer veta att orsaken var  ” matindustrin”.  Man kan beskylla massmaten för mycket, men knappast det. Tvärtom visar historien att matförgiftningar ofta orsakas av amatörer och mindre aktörer i matbranschen, eller av rent kriminella.

Johan Norberg påpekade i en krönika vad som hänt om 53 människor mist livet av genmodifierad mat. …

Jag köper gärna mat producerad av bönder i min närhet, men jag vill inte bli sjuk av den!

Och visst bör man som Andreas Carlgren skulle säga ” ta folks oro på allvar”.  ( Han tycker det i vargfrågan, men inte om vindkraften!) Men någonstans bör ändå vetenskap och beprövad erfarenhet få ett ord med i laget. Någonstans går det en gräns för folkligheten. Vid mig går den långt innan 53 döda.