Kategorier
Den biologiska människan DNA Genetik Vetenskap

SkräpDNA var inte skräp

Det är inte varje dag som morgonens Ekonyheter toppas av vetenskapliga nyheter, men denna torsdag var det så. Det var en redovisning av det stora ENCODE –projketet som – med all rätt – lyckades ta sig högst upp i prioriteringslistan.

Den att skräpDNA inte är skräp.

Nu är väl i och för sig detta något många misstänkt rätt länge. Om inte annat så kändes lite futtigt redan år 2000 när Clinton och Blair fick vetenskapen att berätta att vi människor ”bara hade runt 20 00 gener”. Andra organismer kunde ståta med betydligt flera styrande enheter i sin arvsmassa och sa hade ”skapelsens krona” bara 20 000! Nedrigt.

SkräpDNA förklarade vara rester av gammal arvsmassa som vi inte längre hade användning för, reservgener eller material som vilande virus lurat på oss.

Men så började man på forskarnas envisa sätt att rota vidare. Och den som tror att det mesta redan är upptäckt fick återigen fel så det skriker om det. För här stod överraskningar som provrör i labben

Forskaren började exempelvis förstå att RNA, den lilla budbäraren mellan DNA-spiralen och cellens fabrik, hade en mycket större roll än vad man tidigare förstått.

Vidare började man se att miljön även på kort sikt kunde påverka hur vi tolkar vårt genetiska arv. Det var inte så att giraffen fick längre hals eftersom den sträckte sig allt längre efter de smaskiga bladen, eller att den ryske arbetaren under kommunismen blev ädlare, men den diet som dina morföräldrar åt kan faktiskt påverka hur ditt liv artar sig. Denna nya vetenskapsgren som bara befinner sig i sin linda kallas epigentik och hör idag till de heta områdena inom biokemin.

Och på tal om de där virusen som under årmiljonerna tagit sig in i vår arvsmassa och gömt sig så började andra forskare titta på människan som ett ekosystem. De upptäckte då att det vimlade av mikroorganismer inuti och utanpå varje individ. Samt att dessa små kryp mycket väl kan stor betydelse för hur vi mår och hur sjuka vi blir. Inte bara i den klassiska meningen att vi drabbas av bakterierinflammationer utan att bakterier också är helt avgörande för att vi skall överleva!

Och så idag kommer då bekräftelsen på att det där ”skräpet” inte alls var betydelselöst. Det styr i själva verket hur och när vi läser av vår genkarta.

Nu säger experterna att vi använder 80 procent av vårt genetiska arv. Hm, jag undrar jag vad den siffran är om några år? För det är lätt att avfärda det vi inte förstår som skräp.

Jag funderar också lite över vad detta betyder för DNA identifieringen. För om jag förstått det rätt så använder man idag just bitar av det man förut kallade ”skräpet” för att identifiera olika individer på en brottsplats. Och det är alltså dessa markörer man sparar när man” topsar” misstänkta brottslingar. Betyder det i så fall att man nu också kan utläsa egenskaper, risker för sjukdomar och annat ur polisens DNA register? På ett helt annat vis än man föreställde sig för bara något år sedan?

Och hur är det med de prover vi lämnar för att släktforska via vårt DNA? Har de också fått en helt ny innebörd?

Eller har jag fått det om bakfoten? Måste omedelbart ringa någon genetiker nära mig!

Kategorier
Bioteknik Den biologiska människan DNA Läkemedel Nobelprsiet Vetenskap

Du och dina bakterier

Du och dina bakterier. Om du glömmer bort att borsta tänderna riskerar du att bli dement. Så lyder de senaste rönen när det gäller tidigare okända samband mellan vår mikroflora och hälsan. För teorin lyder att de bakterier vi inte håller efter i munhålan på något vis tar sig upp i hjärnan och orsakar glömska där.

Men detta är bara ett i raden av fynd som nu speglas i nyhetsflödet. Egentligen tog väl den här forskningsinriktningen fart när de djärva Nobelpristagarna Barry J. Marshall och J. Robin Warren drack en lösning med magsårsbakterierna Helicobacter pylori för att bevisa sin teori.

Nu har samspelet mellan de bakterier vi all bär i och på oss blivit till ett riktigt pop ämne. Forskare undersöker ivrigt mikroorganismernas roll för fetma, diabetes (både typ 1och typ 2), hjärtinfarkt, högt blodtryck, cancer, autism och reumatism.

Vi vanliga konsumenter ser dagligen reklam för de ”nyttiga bakterier” som finns i olika yoghurtprodukter. Huruvida de är tillräckliga många och potenta för att ha någon medicinsk effekt är långt ifrån säkert, men trons verkan är som bekant stark.

Forskningsfronten speglas som vanligt på ett lysande sätt i huvudartikeln i tidskriftens The Economists senaste nummer. Där berättas att var och en av oss bär omkring på ungefär ett kilo bakterier, att de tillsammans har fler gener än en människa och att vetenskapen betraktar dem som ” ett organ”.

Idéer om hur olika obalanser i mikrofloran kan påverkas oss är som sagt många och fantasifulla. Om hälften av dem stämmer står vi inför många genombrott inom behandlingen av en rad folksjukdomar. Av erfarenhet vet vi dock att alla sådana här nyupptäckta områden först haussas upp, sedan faktiskt resulterar i nya botemedel. Men att det vanligen tar mycket längre tid än rubriksättarna tror.

Och på tal om att hantera forskningsanslag på ett ansvarsfullt vis så finns det alltid en risk att forskningsråd beter sig precis som journalister och springer i flock…

http://media.economist.com/sites/default/files/imagecache/print-cover-full/20120818_cna400.jpg
Kategorier
Bioteknik Den biologiska människan DNA Människans ursprung Svanre Pääbo Vetenskap

Vilken människoapa liknar vi mest?

Professor Svante Pääbo, Uppsalapojken som blivit en av våra verkliga världskändisar inom forskarvärlden, har gjort det igen. Skapat rubriker. I en artikel publicerad i tidskriften Nature försöker hans forskarlag svara på frågan vilken av våra nu levande släktingar vi är mest lika genetiskt, schimpansen eller bonobon?

Svaret är rätt spännande då schimpansen ofta utmålas som en grym barnamördare, emedan bonobon kallats Hippieapan eftersom den löser många konflikter – genom att ha sex.

Nu visar Pääbos grupp att vi är lika både den grymme och den gode, vi har samma gener som både schimpansen och bonobon.

Eller för att citera Karin Bojs i dagens DN.

För många år sedan ställde jag ungefär samma fråga till Jane Godal och Frans de Wahli ett Vetandets Värld. Godal är världskänd för sina studier av schimpanser i det vilda, de Wahl för sina iakttagelser av bonoboner.  

Inte helt överraskande trodde Jane Godal att vi människor mest påminner om schimpanser och Frans de Wahl höll på sin apa.

Nu får de på sätt och vis båda rätt!

(Om jag får komma med en personlig observation så är Jane Godal en betydligt mera vänlig och eftertänksam person att umgås med än professor de Wahl. )

Men de riktigt intressanta frågorna kvarstår. Hur mycket styrs vårt beteende av gener?

För om man skall tro vad man läser och hör varje dag i svensk press så är vi helt fria ifrån påverkan ifrån vårt biologiska arv.

Enligt dessa debattörer styr själva våra liv, med vår obändiga fria vilja. Borta är Gudarna och Ödet. Och vi är själva fria att välja som vi behagar. ( För mig är detta hybris, att ” leka Gud”. Betydligt mera än att försöka förbättra livsvillkoren genom att som evolutionen gjort i årmiljoner, justera några gener. )

Framförallt finns det, enligt debatten, inga biologiska skillnader som påverkar hur vi är som män respektive kvinnor. Det är en i det närmaste förbjuden tanke.

Bakom detta blundande för vissa fakta ligger naturligtvis en rädsla för att vi skall vara helt styrda av våra gener..

Att vi alla bara är spratteldockor i DNA spiralens trådar.

Att olikheter leder till olika människovärde.

Och att man skall rättfärdiga olika vedervärdigheter

Men den mesta seriösa forskningen tyder ändå på att vi är ett djur ibland andra. Ett resultat av vårt biologiska arv och vår kultur.

Nu är det svårt att få ett rättvist perspektiv på sig själv. Det hade onekligen varit lättare att se vad som gör människan speciell, och på många sätt också en verklig utmaning mot rasism, om Neanderthalaren levt kvar, mitt ibland oss.

I brist på dem får vi titta på människoaporna. På orangutanger, gorillor, schimpanser och bonobon.

Mycket, mycket återstår att förstå..

Så återstår frågor som hur små, små skillnader i apornas arvsmassa kan skapa så väsensskilda varelser som bonobon och schimpansen.

Och om små, små variationer i människans arvsmassa också kan leda till stora skillnader i vårt psyke?

Samtidigt är detta ytterligare ett steg på människans långa vandring för att förstå sig själv.

Kategorier
Bioteknik Den biologiska människan DNA Evolutionen Fackböcker Genetik Läkemedel Vetenskapsjournalistik

Mina vackra gener

Mina vackra gener är titeln på en av de bästa och roligaste populärvetenskapliga böcker jag läst på länge.

( ”Ond Kemi”, av Ulf Ellervik som har Sommar den 4 juli är en annan!)

”Mitt smycke genom” är titeln på danska och den är skriven av den danska vetenskapsjournalisten Lorne Frank.

Läsaren för följa henne på hennes upptäcktsfärd för att ta reda på den urgamla frågan ” vem är jag?” .

Men till skillnad från många andra som gjort samma resa söker hon svaret i sina gener. (Eller för att undvika en polariserad diskussion på en gång; hon söker svaret i sitt biologiska arv, också.)

Frågorna hon ställer är mycket allmängiltiga. Kommer hon att få samma cancer som sina släktingar?  Varför oroar hon sig så mycket? Vem passar hon egentligen ihop med?

Och beror hennes humör egentligen på hennes uppväxt eller är det hennes medfödda ”läggning”?

Eller kan det rent av vara så att hon själv, genom den hon är, skapar sin egen omgivning, sin egen ”miljö?

Vi får veta hur man kan använda en gentest i släktforskningen och vilka sjukdomsrisker man idag kan utläsa i vårt DNA. Och Lorne Frank resonerar med olika experter, och överlägger med sig själv, om hur mycket vi vill veta och vilka val vi egentligen har.

Men boken tar alltså också upp kanske det svåraste och mest kontroversiella området, gener och beteende.

Ja, boken avhandlas faktiskt det mesta som kartläggningen av generna hittills lärt oss, och allt det vi fortfarande inte vet.

Och det är som sagt mycket vi fortfarande inte vet. De ”genvägar (sic) till nya mediciner och ett längre och friskare liv som många hoppas på har vi inte sett – ännu.

Det är en lysande och högt skrattframkallande upptäcktsfärd vi bjud på, från bilden av hennes charmige, men lätt galne, far, långt ned ibland bokstavskombinationerna i hennes egen DNA spiral.

På några ställen faller hon ned i detaljer, hon är ändå disputerad forskare, men det förlåter man henne. Hon tar sig snabbt ur fikonspråket, med ett leende.

Lone Frank löper möjligen också risk att betraktas som allt för troende på genetiken. Inte minst i det nervöst korrekta Kultursverige, men det tycker jag vore helt fel. Tvärtom redovisar hon tydligt och öppet osäkerheten i vad forskningen kan säga idag.  

Men, de preliminära ståndpunkterna är ändå så mycket mera faktabaserade än det opportuna önsketänkande som häckar i morgonsoffor.

Och den vetenskapliga fronten rör sig mycket snabbt på det här området. Hypoteser om varför människor är de vi är testas och förkastas ständigt. Det är lätt att hamna snett ibland de dagliga nyhetsblixtarna om genen för det det ena eller det andra. ( Det är väldigt sällan En gen som styr något viktigt!)

Så för att inte hamna galet i debatten om det okränkbara människovärdet är det oerhört väsentligt att förstå vad forskningen berättar. Det handlar precis som Lone Franks skriver om att förstå oss själva.

Vad kan vara mera spännande? Och det är rätt sällan jag sugs in i en bok som jag gjort under läsningen av den här boken.  Jag blir förtjust i både hennes språk och i henne!

 Och jag är inte den förste.  Både Lone frank och den här boken har nått stor framgång, internationellt.  Han var för övrigt gäst hos Skavlan i SVT för en tid sedan.

Kort sagt, ”mina vackra gener” är en helt underbar bok, läs den om du vill göra det minsta anspråk på att kalla dig allmänbildad.

Du får roligt i hängmattan!

Kategorier
Bioteknik Den biologiska människan DNA Genetik Svanre Pääbo Vetenskapsjournalistik

Vilken människoapa liknar vi mest?

Professor Svante Pääbo, Uppsalapojken som blivit en av våra verkliga världskändisar inom forskarvärlden, har gjort det igen. Skapat rubriker. I en artikel publicerad i tidskriften Nature försöker hans forskarlag svara på frågan vilken av våra nu levande släktingar vi är mest lika genetiskt, schimpansen eller bonobon?

Svaret är rätt spännande då schimpansen ofta utmålas som en grym barnamördare, emedan bonobon kallats Hippieapan eftersom den löser många konflikter – genom att ha sex.

Nu visar Pääbos grupp att vi är lika både den grymme och den gode, vi har samma gener som både schimpansen och bonobon.

Eller för att citera Karin Bojs i dagens DN.

För många år sedan ställde jag ungefär samma fråga till Jane Godal och Frans de Wahli ett Vetandets Värld. Godal är världskänd för sina studier av schimpanser i det vilda, de Wahl för sina iakttagelser av bonoboner.  

Inte helt överraskande trodde Jane Godal att vi människor mest påminner om schimpanser och Frans de Wahl höll på sin apa.

Nu får de på sätt och vis båda rätt!

(Om jag får komma med en personlig observation så är Jane Godal en betydligt mera vänlig och eftertänksam person att umgås med än professor de Wahl. )

Men de riktigt intressanta frågorna kvarstår. Hur mycket styrs vårt beteende av gener?

För om man skall tro vad man läser och hör varje dag i svensk press så är vi helt fria ifrån påverkan ifrån vårt biologiska arv.

Enligt dessa debattörer styr själva våra liv, med vår obändiga fria vilja. Borta är Gudarna och Ödet. Och vi är själva fria att välja som vi behagar. ( För mig är detta hybris, att ” leka Gud”. Betydligt mera än att försöka förbättra livsvillkoren genom att som evolutionen gjort i årmiljoner, justera några gener. )

Framförallt finns det, enligt debatten, inga biologiska skillnader som påverkar hur vi är som män respektive kvinnor. Det är en i det närmaste förbjuden tanke.

Bakom detta blundande för vissa fakta ligger naturligtvis en rädsla för att vi skall vara helt styrda av våra gener..

Att vi alla bara är spratteldockor i DNA spiralens trådar.

Att olikheter leder till olika människovärde.

Och att man skall rättfärdiga olika vedervärdigheter

Men den mesta seriösa forskningen tyder ändå på att vi är ett djur ibland andra. Ett resultat av vårt biologiska arv och vår kultur.

Nu är det svårt att få ett rättvist perspektiv på sig själv. Det hade onekligen varit lättare att se vad som gör människan speciell, och på många sätt också en verklig utmaning mot rasism, om Neanderthalaren levt kvar, mitt ibland oss.

I brist på dem får vi titta på människoaporna. På orangutanger, gorillor, schimpanser och bonobon.

Mycket, mycket återstår att förstå..

Så återstår frågor som hur små, små skillnader i apornas arvsmassa kan skapa så väsensskilda varelser som bonobon och schimpansen.

Och om små, små variationer i människans arvsmassa också kan leda till stora skillnader i vårt psyke?

Samtidigt är detta ytterligare ett steg på människans långa vandring för att förstå sig själv.

Kategorier
Den biologiska människan Vad vi vet

En sorts jakt

Att vara på mellandagsrea påminner mig på många vis om en jakt.
För vad i människans uppsättning av nedärvda beteenden kan förklara det som sker runt om i affärerna just nu än jakten?
Runt om på våra stormarknader jagar nu horder av koncentrerade människor efter tillfället, det korta ögonblicket då det gäller att slå till. Fyndet!
Eftersom planerarna nu i decennier gjort det allt svårare att köra bil i Centrum så sker dreven mest ute i de kransområden som förr benämndes ”industriområden”.
I till förväxling lika, totalt charmlösa, plåtlador stressar de nutida jägarna och samlarna runt för att hinna hitta bytet, innan grannstammen. Deras egen tolerans gentemot andra sökare blir därefter.
Upphetsningen stiger redan i bilköerna in mot plåtschabraken. Många familjefäder verkar beredda att döda för att komma först till en parkeringsplats. Och därmed att få första tjing på en billig platt-TV.
( Man kan inom parantes undra över paradoxen att så många klagar på utsända tv-utbud samtidigt som påfallande många står i kö med stora, nya och dyra TV-apparater.)
Väl inne i hangarna visar det sig undantagslöst att de riktiga godbitarna tog slut redan vid butikens öppnande, ungefär samtidigt som syret i lokalen.
Med en adrenalinhalt som långt överskrider mätbara och med akut syrebrist i hjärnan är det inte lätt att fatta rationella beslut. Avgörandet underlättas inte av butikernas milt sagt fantasifulla prissättning. Dagarna innan helgerna höjs priserna, därav blir sänkningen större.
Effekten blir att all verkar otroligt billigt. Det är som om älgarna paraderade förbi på alla pass – samtidigt. Eller som under den årliga valslakten på Färöarna. De olika elektronikkedjorna tävlar också att överträffa varandra med erbjudanden!
Några kedjor rentav mellandagsrea redan under hösten. Andra överraskar nu med en momschock!
Och chocktillstånd är väl vad som bäst beskriver hur man känner sig när man vacklar mellan till syns nästan skamligt billig erbjudande, knuffad framåt av sina lika omtöcknade medkonsumenter. Jakten lider mot sitt slut.
I den slingrande kön ut mot kassan kan man avlyssna lätt förvirrade konversationer mellan utmattade jaktkamraterna, i stil med:
– Skulle vi inte titta på en ny tvättmaskin?
– Jo, men den fritösen är sänkt med 50 procent!
Detta, mer än mycket annat, är förklaringen till att julhandeln slog rekord- igen.






Kategorier
Den biologiska människan Fackböcker

Magkänslan

Det känns inte bra i magen är nog ett gammal uttryck som kommer att få en ny betydelse framöver. Forskningen kring bakteriefloran i våra tarmar går nu snabbt framåt och vi får veta allt mera om den där magkänslan. I veckan publicerades rön som visar på just detta att bakterierna i magen påverkar hur vi mår psykiskt, i vart fall hos möss. Tidigare har vetenskapsmännen bytt bakterier mellan möss och visat att detta byte får stor betydelse för hur olika feta mössen blir, även när de äter samma diet. Och är det någon forskning som är kommersiellt intressant i den välgödda delen av världen så är det givetvis den som kan leda till nya bantningsmetoder.

Om detta får vi förmodligen veta mycket mera i boken ” ” som kommer i veckan. En av författarna till boken, karin Bojs på DN, skriver i dagens tidning om just all den ”omänskliga” arvsmassa vi bär med. Bakterierna i våra tarmar har xx flera gener än våra egna. Men inte heller på det här planet är vi människor lika. Enligt expertisen sönderfaller vi i tre olika typer när det gäller uppsättning av nyttiga bakterier i magen. Och inte oväntat så påverkar en antibiotikabehandling tillståndet i våra tarmar högst avsevärt.

För övrigt visar studier att man kan dela in människor i tre huvudgrupper när det gäller vad vi huserar i magtrakten, allt beroende var vi föds och vad vi äter. Man kan förändra livet inuti sin mage, men det tar betydlgt längre tid än vad man tidigare trott.

Ja, boken kommer som sagt på xx och jag är säker på att vi ommer att få flera överraskningar när dt gäller våra magar inom en snar framtid.