Kategori: DNA

Kategorier
Bioteknik DNA Ekologisk odling Genetik GMO Jordbruk Landsbygden

För och nackdelar med GMO

I söndagens DN tar Karin Bojs upp GMO-frågan. Hennes poäng är att det finns för och nackdelar med GMO. Den väsentliga nackdelen med tekniken är, enligt en artikel i Nature Biotechnology  som hon citerar, att det utbildas resistens mot grödor som tagits fram med genmodifiering.

Så är det förvisso, men så är det med alla metoder vi har för att skydda våra kulturväxter. Insekter blir relativt snabbt motståndskraftiga mot såväl kemiska som biologiska bekämpningsmedel. Sådan är som sagt Evolutionen. Precis samma dilemma möter den traditionell växtförädling som vi använt, mer eller mindre medvetet, sedan vi började odla grödor för över tiotusen år sedan.

Även om jag håller med Karin om att det vi nog inte står inför en omedelbar världssvält på grund av brist på mat, tvärtom är för mycket mat ett växande problem, så tycker jag att vi bör använda oss av en klok kombination av de medel vi har för att skydda skörden.

I ett sådant paket ingår inte minst bättre växtföljder, utvecklande av biologisk bekämpning i fält och genmodifierade grödor. Om inte så lång tid kan vi förmodligen använda växtens egna gener för att göra dem mera motståndskraftiga och behöver inte importera gener från  bakterien bacillus thuringiensis, eller bt.

Ett bakteriegift som för övrigt använts av alternativodlare under en längre tid.

Slutligen vore det inte dumt om Landsbygdsministern vaknade upp ur sin Matlands-slummer och satsade på svensk växtförädling. Med eller utan GMO.

För ansvaret för vår framtida mat är alldeles för viktigt för att överlåtas till multinationella företag…

Kategorier
DNA Fåglar Genetik Läkemedel Larm Pandemi Risker Vaccinationer Vetenskap Virus

Ett svinaktigt virus

Det lilla virus som just nu får krigsrubriker världen över verkar vara en elak blandning av virus från svin, fåglar och människa. Ännu ett resultat av att vi lever så nära våra husdjur, lysande skildrat av Jared Diamond i boken ”Virus, vapen och stål” . Och det är inte varje dag som medicin och naturvetenskap når huvudledaren i våra stora drakar. Men som sagt; dagens vetenskap är morgondagens politik.

Som jag tidigare skrivit här ska man alltid ta virusutbrott allvarligt, men frågan är också hur mycket man skall skrika ”vargen kommer”. Inte minst just med tanke på att vargen nog kommer så småningom. Misstanken att man larmar för att få mera anslag till sin forskning eller för att få uppmärksamhet finns alltid där. Och få kan skrämmas så rejält som Björn Olsen. Det visade han redan vid den förra fågelinfluensan och han fortsätter den tradtionen  på dagens DN-debatt.

Det känns bra när det är journalisterna som står för de mera balanserade råden som Annika Nilsson och Karin Bojs i Dn och inte minst Inger Atterstam i SvD. ( Det är bara så tråkigt att SvD inte anser sig ha råd att ha en egen vetenskaps och medicin avdelning. )

Mina invändningar  mot DN debattartikeln hindrar mig emellertid inte ifrån att hålla med i den konkreta uppmaning som jag uppfattar som huvudbudskapet i artikeln; bygg en svensk vaccinfabrik nu!

Kategorier
DNA Evolutionen Fakultet X Öppna föreläsningar SLU Vargfrågan Vetenskap

Vargen som blev knähund

Vargen som blev knähund. Det är en smula ironiskt att den nu så fruktade Vargen är nära släkt med vårt mest älskade husdjur, hunden. Och att de nära släktingarna ofta dödar varandra när de möts nu förtiden. Ja, det lär ha förekommit spontana Romeo och Julia möten också. Om inte annat finns det människor som idag medvetet korsar vargar och hundar, en hantering som det finns alla skäl att se upp med!

Hur det en gånt i tiden gick till när vargen och människan blev bästa vänner lär vi kanske aldrig få veta. Mitt grundtips är att några barn någonstans i Asien tjatade sig till att få ta hand om ”små söta valpar” från den varghona som deras pappa och hans kompisar just dödat. Bevis för denna, helt ovetenskapliga, tes får nutidens föräldrar snart sag varje dag…

Forskare från SciLifeLab i Uppsala och Broad Institute i Boston  håller sedan länge på att sekvensera gener hos båda olika hundraser och vargar från olika delar av världen.

En ledare för teamet ä professor Kerstin Lindblad-Toh som delar sin tid mellan Sverige och USA. Nu presenterar de nya, spännande, data om hur vargen blev tam.

För det första verkar det vilda djurets sinnelag ha ändrats rejält. Det ser man på alla de nya gener som tamhunden har och som på olika sätt styr hjärnans utveckling. Det skulle vara intressant att veta om forskarna här hittat samma ”tamgener” som ryska kollegor hittade när de tog fram snällare silverrävar och senare råttor? Och som Svante Päbo också intresserar sog för.

Den mest kittlande frågan är därefter, har vi människor också sådana ”domesticerade” gener, har vi så att säga tänjt oss själva till att bli lite mindre vilda?

Är vi alla resultat av ett fenomen som redan Konrad Lorenz kallade för ”neotoni”, det vill säga att vi avstannar i vår utveckling och blir som barn hela livet. ( Neotoni vill jag minnas myntades utifrån de arter av salamandrar som lever i grottor och blir könsmogna i vad som normalt skulle vara deras larvstadier.)

Men Scielife gänget har också hittat bevis för att våra hundar har förändrat sin förmåga att äta en mera varierad kost. Bakom dessa lätt revolutionerande fynd ligger Erik Axelsson, försteförfattare och forskare vid SciLifeLab Uppsala och på institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi, Uppsala universitet.

Hundarna har alltså fått förmågan att tillgodogöra sig rester av vad vi människor äter. De kan, till skillnad från vargen, bryta ned stärkelsen i födan.  På så sätt kunde de överleva på våra matrester, det enda ”hundfoder” som länge fanns för dem. ( Detta var innan snabbköpen översvämmades av hyllmeter av hund och katt- ”mat”. )

En extra poäng med alla dessa nya rön, och fler sådana kommer säkert, är att de är ett resultat av ett samarbete mellan Uppsala forskare inom SciLife.

Ett samarbete som Uppsala mår bra av.

http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=2299&area=2,10,16&typ=artikel&na=&lang=sv
Kategorier
DNA Fackböcker Genetik Vetenskap

Alla kommer vi från Afrika

Vi bär alla en del av vår historia i våra celler. Genom att analysera vårt DNA kan vi få veta mera om vårt gemsamma ursprung och lite mera om vår egen bakgrund. Allt fler väljer nu att skicka in sitt DNA för att få veta lite mera om sig själva.

Men vad säger egentligen testsvaret som kommer efter några veckor?

Många har efterfrågat en bok som hjälper en att tolka testpappren och se, nu har den kommit.

”Genvägar . praktisk handledning till DNA-jämförelse i släktforskning” heter den och den är skriven av den professionelle släktforskaren Magnus Bäckmark.

Ja, bok och bok, det är snarare ett litet häfte men det ger ändå en kortfattat och pedagogisk förklaring till vad man får veta och hur man kan använda resultaten från olika test. Texten är lättläst och illustrationerna är rikliga. Steg för steg går Bäckmark igenom hur det går till att testa sig och hur man sedan går vidare.

Om du har gjort en sådan här analys, eller funderar på att göra den, så skaffa den här skriften! Den är väl värd pengarna och kan beställas av Bäckmarks förlag, Gröna Stubben.

Debatten kring forskningen kring vår arvsmassa är lika gammal som forskning själv.

Nyligen bidrog självaste Science till diskussionen om just släktforskningen med hjälp av DNA genom att publicera en artikel. Kontentan av artikeln var att det är alldeles för lätt att ta reda på vem som lämnat in ett DNA-prov. Karin Bojs på DN tar upp artikeln i sin söndagskrönika.

Tidigare har journalisten Maja Hagerman varnat för att resultaten av DNA testerna skulle kunna tolkas fel på olika sätt. Exempelvis ”jag har kungligt blod i mig”.

På andra sidan i diskussionen står tillexempel den danska journalisten som argumenterar för att vi alla skall vara helt öppna med  hela vår arvsmassa.

Det som används i släkttester är bara vissa, små bitar av genkartan.

När det gälle risker för att försäkringsbolag skulle använda dina gentester emot dig vill jag bara påpeka att det i så fall inte skulle förändra någonting jämfört med hur det är idag.

Om du exempelvis vill ta en livförsäkring måste du ge bolaget godkännande att låsa din sjukjournal. Integritetsskyddet är kort sagt inget obefintligt redan nu.

Mot detta kan man också ställa det faktum att om vi alla gör våra genkartor mera tillgängliga för forskningen så kommer vi allt mera att upptäcka hur nära släkt allt liv egentligen är

Och på köpet får vi skriva om historien som när PNAS i veckan publicerade en rapport där det visade sig att en befolkningsgrupp i nuvarande Indien hade likheter med arborginerna i Australien. Varför, jo sannolikt utvandrade en grupp människor för flera tusen år sedan från Indien ända bort till Australien.

Och alla kommer vi från Afrika.

Kategorier
Bioteknik DNA Genetik Vetenskap

En genväg till släkten

En genväg till släktforskningen? Den första handledningen på svenska.

Under senare är har det blivit allt mera populärt att låta analysera delar av sitt DNA för att på sätt lättare kunna hitta avlägsna släktingar. En metod som är parallell till den traditionella släktforskningen, via kyrkböcker och arkiv.

Flera företag erbjuder olika analyser och det är inte alltid så lätt att hitta rätt i utbudet. Och när man väl får hem resultatet av sin test är tolkningen inte heller alldeles solklar.

Många har efterfrågat en bok som hjälper en att tolka testpappren och se, nu har den kommit.

”Genvägar . praktisk handledning till DNA-jämförelse i släktforkning” heter den och den är skriven av den professionelle släktforskaren Magnus Bäckmark.

Ja, bok och bok, det är snarare ett litet häfte men det ger ändå en kortfattat och pedagogisk förklaring till vad man får veta och hur man kan använda resultaten från olika test. Texten är lättläst och illustrationerna är rikliga. Steg för steg går Bäckmark igenom hur det går till att testa sig och hur man sedan går vidare.

Kategorier
Bioteknik DNA Genetik Läkemedel Vetenskap Vetenskapsjournalistik

Kan om tio år innebära…

Ibland är befriande att få sina misstankar bekräftade. För några år sedan skrev jag en bloggtext om att vi, vetenskapsjournalister, allt för ofta avslutade våra rapproter med orden ” detta kan inom loppet av tio, tjugo år leda till ett botemedel för cancer.

Och riktigt så bra är det, tyvärr, inte.

Jag fick en del sura reaktioner på den texten, minns jag. Oj, då, du har väl inte gett upp? Eller, det var värst vad du var moloken då!

Igår hör jag en av världens mest citerade cancerforskare, Bert Vogelstein, sitta och säga ungefär samma sak på en scen i Stockholm. Det var under eftermiddagspasset av NobelWeekDialogue

Vad ha sa var ungefär det här:

’Vi är offer för vår egen framgång! Inom genetiken och biokemin kan vi idag göra saker idag som framstod som science fiction för bara tjugo år sedan, men den teknik vi använder för att studera den cancer jag arbetar med är ungefär den samma som den var 1953, när DNA upptäcktes.

För det andra har vi lovat för mycket. Idag slutar nästan alla artiklar med att konstatera att ”denna upptäckt kan leda till ett botemedel för cancer”. Men så är det inte!’

Anledningen till att forskarna lovar för mycket är enkla att se. De slåss om ära och pengar.

Men kanske också en ganska tilltalande entusiasm? En egenskap de inte skulle kunna arbeta utan?

Men varför vi journalister köper dessa fraser och använder dem, om och om igen, är svårare att försvara…

Kategorier
Den biologiska människan DNA Genetik Vetenskap

SkräpDNA var inte skräp

Det är inte varje dag som morgonens Ekonyheter toppas av vetenskapliga nyheter, men denna torsdag var det så. Det var en redovisning av det stora ENCODE –projketet som – med all rätt – lyckades ta sig högst upp i prioriteringslistan.

Den att skräpDNA inte är skräp.

Nu är väl i och för sig detta något många misstänkt rätt länge. Om inte annat så kändes lite futtigt redan år 2000 när Clinton och Blair fick vetenskapen att berätta att vi människor ”bara hade runt 20 00 gener”. Andra organismer kunde ståta med betydligt flera styrande enheter i sin arvsmassa och sa hade ”skapelsens krona” bara 20 000! Nedrigt.

SkräpDNA förklarade vara rester av gammal arvsmassa som vi inte längre hade användning för, reservgener eller material som vilande virus lurat på oss.

Men så började man på forskarnas envisa sätt att rota vidare. Och den som tror att det mesta redan är upptäckt fick återigen fel så det skriker om det. För här stod överraskningar som provrör i labben

Forskaren började exempelvis förstå att RNA, den lilla budbäraren mellan DNA-spiralen och cellens fabrik, hade en mycket större roll än vad man tidigare förstått.

Vidare började man se att miljön även på kort sikt kunde påverka hur vi tolkar vårt genetiska arv. Det var inte så att giraffen fick längre hals eftersom den sträckte sig allt längre efter de smaskiga bladen, eller att den ryske arbetaren under kommunismen blev ädlare, men den diet som dina morföräldrar åt kan faktiskt påverka hur ditt liv artar sig. Denna nya vetenskapsgren som bara befinner sig i sin linda kallas epigentik och hör idag till de heta områdena inom biokemin.

Och på tal om de där virusen som under årmiljonerna tagit sig in i vår arvsmassa och gömt sig så började andra forskare titta på människan som ett ekosystem. De upptäckte då att det vimlade av mikroorganismer inuti och utanpå varje individ. Samt att dessa små kryp mycket väl kan stor betydelse för hur vi mår och hur sjuka vi blir. Inte bara i den klassiska meningen att vi drabbas av bakterierinflammationer utan att bakterier också är helt avgörande för att vi skall överleva!

Och så idag kommer då bekräftelsen på att det där ”skräpet” inte alls var betydelselöst. Det styr i själva verket hur och när vi läser av vår genkarta.

Nu säger experterna att vi använder 80 procent av vårt genetiska arv. Hm, jag undrar jag vad den siffran är om några år? För det är lätt att avfärda det vi inte förstår som skräp.

Jag funderar också lite över vad detta betyder för DNA identifieringen. För om jag förstått det rätt så använder man idag just bitar av det man förut kallade ”skräpet” för att identifiera olika individer på en brottsplats. Och det är alltså dessa markörer man sparar när man” topsar” misstänkta brottslingar. Betyder det i så fall att man nu också kan utläsa egenskaper, risker för sjukdomar och annat ur polisens DNA register? På ett helt annat vis än man föreställde sig för bara något år sedan?

Och hur är det med de prover vi lämnar för att släktforska via vårt DNA? Har de också fått en helt ny innebörd?

Eller har jag fått det om bakfoten? Måste omedelbart ringa någon genetiker nära mig!

Kategorier
Bioteknik Den biologiska människan DNA Läkemedel Nobelprsiet Vetenskap

Du och dina bakterier

Du och dina bakterier. Om du glömmer bort att borsta tänderna riskerar du att bli dement. Så lyder de senaste rönen när det gäller tidigare okända samband mellan vår mikroflora och hälsan. För teorin lyder att de bakterier vi inte håller efter i munhålan på något vis tar sig upp i hjärnan och orsakar glömska där.

Men detta är bara ett i raden av fynd som nu speglas i nyhetsflödet. Egentligen tog väl den här forskningsinriktningen fart när de djärva Nobelpristagarna Barry J. Marshall och J. Robin Warren drack en lösning med magsårsbakterierna Helicobacter pylori för att bevisa sin teori.

Nu har samspelet mellan de bakterier vi all bär i och på oss blivit till ett riktigt pop ämne. Forskare undersöker ivrigt mikroorganismernas roll för fetma, diabetes (både typ 1och typ 2), hjärtinfarkt, högt blodtryck, cancer, autism och reumatism.

Vi vanliga konsumenter ser dagligen reklam för de ”nyttiga bakterier” som finns i olika yoghurtprodukter. Huruvida de är tillräckliga många och potenta för att ha någon medicinsk effekt är långt ifrån säkert, men trons verkan är som bekant stark.

Forskningsfronten speglas som vanligt på ett lysande sätt i huvudartikeln i tidskriftens The Economists senaste nummer. Där berättas att var och en av oss bär omkring på ungefär ett kilo bakterier, att de tillsammans har fler gener än en människa och att vetenskapen betraktar dem som ” ett organ”.

Idéer om hur olika obalanser i mikrofloran kan påverkas oss är som sagt många och fantasifulla. Om hälften av dem stämmer står vi inför många genombrott inom behandlingen av en rad folksjukdomar. Av erfarenhet vet vi dock att alla sådana här nyupptäckta områden först haussas upp, sedan faktiskt resulterar i nya botemedel. Men att det vanligen tar mycket längre tid än rubriksättarna tror.

Och på tal om att hantera forskningsanslag på ett ansvarsfullt vis så finns det alltid en risk att forskningsråd beter sig precis som journalister och springer i flock…

http://media.economist.com/sites/default/files/imagecache/print-cover-full/20120818_cna400.jpg
Kategorier
Bioteknik Den biologiska människan DNA Människans ursprung Svanre Pääbo Vetenskap

Vilken människoapa liknar vi mest?

Professor Svante Pääbo, Uppsalapojken som blivit en av våra verkliga världskändisar inom forskarvärlden, har gjort det igen. Skapat rubriker. I en artikel publicerad i tidskriften Nature försöker hans forskarlag svara på frågan vilken av våra nu levande släktingar vi är mest lika genetiskt, schimpansen eller bonobon?

Svaret är rätt spännande då schimpansen ofta utmålas som en grym barnamördare, emedan bonobon kallats Hippieapan eftersom den löser många konflikter – genom att ha sex.

Nu visar Pääbos grupp att vi är lika både den grymme och den gode, vi har samma gener som både schimpansen och bonobon.

Eller för att citera Karin Bojs i dagens DN.

För många år sedan ställde jag ungefär samma fråga till Jane Godal och Frans de Wahli ett Vetandets Värld. Godal är världskänd för sina studier av schimpanser i det vilda, de Wahl för sina iakttagelser av bonoboner.  

Inte helt överraskande trodde Jane Godal att vi människor mest påminner om schimpanser och Frans de Wahl höll på sin apa.

Nu får de på sätt och vis båda rätt!

(Om jag får komma med en personlig observation så är Jane Godal en betydligt mera vänlig och eftertänksam person att umgås med än professor de Wahl. )

Men de riktigt intressanta frågorna kvarstår. Hur mycket styrs vårt beteende av gener?

För om man skall tro vad man läser och hör varje dag i svensk press så är vi helt fria ifrån påverkan ifrån vårt biologiska arv.

Enligt dessa debattörer styr själva våra liv, med vår obändiga fria vilja. Borta är Gudarna och Ödet. Och vi är själva fria att välja som vi behagar. ( För mig är detta hybris, att ” leka Gud”. Betydligt mera än att försöka förbättra livsvillkoren genom att som evolutionen gjort i årmiljoner, justera några gener. )

Framförallt finns det, enligt debatten, inga biologiska skillnader som påverkar hur vi är som män respektive kvinnor. Det är en i det närmaste förbjuden tanke.

Bakom detta blundande för vissa fakta ligger naturligtvis en rädsla för att vi skall vara helt styrda av våra gener..

Att vi alla bara är spratteldockor i DNA spiralens trådar.

Att olikheter leder till olika människovärde.

Och att man skall rättfärdiga olika vedervärdigheter

Men den mesta seriösa forskningen tyder ändå på att vi är ett djur ibland andra. Ett resultat av vårt biologiska arv och vår kultur.

Nu är det svårt att få ett rättvist perspektiv på sig själv. Det hade onekligen varit lättare att se vad som gör människan speciell, och på många sätt också en verklig utmaning mot rasism, om Neanderthalaren levt kvar, mitt ibland oss.

I brist på dem får vi titta på människoaporna. På orangutanger, gorillor, schimpanser och bonobon.

Mycket, mycket återstår att förstå..

Så återstår frågor som hur små, små skillnader i apornas arvsmassa kan skapa så väsensskilda varelser som bonobon och schimpansen.

Och om små, små variationer i människans arvsmassa också kan leda till stora skillnader i vårt psyke?

Samtidigt är detta ytterligare ett steg på människans långa vandring för att förstå sig själv.

Kategorier
Bioteknik Den biologiska människan DNA Evolutionen Fackböcker Genetik Läkemedel Vetenskapsjournalistik

Mina vackra gener

Mina vackra gener är titeln på en av de bästa och roligaste populärvetenskapliga böcker jag läst på länge.

( ”Ond Kemi”, av Ulf Ellervik som har Sommar den 4 juli är en annan!)

”Mitt smycke genom” är titeln på danska och den är skriven av den danska vetenskapsjournalisten Lorne Frank.

Läsaren för följa henne på hennes upptäcktsfärd för att ta reda på den urgamla frågan ” vem är jag?” .

Men till skillnad från många andra som gjort samma resa söker hon svaret i sina gener. (Eller för att undvika en polariserad diskussion på en gång; hon söker svaret i sitt biologiska arv, också.)

Frågorna hon ställer är mycket allmängiltiga. Kommer hon att få samma cancer som sina släktingar?  Varför oroar hon sig så mycket? Vem passar hon egentligen ihop med?

Och beror hennes humör egentligen på hennes uppväxt eller är det hennes medfödda ”läggning”?

Eller kan det rent av vara så att hon själv, genom den hon är, skapar sin egen omgivning, sin egen ”miljö?

Vi får veta hur man kan använda en gentest i släktforskningen och vilka sjukdomsrisker man idag kan utläsa i vårt DNA. Och Lorne Frank resonerar med olika experter, och överlägger med sig själv, om hur mycket vi vill veta och vilka val vi egentligen har.

Men boken tar alltså också upp kanske det svåraste och mest kontroversiella området, gener och beteende.

Ja, boken avhandlas faktiskt det mesta som kartläggningen av generna hittills lärt oss, och allt det vi fortfarande inte vet.

Och det är som sagt mycket vi fortfarande inte vet. De ”genvägar (sic) till nya mediciner och ett längre och friskare liv som många hoppas på har vi inte sett – ännu.

Det är en lysande och högt skrattframkallande upptäcktsfärd vi bjud på, från bilden av hennes charmige, men lätt galne, far, långt ned ibland bokstavskombinationerna i hennes egen DNA spiral.

På några ställen faller hon ned i detaljer, hon är ändå disputerad forskare, men det förlåter man henne. Hon tar sig snabbt ur fikonspråket, med ett leende.

Lone Frank löper möjligen också risk att betraktas som allt för troende på genetiken. Inte minst i det nervöst korrekta Kultursverige, men det tycker jag vore helt fel. Tvärtom redovisar hon tydligt och öppet osäkerheten i vad forskningen kan säga idag.  

Men, de preliminära ståndpunkterna är ändå så mycket mera faktabaserade än det opportuna önsketänkande som häckar i morgonsoffor.

Och den vetenskapliga fronten rör sig mycket snabbt på det här området. Hypoteser om varför människor är de vi är testas och förkastas ständigt. Det är lätt att hamna snett ibland de dagliga nyhetsblixtarna om genen för det det ena eller det andra. ( Det är väldigt sällan En gen som styr något viktigt!)

Så för att inte hamna galet i debatten om det okränkbara människovärdet är det oerhört väsentligt att förstå vad forskningen berättar. Det handlar precis som Lone Franks skriver om att förstå oss själva.

Vad kan vara mera spännande? Och det är rätt sällan jag sugs in i en bok som jag gjort under läsningen av den här boken.  Jag blir förtjust i både hennes språk och i henne!

 Och jag är inte den förste.  Både Lone frank och den här boken har nått stor framgång, internationellt.  Han var för övrigt gäst hos Skavlan i SVT för en tid sedan.

Kort sagt, ”mina vackra gener” är en helt underbar bok, läs den om du vill göra det minsta anspråk på att kalla dig allmänbildad.

Du får roligt i hängmattan!