Kategorier
DNA Evolutionen Fakultet X Öppna föreläsningar SLU Vargfrågan Vetenskap

Vargen som blev knähund

Vargen som blev knähund. Det är en smula ironiskt att den nu så fruktade Vargen är nära släkt med vårt mest älskade husdjur, hunden. Och att de nära släktingarna ofta dödar varandra när de möts nu förtiden. Ja, det lär ha förekommit spontana Romeo och Julia möten också. Om inte annat finns det människor som idag medvetet korsar vargar och hundar, en hantering som det finns alla skäl att se upp med!

Hur det en gånt i tiden gick till när vargen och människan blev bästa vänner lär vi kanske aldrig få veta. Mitt grundtips är att några barn någonstans i Asien tjatade sig till att få ta hand om ”små söta valpar” från den varghona som deras pappa och hans kompisar just dödat. Bevis för denna, helt ovetenskapliga, tes får nutidens föräldrar snart sag varje dag…

Forskare från SciLifeLab i Uppsala och Broad Institute i Boston  håller sedan länge på att sekvensera gener hos båda olika hundraser och vargar från olika delar av världen.

En ledare för teamet ä professor Kerstin Lindblad-Toh som delar sin tid mellan Sverige och USA. Nu presenterar de nya, spännande, data om hur vargen blev tam.

För det första verkar det vilda djurets sinnelag ha ändrats rejält. Det ser man på alla de nya gener som tamhunden har och som på olika sätt styr hjärnans utveckling. Det skulle vara intressant att veta om forskarna här hittat samma ”tamgener” som ryska kollegor hittade när de tog fram snällare silverrävar och senare råttor? Och som Svante Päbo också intresserar sog för.

Den mest kittlande frågan är därefter, har vi människor också sådana ”domesticerade” gener, har vi så att säga tänjt oss själva till att bli lite mindre vilda?

Är vi alla resultat av ett fenomen som redan Konrad Lorenz kallade för ”neotoni”, det vill säga att vi avstannar i vår utveckling och blir som barn hela livet. ( Neotoni vill jag minnas myntades utifrån de arter av salamandrar som lever i grottor och blir könsmogna i vad som normalt skulle vara deras larvstadier.)

Men Scielife gänget har också hittat bevis för att våra hundar har förändrat sin förmåga att äta en mera varierad kost. Bakom dessa lätt revolutionerande fynd ligger Erik Axelsson, försteförfattare och forskare vid SciLifeLab Uppsala och på institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi, Uppsala universitet.

Hundarna har alltså fått förmågan att tillgodogöra sig rester av vad vi människor äter. De kan, till skillnad från vargen, bryta ned stärkelsen i födan.  På så sätt kunde de överleva på våra matrester, det enda ”hundfoder” som länge fanns för dem. ( Detta var innan snabbköpen översvämmades av hyllmeter av hund och katt- ”mat”. )

En extra poäng med alla dessa nya rön, och fler sådana kommer säkert, är att de är ett resultat av ett samarbete mellan Uppsala forskare inom SciLife.

Ett samarbete som Uppsala mår bra av.

http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=2299&area=2,10,16&typ=artikel&na=&lang=sv
Kategorier
Bioteknik Den biologiska människan DNA Evolutionen Fackböcker Genetik Läkemedel Vetenskapsjournalistik

Mina vackra gener

Mina vackra gener är titeln på en av de bästa och roligaste populärvetenskapliga böcker jag läst på länge.

( ”Ond Kemi”, av Ulf Ellervik som har Sommar den 4 juli är en annan!)

”Mitt smycke genom” är titeln på danska och den är skriven av den danska vetenskapsjournalisten Lorne Frank.

Läsaren för följa henne på hennes upptäcktsfärd för att ta reda på den urgamla frågan ” vem är jag?” .

Men till skillnad från många andra som gjort samma resa söker hon svaret i sina gener. (Eller för att undvika en polariserad diskussion på en gång; hon söker svaret i sitt biologiska arv, också.)

Frågorna hon ställer är mycket allmängiltiga. Kommer hon att få samma cancer som sina släktingar?  Varför oroar hon sig så mycket? Vem passar hon egentligen ihop med?

Och beror hennes humör egentligen på hennes uppväxt eller är det hennes medfödda ”läggning”?

Eller kan det rent av vara så att hon själv, genom den hon är, skapar sin egen omgivning, sin egen ”miljö?

Vi får veta hur man kan använda en gentest i släktforskningen och vilka sjukdomsrisker man idag kan utläsa i vårt DNA. Och Lorne Frank resonerar med olika experter, och överlägger med sig själv, om hur mycket vi vill veta och vilka val vi egentligen har.

Men boken tar alltså också upp kanske det svåraste och mest kontroversiella området, gener och beteende.

Ja, boken avhandlas faktiskt det mesta som kartläggningen av generna hittills lärt oss, och allt det vi fortfarande inte vet.

Och det är som sagt mycket vi fortfarande inte vet. De ”genvägar (sic) till nya mediciner och ett längre och friskare liv som många hoppas på har vi inte sett – ännu.

Det är en lysande och högt skrattframkallande upptäcktsfärd vi bjud på, från bilden av hennes charmige, men lätt galne, far, långt ned ibland bokstavskombinationerna i hennes egen DNA spiral.

På några ställen faller hon ned i detaljer, hon är ändå disputerad forskare, men det förlåter man henne. Hon tar sig snabbt ur fikonspråket, med ett leende.

Lone Frank löper möjligen också risk att betraktas som allt för troende på genetiken. Inte minst i det nervöst korrekta Kultursverige, men det tycker jag vore helt fel. Tvärtom redovisar hon tydligt och öppet osäkerheten i vad forskningen kan säga idag.  

Men, de preliminära ståndpunkterna är ändå så mycket mera faktabaserade än det opportuna önsketänkande som häckar i morgonsoffor.

Och den vetenskapliga fronten rör sig mycket snabbt på det här området. Hypoteser om varför människor är de vi är testas och förkastas ständigt. Det är lätt att hamna snett ibland de dagliga nyhetsblixtarna om genen för det det ena eller det andra. ( Det är väldigt sällan En gen som styr något viktigt!)

Så för att inte hamna galet i debatten om det okränkbara människovärdet är det oerhört väsentligt att förstå vad forskningen berättar. Det handlar precis som Lone Franks skriver om att förstå oss själva.

Vad kan vara mera spännande? Och det är rätt sällan jag sugs in i en bok som jag gjort under läsningen av den här boken.  Jag blir förtjust i både hennes språk och i henne!

 Och jag är inte den förste.  Både Lone frank och den här boken har nått stor framgång, internationellt.  Han var för övrigt gäst hos Skavlan i SVT för en tid sedan.

Kort sagt, ”mina vackra gener” är en helt underbar bok, läs den om du vill göra det minsta anspråk på att kalla dig allmänbildad.

Du får roligt i hängmattan!

Kategorier
Bioteknik Evolutionen Genetik Öppna föreläsningar Vetenskap

Om människan och de andra djuren

Fakultet X är på onsdag kväll. Alltså i morgon klockan 19.00-. Då handlar det om ett verkligt hett forskningsområde, kartläggningen av generna. Här har vår kunskap vuxit fort, mycket fort, de senaste decennierna.

Och nu tar forskarna till och med hjälp av våra kära husdjur. Tack vare (!) en stor inavel för att få fram så många olika raser så är det lättare att hitta avgörande gener hos exempelvis våra hundar än hos människan. Och vi är inte så olika hundar, rent genetiskt.

Ja, hur lika är vi egentligen djuren? Att vår arvsmassa till stora delar påminner om de så kallade människoaporna är kanske inte så överraskande, men hur olika, eller lika, är vi egentligen exempelvis – grisar?

Den lätt provocerande frågan kommer vi också att försöka att ge ett bra svar på.

Med stor sannolikhet kommer vi även in på den sägenomspunna vita springaren, för även den har en genetisk förklaring.

Om du vill se hur de två medverkande experterna, Kerstin Lindblad-Toth och Leif Andersson ser ut får jag be dig gå till min privata blogg Vetenskap och Känsla, eftersom min blogg här inte riktigt kommer överens med foton!

Välkommen till sal X, onsdagen den 18 april, klockan 19.00!

Kategorier
Evolutionen Hundliv Våren

Fågelhundar och förädling

02.14 började Koltrasten sjunga här idag. Just då är jag tacksam för att han valt en serenadplats något längre bort från vårt sovrumsfönster. Jag är inte någon ornitolog, eller fågelskådare. Jag är lika intresserad av däggdjur, ödlor och grodor.

 Så är det inte med Nova, vår Welsh Springer Spaniel, som snart firat sin 7 månaders dag. Redan som liten valp satt hon i hussets knä och följde förbipasserande fåglar med mycket stort intresse. Fokuseringen på alla bevingade djur har inte minskat sedan dess. Jag tycker det är mycket märkligt att vi människor lyckats avla fram en hundras som är så koncentrerad på sin uppgift, att skrämma upp byten som jägaren edan skall skjuta.  Bara skrämma upp. Därefter kan till exempel en Golden Retriever springa och hämta den nedlagda fasanen. Det är den hundrasens jobb.

Jag tror att jag efter många års studier hyggligt har förstått evolutionen, men hur i hela friden kan man på så kort tid få fram en hundras som är genetisk programmerad att skrämma upp koltrastar, sädesärlor, kråkor, kajor, skator, ja, alla fåglar?

Det har jag fortfarande svårt att förstå.

Å andra sidan förstår jag inte Koltrastens sång heller…