Kategorier
DNA Evolutionen Fakultet X Öppna föreläsningar SLU Vargfrågan Vetenskap

Vargen som blev knähund

Vargen som blev knähund. Det är en smula ironiskt att den nu så fruktade Vargen är nära släkt med vårt mest älskade husdjur, hunden. Och att de nära släktingarna ofta dödar varandra när de möts nu förtiden. Ja, det lär ha förekommit spontana Romeo och Julia möten också. Om inte annat finns det människor som idag medvetet korsar vargar och hundar, en hantering som det finns alla skäl att se upp med!

Hur det en gånt i tiden gick till när vargen och människan blev bästa vänner lär vi kanske aldrig få veta. Mitt grundtips är att några barn någonstans i Asien tjatade sig till att få ta hand om ”små söta valpar” från den varghona som deras pappa och hans kompisar just dödat. Bevis för denna, helt ovetenskapliga, tes får nutidens föräldrar snart sag varje dag…

Forskare från SciLifeLab i Uppsala och Broad Institute i Boston  håller sedan länge på att sekvensera gener hos båda olika hundraser och vargar från olika delar av världen.

En ledare för teamet ä professor Kerstin Lindblad-Toh som delar sin tid mellan Sverige och USA. Nu presenterar de nya, spännande, data om hur vargen blev tam.

För det första verkar det vilda djurets sinnelag ha ändrats rejält. Det ser man på alla de nya gener som tamhunden har och som på olika sätt styr hjärnans utveckling. Det skulle vara intressant att veta om forskarna här hittat samma ”tamgener” som ryska kollegor hittade när de tog fram snällare silverrävar och senare råttor? Och som Svante Päbo också intresserar sog för.

Den mest kittlande frågan är därefter, har vi människor också sådana ”domesticerade” gener, har vi så att säga tänjt oss själva till att bli lite mindre vilda?

Är vi alla resultat av ett fenomen som redan Konrad Lorenz kallade för ”neotoni”, det vill säga att vi avstannar i vår utveckling och blir som barn hela livet. ( Neotoni vill jag minnas myntades utifrån de arter av salamandrar som lever i grottor och blir könsmogna i vad som normalt skulle vara deras larvstadier.)

Men Scielife gänget har också hittat bevis för att våra hundar har förändrat sin förmåga att äta en mera varierad kost. Bakom dessa lätt revolutionerande fynd ligger Erik Axelsson, försteförfattare och forskare vid SciLifeLab Uppsala och på institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi, Uppsala universitet.

Hundarna har alltså fått förmågan att tillgodogöra sig rester av vad vi människor äter. De kan, till skillnad från vargen, bryta ned stärkelsen i födan.  På så sätt kunde de överleva på våra matrester, det enda ”hundfoder” som länge fanns för dem. ( Detta var innan snabbköpen översvämmades av hyllmeter av hund och katt- ”mat”. )

En extra poäng med alla dessa nya rön, och fler sådana kommer säkert, är att de är ett resultat av ett samarbete mellan Uppsala forskare inom SciLife.

Ett samarbete som Uppsala mår bra av.

http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=2299&area=2,10,16&typ=artikel&na=&lang=sv
Kategorier
Den biologiska mångfalden Jordbruk SLU Vetenskap

Och många blomster av alla slag

Det har talats en hel del om barnfattigdom på senare tid. Utan att fastna i denna heta materia skull ejag vilja föreslå en annan dimension av rikedom, kunskapen.

För trots av vi nu släpar oss igenom de så kallade oxveckorna så närmar sig åter den vidunderliga våren – när örter slår upp ur frusna marker.

Och vilken rikedom väntar på den som kan  läsa naturens böcker och låsa upp alla dess fantasieggande mysterier. För kunde minsta barn utan problem identifiera en rad blommor, det ingick i den folkskola som hade sina rötter i det odlande bondesamhället.

Men som ett led i skolans allmänna förakt för kunskaper förföll även kunskapen om arter. Istället kom mängdlära och ”ekologi”.

Det ledde till att svenska barn numera är rädda om vartenda träd, men livrädda för att gå ut i skogen och inte kan skilja en gran ifrån en tall.

”Gran korta barr, tall långa barr”.

När Artdataprojektet därför drog igång sitt arbete med Nationalnyckeln på Sveriges Lantbruksuniversitet var det som ett ljus i en grå dimma av okunskap.

Tyvärr visade det sig snart att projektet hade sina problem. Ett lite oväntat hinder var att det inte fanns kvar några experter på just artbestämning i landet! För så långt hade avrustningen gått att ingen längre vågade utbilda sig i taxonomi.  Biologer är för övrigt de som har den största arbetslösheten ibland alla disputerade grupper i Sverige.

En annan surdeg var den Rödlista som avdelningen också publicerade. Fynd av hotade arter satte käppar i hjulen på skogsmaskiner och stoppade flera byggnationer. Och ibland drabbades tyvärr de skogsägare som verkligen vårdat sin skog värst av denna myndigheternas bannbulla.

Konflikten mellan staden och landsbygden fick ny näring.

En motsättning som snart skulle komma att exploderat i Vargfrågan.

Nationalnyckel kom oförtjänt att dras in denna känsloladdade debatt.

”Ett dyrt och onödigt projekt”, hette det. ”Vem bryr sig om några dj-lva lavar? Hugg ner träden så blir vi av med skiten! ”

Men det är verkligen att blanda äpplen med bananer. För en bättre kunskap om de arter som finns i vårt land kan aldrig vara av ondo! Vi måste åtminstone veta namnen på det vi strider om!

Och för att nu blicka en smula framåt. Våren väntar och snart är det Sommarlov. Hur skall barnen förstå vad de sjunger på avslutningen? När de alla springer ut i änglamarkerna:

”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna.
? och ? och ? och ?
låt dem få leva, de är ju så sköna.”

Så för att återknyta till barnfattigdomen, jag tycker det vore ett tragiskt fattigdomsbevis för en utvecklad kunskapsnation som Sverige att inte ha råd att ge ut ett bokverk som Nationalnyckeln.

Jag tycker att verket borde finnas på, i vart fall, varje gymnasium, på varje lärarhögskola och på varje företag som ståtar med epitetet ”ekologi”.

Vet till exempel IKEA om alla de fantastiska illustrationer som ”blir över” och som skulle kunna till lysande mönster, världen över?

Men detta är i första hand en KULTURgärning som staten, det vill säga vi alla naturälskande medborgare, bör subventionera.

Det borde vara en profilfråga för det Centerparti som befinner sig i spagat mellan Stureplan och Sunne

Kategorier
Ekologi Jordbruk SLU

Nytt liv i underjorden

Så i princip kan vi glömma allt vi trodde vi visste om det hör före 2005. De orden har dröjt sig kvar så här dagen efter SLU:s årliga doktorspromovering. Hon som sa dem heter professor Sara Hallin och är professor i mikrobiologi på SLU.

Och det hon pratar om är inte vilket lite udda forskningsområde som helst. Det handlar om omsättningen av kväve i världshaven. Jorden är som vi alla vet en blå planet, till större delen täckt av vatten. Och kvävet hör till de absolut viktigaste grundämnena i livets kretslopp. Att vi nu tvingas lära om när det gäller de här för livet helt avgörande processerna är stort. Orsaken är allt vi lärt oss om organismer som tillhör den så kallade tredje domänen i livsträdet,  arkéerna. ( Förr kallade arkebakterier, men de är inga bakterier.)

Olika arter av dessa arkeér har nämligen visat sig spela en mycket stor roll för vad som händer med kvävet i oceanerna. Så stor roll att vi alltså måste börja om från början med våra flödesscheman.

Gäller denna revolution också det som händer på landbacken, i exempelvis odlingsjorden? Det vet vi inte ännu. Men det kan mycket väl vara så.

Det är relativt lätt att inse vad de här upptäcker kan få för praktiska betydelse. Tänk bara på problemen med övergödningen av Östersjön! Kväveläckaget är jordbrukets största miljöproblem. Men den nya kunskapen kan mycket väl också komma att påverka teorierna om försurningen av världshaven och rent av, indirekt, modellerna för den stegrande växthuseffekten.

För det visar på hur grund vår kunskap är om de mest livsavgörande av jordens fortfarande är.

Och det gör vad rektor Lisa Sennerby Forsse berättade i sitt tal än mera obegripligt.  För hon var tvungen att mitt i feststämningen meddela att just SLU drabbats av en drastik nedskärning i höstbudgeten. Trots att man med råge motsvarat de kriterier som ställs av regeringen på universiteten och trots att de andra lärosätena fått mera pengar.

Förklaringar till denna märkliga ligger förmodligen i det faktum att SLU tillhör Landsbygdsdepartementet. Och inte utbildningsdepartementet som de andra universitet och högskolorna,

De olika departementet styr därtill av olika partier inom Alliansen, men det lär nu inte arkeérna eller miljöproblemen bry sig så mycket om.

SLU höll sin årliga promoveringsfest igår. Så här dagen efter går jag och funderar över två saker.

Min ena fundering handlar om vad professor berättade i sin förelsäning under promoveringaktne i aulan. I hennes berättels om de dolda makterna, mikroorganislemerna fanns en passus som många kanske missade. Xx föredrag handaled om omsättningen av kväve, en av de absolit viktigaste processerna för livet på jorden. När hon kom till den så kallad tredje domänen i livets karta, de så kallade arakkere, sa hon ungfär.

Tidigare hade vi ingen aning om vilken stor rill de här organismerna spelar för kväveomsättnignen i världshaven. Vad vi nu vet gör att vi kan i princip glömma allt vi trodde om kvävets kretslopp i haven före 2005. Om det är samma sak i marken vet vi inte, men det finns en hel del som tyder på det.

Glöm allt du fick lära dig om kvävets kretsklopp i haven före 2005! Det är ett påstående som i vart fall skakade om undertecknad en smula. Tänk på övergödningen av haven, på försurningen av oceanerna och för all del på den stegrande växthuseffekten!

Om vi nu vet så lite om vad som egentligen värlshaven som utgör större delena v den blå planeten, och förmodligen också i marken, öppnar det svindlande perspektiv. Dels gör det naturligvis våra prognoser högst osäkra,  dels att