Kategorier
Den biologiska mångfalden Ekologi Fackböcker Jordbruk

En homage till humlan

Jag har alltid tyck om humlor. Så när när nu  landets suveräne humlekännare Bengt Cederberg ger ut en hel bok om dessa ulliga djur är det bara att glädjas. 

”Humlor i Sverige. 40 arter att älska och förundras över” heter boken och den är utgiven på Bonniers Fakta. Eftersom den alltid suveräne Bo Mossberg står för de generösa illustrationerna är det dessutom en mycket vacker bok.

Det märkligaste med humlorna är kanske just detta att de åtnjuter en stor popularitet, ja, rent av älskas, även ibland människor med en milt sagt skeptisk inställning till ”kryp”.

Orsaken är naturligtvis deras charmiga, lätt klumpiga utseende. De är insekternas helt enkelt Nalle Puh. Men, myten om att de, rent flygtekniskt, inte skulle kunna flyga är just en myt. Byggd på snarare på ett klumpigt experiment än djuren själva. Och de kan stickas, precis som sina stekelsläktingar, getingarna.

Och humlornas hemliv är långt ifrån en idyll. Först och främst finns de förrädiska snyltarhumlorna som inte sällan begår statskupp och tar över de små humlesamhällena. Därtill plågas humlor svårt av en rad elaka parasiter, precis som de flesta varelser i vår sommarhage. En av de värre plågorisen är för övrigt en fjäril. humlemottet!

Efter att ha läst om alla fiender och förstörelse som kan drabba de små trevliga gynnarna känns det rätt bra att också få ta del av en rad tips om hur man kan hjälpa de stackars humlorna. Det handlar om allt ifrån att bygga konstgjorda bon till dem, till vilka växter de gillar.

Här tar författaren även upp ”mysteriet med humledöden under lindarna”. Denna typiska sommarnyhet verkar ha sin förklaring i att det just när linden blommar så finns det alldeles för få andra växter för humlorna att äta av. Lindarna lockar de redan uthungrade insekterna men kan klarar inte av att ge alla tillräckligt med föda. Alltså faller humlorna ned där. Lösningen, plantera flera växter som blommar i början av augusti som anisisop, kransveronika eller syrenbudleja.

Detta och mycket annat får man veta i den faktaspäckade men högst lättlästa boken.

Men när man sedan drivs vidare för att i sin nyfikenhet försöka skilja de fyrtio arterna åt bjuder boken på en riktig understatement ” identifiering av humlor är tämligen enkel, bara man inte behöver ange vilken art det är”  

 Och precis så är det. Tro en som försökt!

Så mycket roligare då för den som vill ha lite utmaningar – och för alla andra.

För ”Humlor i Sverige” är verkligen den perfekta presentboken på sommarkalaset. Det är en populär bok om en populär sommarvarelse som lockar fram igenkännande leenden. En nyttig present som varar länge.

En alldeles utmärkt komplettering till boken är en likaledes ny affisch utgiven av xx. XX heter den och avbildar xx av de svåridentifierade arterna.

XX ger för övrigt också ut precis ut ytterligare en del i den gigantiska encycl , nämligen det om steklar, där ju humlorna som sagt ingår. En praktfull och vacker bok, även den.

Personligen är jag lite svag för galna ideer som dessa men hela projektet har onekligen sina svagheter och befinner sig för närvarande under utredning.

Och även den mest inbitne bokälskare kan ju undra om inte tiden är förbi för dylika praktverk.

Särsklit som flora och fauna hela tiden förädrats och inventeringar oavbrutet ger oss hittills ouptäckta arter. Så Artdatabanken borde kanske som namne t antyder ligga just på en dator. Och vara tillgänglig via nätet.

Kategorier
Den biologiska mångfalden Ekologi Fåglar Våren

Nu är det mellan hägg och syren!

Det är NU allting händer, precis nu. Åker genom ett södra Sverige där klorofyllet tar över landskapet. Runt i grönskan flyter drivor av vitsippor, häggbuskar och slån. På östgötaslätten blommar rapsen och vårregnen vattnat de förtorkade fälten.

Fågelsången är stark och varierad. I Sätila ruvar Talgoxen redan i min holk med kamera, här i Uppsala håller artfränden just på att bädda med mjuk mossa.

Talgoxen är den fågelart vi ofta ser och känner igen. En vanlig fågel med ett rätt märkligt namn, en art de flesta känner igen.

Hur “vanlig” en fågelart är just där du bor kan du nu slå upp i den helt unika boken ”Fåglar i Sverige”. Ett otroligt verk som är frukten av naturentusiaster glädje, runt om i detta nyfikna land. För vi är varken nyfikna gula eller blå; svensken är nyfiken grön!

Men den vår som jag längtar mer och mer efter varje år är så intensiv när den väl sätter igång. Livet har så bråttom att förnya sig.  Det känns som om man inte hinner med.

Så, förlåt, en liten pekpinne, en liten förnumstighet, så här mitt i vårruset. Ta dig tid i år!

Gå ut någonstans och sätt dig! Det kan faktiskt gå lika bra i stadsparken som i en skogsbacke.  Sitt bara där. Titta och lyssna. Var nyfiken grön för en stund!

För uttrycket ”mellan hägg och syren” är lika träffande som svårt att hitta den litterära källan till.  Plötsligt är undrens tid förbi, för i år!

Kategorier
Ekologi Jordbruk SLU

Nytt liv i underjorden

Så i princip kan vi glömma allt vi trodde vi visste om det hör före 2005. De orden har dröjt sig kvar så här dagen efter SLU:s årliga doktorspromovering. Hon som sa dem heter professor Sara Hallin och är professor i mikrobiologi på SLU.

Och det hon pratar om är inte vilket lite udda forskningsområde som helst. Det handlar om omsättningen av kväve i världshaven. Jorden är som vi alla vet en blå planet, till större delen täckt av vatten. Och kvävet hör till de absolut viktigaste grundämnena i livets kretslopp. Att vi nu tvingas lära om när det gäller de här för livet helt avgörande processerna är stort. Orsaken är allt vi lärt oss om organismer som tillhör den så kallade tredje domänen i livsträdet,  arkéerna. ( Förr kallade arkebakterier, men de är inga bakterier.)

Olika arter av dessa arkeér har nämligen visat sig spela en mycket stor roll för vad som händer med kvävet i oceanerna. Så stor roll att vi alltså måste börja om från början med våra flödesscheman.

Gäller denna revolution också det som händer på landbacken, i exempelvis odlingsjorden? Det vet vi inte ännu. Men det kan mycket väl vara så.

Det är relativt lätt att inse vad de här upptäcker kan få för praktiska betydelse. Tänk bara på problemen med övergödningen av Östersjön! Kväveläckaget är jordbrukets största miljöproblem. Men den nya kunskapen kan mycket väl också komma att påverka teorierna om försurningen av världshaven och rent av, indirekt, modellerna för den stegrande växthuseffekten.

För det visar på hur grund vår kunskap är om de mest livsavgörande av jordens fortfarande är.

Och det gör vad rektor Lisa Sennerby Forsse berättade i sitt tal än mera obegripligt.  För hon var tvungen att mitt i feststämningen meddela att just SLU drabbats av en drastik nedskärning i höstbudgeten. Trots att man med råge motsvarat de kriterier som ställs av regeringen på universiteten och trots att de andra lärosätena fått mera pengar.

Förklaringar till denna märkliga ligger förmodligen i det faktum att SLU tillhör Landsbygdsdepartementet. Och inte utbildningsdepartementet som de andra universitet och högskolorna,

De olika departementet styr därtill av olika partier inom Alliansen, men det lär nu inte arkeérna eller miljöproblemen bry sig så mycket om.

SLU höll sin årliga promoveringsfest igår. Så här dagen efter går jag och funderar över två saker.

Min ena fundering handlar om vad professor berättade i sin förelsäning under promoveringaktne i aulan. I hennes berättels om de dolda makterna, mikroorganislemerna fanns en passus som många kanske missade. Xx föredrag handaled om omsättningen av kväve, en av de absolit viktigaste processerna för livet på jorden. När hon kom till den så kallad tredje domänen i livets karta, de så kallade arakkere, sa hon ungfär.

Tidigare hade vi ingen aning om vilken stor rill de här organismerna spelar för kväveomsättnignen i världshaven. Vad vi nu vet gör att vi kan i princip glömma allt vi trodde om kvävets kretslopp i haven före 2005. Om det är samma sak i marken vet vi inte, men det finns en hel del som tyder på det.

Glöm allt du fick lära dig om kvävets kretsklopp i haven före 2005! Det är ett påstående som i vart fall skakade om undertecknad en smula. Tänk på övergödningen av haven, på försurningen av oceanerna och för all del på den stegrande växthuseffekten!

Om vi nu vet så lite om vad som egentligen värlshaven som utgör större delena v den blå planeten, och förmodligen också i marken, öppnar det svindlande perspektiv. Dels gör det naturligvis våra prognoser högst osäkra,  dels att

Kategorier
Ekologi Ekologisk odling Jordbruk

Organisk odling och vetenskapen

Varför är de organiska odlarna emot vetenskapen? Det är frågan i en intressant artikel i det senaste numret av New Scientist. Bakom frågan ligger den senaste matförgiftningen som dödade omkring 50 människor, varav en svenska.  Orsaken var organiskt producerade böngroddar som innehöll höga halter av skadlig bakterie. Böngroddar, organiska eller ej, odlas under fuktiga och varma förhållande som är rena drivhuset för bakterier. Detta är ett väl känt förhållande. Därför föreslogs Bill Clintons jordbruksminister Dan Glickman redan 1998 att böngroddarna bestrålas. Förslaget fanns med i US National Organic Standards. Strålningen påverkar inte böngroddarna och lämnar inga spår, men dödar 99,99 procent av bakterierna. Men otståndet mot ” strålning” är  fundamentalistiskt och utbrett.  Runt 300 000 protester kom in och kraven på behandlingen togs bort. Fortfarande lobbar de organiska odlarna mot denna försiktighetsåtgärd. Hellre 50 döda medmänniskor än detta fula ord, alltså.

Detta är enligt artikelförfattaren Dominic Dryer och enligt mig ett exempel på den olyckliga anti vetenskapliga hållningen hos delar av ”alternativrörelsen”.

Andra lysande uppvisningar på osaklighet förekom under den svenska debatten under pågående matförgiftning. Då fick vi av ledande debattörer veta att orsaken var  ” matindustrin”.  Man kan beskylla massmaten för mycket, men knappast det. Tvärtom visar historien att matförgiftningar ofta orsakas av amatörer och mindre aktörer i matbranschen, eller av rent kriminella.

Johan Norberg påpekade i en krönika vad som hänt om 53 människor mist livet av genmodifierad mat. …

Jag köper gärna mat producerad av bönder i min närhet, men jag vill inte bli sjuk av den!

Och visst bör man som Andreas Carlgren skulle säga ” ta folks oro på allvar”.  ( Han tycker det i vargfrågan, men inte om vindkraften!) Men någonstans bör ändå vetenskap och beprövad erfarenhet få ett ord med i laget. Någonstans går det en gräns för folkligheten. Vid mig går den långt innan 53 döda.