Kategorier
Den biologiska mångfalden Jordbruk SLU Vetenskap

Och många blomster av alla slag

Det har talats en hel del om barnfattigdom på senare tid. Utan att fastna i denna heta materia skull ejag vilja föreslå en annan dimension av rikedom, kunskapen.

För trots av vi nu släpar oss igenom de så kallade oxveckorna så närmar sig åter den vidunderliga våren – när örter slår upp ur frusna marker.

Och vilken rikedom väntar på den som kan  läsa naturens böcker och låsa upp alla dess fantasieggande mysterier. För kunde minsta barn utan problem identifiera en rad blommor, det ingick i den folkskola som hade sina rötter i det odlande bondesamhället.

Men som ett led i skolans allmänna förakt för kunskaper förföll även kunskapen om arter. Istället kom mängdlära och ”ekologi”.

Det ledde till att svenska barn numera är rädda om vartenda träd, men livrädda för att gå ut i skogen och inte kan skilja en gran ifrån en tall.

”Gran korta barr, tall långa barr”.

När Artdataprojektet därför drog igång sitt arbete med Nationalnyckeln på Sveriges Lantbruksuniversitet var det som ett ljus i en grå dimma av okunskap.

Tyvärr visade det sig snart att projektet hade sina problem. Ett lite oväntat hinder var att det inte fanns kvar några experter på just artbestämning i landet! För så långt hade avrustningen gått att ingen längre vågade utbilda sig i taxonomi.  Biologer är för övrigt de som har den största arbetslösheten ibland alla disputerade grupper i Sverige.

En annan surdeg var den Rödlista som avdelningen också publicerade. Fynd av hotade arter satte käppar i hjulen på skogsmaskiner och stoppade flera byggnationer. Och ibland drabbades tyvärr de skogsägare som verkligen vårdat sin skog värst av denna myndigheternas bannbulla.

Konflikten mellan staden och landsbygden fick ny näring.

En motsättning som snart skulle komma att exploderat i Vargfrågan.

Nationalnyckel kom oförtjänt att dras in denna känsloladdade debatt.

”Ett dyrt och onödigt projekt”, hette det. ”Vem bryr sig om några dj-lva lavar? Hugg ner träden så blir vi av med skiten! ”

Men det är verkligen att blanda äpplen med bananer. För en bättre kunskap om de arter som finns i vårt land kan aldrig vara av ondo! Vi måste åtminstone veta namnen på det vi strider om!

Och för att nu blicka en smula framåt. Våren väntar och snart är det Sommarlov. Hur skall barnen förstå vad de sjunger på avslutningen? När de alla springer ut i änglamarkerna:

”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna.
? och ? och ? och ?
låt dem få leva, de är ju så sköna.”

Så för att återknyta till barnfattigdomen, jag tycker det vore ett tragiskt fattigdomsbevis för en utvecklad kunskapsnation som Sverige att inte ha råd att ge ut ett bokverk som Nationalnyckeln.

Jag tycker att verket borde finnas på, i vart fall, varje gymnasium, på varje lärarhögskola och på varje företag som ståtar med epitetet ”ekologi”.

Vet till exempel IKEA om alla de fantastiska illustrationer som ”blir över” och som skulle kunna till lysande mönster, världen över?

Men detta är i första hand en KULTURgärning som staten, det vill säga vi alla naturälskande medborgare, bör subventionera.

Det borde vara en profilfråga för det Centerparti som befinner sig i spagat mellan Stureplan och Sunne

Kategorier
Larm Vården Vetenskap Yrkespatienten

Det är synd om dietister

Ett av årets första besök i vården var till min dietist. Jag har alltid tyckt lite synd om dietister för de kämpar en ojämn kamp – en kamp mot människans natur. 

Eller, i vart fall mot årmiljoner av evolution. Och just nu är det extra tufft.

Den som inte tror mig kan titta lite på vilken sorts Tv-reklam som dominerar så här efter den stora mathelgen.

För nu fylls tv-tablån med löften om säkra bantningsmetoder – och snabba lån.

Sätten att tappa de kilon man snabbt  lagt på sig är oändliga.

Den senaste (?) flugan, LCHF dieten, verkar fortfarande surra, inte minst på nätet.

Och ordväxlingen mellan olika dietförespråkare tyder inte på att något av kosthållen leder till god känsla i magen eller fördragsamhet med sina meningsmotståndare.

Så jag avundas inte dietisterna som sakligt försöker berätta vad vetenskap och beprövad erfarenhet säger. För det är inte så glamoröst eller häftigt. Ät mindre och rör dig mera!

Inte nog med det, vi ljuger/förtränger också friskt om vad vi stoppar i munnen – och hur ofta.

Detta gör  många ”vetenskapliga” undersökningar som bygger på uppgifter om våra matvanor är av, låt oss säga, av begränsat värde.  Man kan inte lita på folk för folk kan inte lita på sig själva.

Pålitliga utvärderingar säger att alla bantningsmirakel, på några års sikt, bleknar bort.

Det enda som håller måttet – statistiskt sett – är kirurgiska ingrepp.

För vi är alla hungriga syndare i en värld av matlagningsprogram, kokböcker och stormarknader.

Vad vi lovar oss själva på Nyår viker undan när årmiljoner av svält tar över hjärnan.

Men –  problem av sådan här tyngd, och med så mycket pengar att tjäna, lockar givetvis till sig både lycksökare och innovatörer.

Det forskas fett på övervikt runt om i världen. Och mycket är nytt.

Det senaste är, som jag tidigare nämnt här i spalten, den bakterieflora vi alla bär omkring på i magen.

Detta dryga kilo av mikroorganismer är bokstavligen livsavgörande för var och en av oss.

I det senaste numret av National Geographic ( januari 2013, engelska upplagan) reder magasinet ut en hel del om människans mikrobiome, det vill säga hela den regnskog av bakterier som vi bär med oss. Samma ämne pratade vi om i Fakultet X, nyligen.

Nu kommer nya uppgifter från ett rätt vågat kinesiskt experiment där en mycket tjock försöksperson fått sin tarmflora förändrad och – han gick ned lika mycket i vikt som med vid kirurgiska ingrepp. Och de ”skadliga” bakterierna försvann.

Förändringen åstadkoms genom att man via dieten höjde pH värdet i mannens tarmar. ( International Society for Microbioal Ecology, doi.org/jz9)

I andra försök har man gett personer med olika medicinska problem en ny tarmflora genom att föra över frisk avföring till dem. Detta har också anförts som en ny möjlig bantningsmetod.

Självklart är detta bara ett försök som behöver upprepas och studeras mera men vi kommer nog snart att kunna analysera inte bara våra egna gener utan också hela den rika flora av mikroorganismer som lever i, och på, oss.

Allt för att skapa en bra magkänsla

Vilka råd som dietisten gav till mig? ”Ät regelbundna mål och rör dig mera. ”

Självfallet lovade jag att göra så…

Kategorier
Vården Vetenskap Yrkespatienten

En magkänsla av miljarder

Ett av årets första besök i vården var till min dietist. Jag har alltid tyckt lite synd om dietister. De kämpar en ojämn kamp – en kamp mot människans natur.  Eller i vart fall mot årmiljoner av evolution och århundranden av matkultur.

Den som inte tror mig kan titta lite på vilken sorts Tv-reklam som dominerar så här efter den stora mathelgen. För nu fylls tv-tablån med löften om säkra bantningsmetoder och snabba lån.

Den senaste (?) flugan, LCHF dieten, verkar fortfarande surra, inte minst på nätet.

Och ordväxlingen mellan olika dietförespråkare tyder inte på att något av kosthållen leder till god känsla i magen eller fördragsamhet med sina meningsmotståndare.

Så jag avundas inte dietisterna.

Inte nog med det, vi ljuger/förtränger också friskt vad vi stoppar i munnen och hur ofta. Det gör att många ”vetenskapliga” undersökningar om våra matvanor är av, låt oss säga, av begränsat värde.

Utvärderingar visar att nästan alla bantningsmirakel på några års sikt bleknar bort. Det enda som håller måttet – statistiskt sett – är kirurgiska ingrepp.

Men ett problem av sådan här tyngd lockar givetvis till sig både lycksökare och innovatörer. Det forskas fett på övervikt runt om i världen.

Det senaste är, som jag tidigare nämnt här i spalten, den bakterieflora vi alla bär omkring på i magen. Detta dryga kilo av mikroorganismer är bokstavligen livsavgörande för var och en av oss.

Nu kommer nya uppgifter från ett rätt vågat kinesiskt experiment där en mycket tjock försöksperson fått sin tarmflora förändrad och – han gick ned lika mycket i vikt som med vid kirurgiska ingrepp. Och de ”skadliga” bakterierna försvann.

Förändringen åstadkoms genom att man via dieten höjde pH värdet i mannens tarmar.

Självklart är detta bara ett försök som behöver upprepas och studeras mera men vi kommer nog snart att kunna analysera inte bara våra egna gener utan också hela den rika flora av mikroorganismer som lever i, och på, oss.

Allt för att skapa en bra magkänsla

Kategorier
Media Nobelprsiet Vetenskap Vetenskapsjournalistik

Mitt i Nobelveckan

Det är Nobelvecka. I morgon skall årets offentliga måltid direktsändas över hela landet. Just nu skjutsas nya och gamla Nobelpristagare runt. Håller föredrag och festar. En imponerande organisation ser till att det mesta fungerar – jag höll på att skriva – med svensk effektivitet.

Få utanför Nobelorganisationen har den fulla överblicken av logistiken. Själv har jag bara sett glimtar av alltihop under åren.

I år har man infört något helt nytt. En dialog med den intresserade allmänheten. Mötet ägde rum i gamla Folkets Hus vid Bantorget i Stockholm. Det gjordes möjligt av nya sponsorer och blev en stor succé.

Den genetiska revolutionen och dess påverkan på samhället är den, något fyrkantiga, svenska översättningen av ”The genetic revolution and it´s impact on Society”.

Hela konferensen, med alla dess inslag, kommer att ligga på nätet.

Det är svårt att sammanfatta en hel dag, men låt mig försöka.

När jag gav ut min bok om Genomet för tjugofem år sedan var alla rädda för att de rika skulle kunna välja ut sina barn med genetiska tester, för att försäkringsbolagen skulle sålla bort alla med fel gener och så vidare. Men så har det ju inte blivit!

Så sammanfattar journalisten och författaren Matt Ridley sin session om ”arv och miljö”

Nej, farhågorna har inte besannats, men det har kanske inte heller de stora förväntningar som ställdes vid ” det stora genetiska genombrottet” för ett dussin år sedan.

Det gamla talesättet att ” det är mycket att vi vet hur lite vi vet” gäller i högst grad.

Nästa år skall Nobelweekdialogue hållas i Göteborg. Det är bara att hoppas att det blir ännu bättre!

Kategorier
Bioteknik DNA Genetik Läkemedel Vetenskap Vetenskapsjournalistik

Kan om tio år innebära…

Ibland är befriande att få sina misstankar bekräftade. För några år sedan skrev jag en bloggtext om att vi, vetenskapsjournalister, allt för ofta avslutade våra rapproter med orden ” detta kan inom loppet av tio, tjugo år leda till ett botemedel för cancer.

Och riktigt så bra är det, tyvärr, inte.

Jag fick en del sura reaktioner på den texten, minns jag. Oj, då, du har väl inte gett upp? Eller, det var värst vad du var moloken då!

Igår hör jag en av världens mest citerade cancerforskare, Bert Vogelstein, sitta och säga ungefär samma sak på en scen i Stockholm. Det var under eftermiddagspasset av NobelWeekDialogue

Vad ha sa var ungefär det här:

’Vi är offer för vår egen framgång! Inom genetiken och biokemin kan vi idag göra saker idag som framstod som science fiction för bara tjugo år sedan, men den teknik vi använder för att studera den cancer jag arbetar med är ungefär den samma som den var 1953, när DNA upptäcktes.

För det andra har vi lovat för mycket. Idag slutar nästan alla artiklar med att konstatera att ”denna upptäckt kan leda till ett botemedel för cancer”. Men så är det inte!’

Anledningen till att forskarna lovar för mycket är enkla att se. De slåss om ära och pengar.

Men kanske också en ganska tilltalande entusiasm? En egenskap de inte skulle kunna arbeta utan?

Men varför vi journalister köper dessa fraser och använder dem, om och om igen, är svårare att försvara…

Kategorier
Fackböcker Vetenskap

Sätt ut ett grötfat till den lille humanisten

Om du är det minsta intresserad av humaniora så bör du inte missa intervjun med idéhistorikern Sverker Sörlin i Forum, i P1. 

Där pratar Sörlin om sin nya bok Alltings mått, humanistisk kunskap i framtidens samhälle , en bok han skrivit tillsammans med Anders Ekström.

I boken radar han upp nya spännande forskningsområden för humaniora. I den moderna medicinen, i klimatfrågan och så vidare.

Forum är för övrigt alltid ett måste för den som vill hänga med inom vetenskap, liksom Vetenskapsradion Historia.

Om man stannar kvar och lyssnar så kan man också avlyssna Kulturkvarten OBS som är ett av SR äldsta program numera. Här har nivån varierat genom åren, men just nu tycker jag att ”OBS!” är riktigt bra.

Men först fundera lite på vad den ständigt aktive professor Sörlin menar om Humanioras framtid. Programmet är för övrigt en repris från den 2 oktober.

Ställ ut ett grötfat till den lille humanisten, eller hur nu Tage Danielsson formulerade det.

Kategorier
Fackböcker Läkemedel Risker Vetenskap

En dos stryknin

En dos strykning är titeln på Olle Mattssons bok om giftmord i deckare. Ett verk värdigt en professor i kemi och som fått värdefull hjälp av många lärda Uppsalaprofiler. Och som de hört talats om under en längre tid…

Nu har boken äntligen kommit.

Den ”släpptes” häromdagen i en väl vald lokal,  Gustavianum.  I en föreläsningssalen nära  där man förr skar upp liken i den Anatomiska Teatern…

Salen var överfylld av entusiastiska blivande läsare.  Författaren själv var inte mindre brinnande. Han konstaterade själv att han talade som om han tagit skopolamin…

Eftersom evenemanget av nyssnämnda skäl och orsakar drog över tiden hann jag inte stanna för minglet, jag har dock köpt boken och skall nu till att hugga gifttänderna i den.

Så än kan jag bara konstatera att det är en vacker bok, rikt illustrerad och med många kul referenser till populärkulturen.

Helt okunnig i ämnet är jag dock inte. För vi hade ju nöjet att ha Olle Mattson som gäst i Fakultet X i maj.

Och så är även jag en gammal beundrare av Mats Bergmarks gamla bok ”Farligt att förtära”.

Kategorier
Nobelprsiet Uppsala Universitet Vetenskap

Hedersdoktor

Jag har utnämns till Hedersdoktor på Medicinska Fakulteten på Uppsala Universitet!

Känner mig förmodligen lika glad och hedrad som de Nobelpristagare som utsetts i veckan.

Och jag kan identifiera mig exempelvis med dagens kinesiska litteraturpristagare Mo Yan.

 Nej, jag har inte läst någon av hans böcker men en genomgående tråd i beskrivningarna av författaren beskriver honom som” en enkel bondpojke”.

Själv är jag bara en arbetargrabb från Borås som likt Olrog fått spela med änglarna i Uppsala ett litet tag. Mina föräldrar var oerhört arbetsamma och flitiga, just därför var själva iden med att ta sig tid till att läsa böcker befängd. Det fanns så mycket annat att göra!

Riktigt varför jag blev just vetenskapsjournalist vet jag inte. Obotlig nyfikenhet kanske?

Att förstå hur alltihop hängde samman?

Eller så var det bara det jag kunde bli. Biologi och svenska var alltid mina bästa ämnen i skolan så valen var inte oändliga.

Och jag minns fortfarande fascinationen av att komma till Uppsala för första gången. ( Det var på en konferens för Unga Forskare.) Hur vi tre Boråsgrabbar smet in på Västgöta nation. Det är för övrigt den enda gången jag varit på den nationen.

Minns den känslan varje termin jag ser en ny skock med ”nollor” vallas runt på stadens gator.

Att “läsa” borde få bli ett äventyr för många flera. Jag tror att de flesta av oss är födda nyfikna och vetgiriga. Om vi bara bemöts på värdigt sätt.

I vilket fall har jag kommit att ägna hela mitt liv hittills åt populärvetenskapen i olika former. Det och försöka vara en närvarande far.

Och jag nu har jag alltså hedrats med ett bli hedersdoktor på ett av världens bästa universitet, vilket känns stort, och lite främmande. På samma lärosäte som Carl von Linne verkade och ordnat naturen.  Och snart hoppas jag bli upptagen i en skara där exempelvis min stora förebild David Attenborough ingår. Och Jane Godal.

Det är inte utan att jag känner en lätt yrsel av att blicka uppåt på parnassen.

Men i staden där kajorna disputerar på latin är detta givetvis inget att skriva hem om.  När pressreleasen från Uppsala Universitet äntligen kom och bekräftade att jag faktiskt blivit hedersdoktor så ringde Borås Tidning Och Markbladet, två viktiga lokala medier ”hemma”. Det var roligt, fast efter snart 40 år här vid Fyris strand räknar jag mig nog snart som en typisk ”Uppsalabo. ” Just därför att jag inte är född på platsen utan att jag kom hit ” för att läsa några år”.

En arbetargrabb som kom hit för att söka ”sanningen” och som fortfarande letar.

Kategorier
Den biologiska människan DNA Genetik Vetenskap

SkräpDNA var inte skräp

Det är inte varje dag som morgonens Ekonyheter toppas av vetenskapliga nyheter, men denna torsdag var det så. Det var en redovisning av det stora ENCODE –projketet som – med all rätt – lyckades ta sig högst upp i prioriteringslistan.

Den att skräpDNA inte är skräp.

Nu är väl i och för sig detta något många misstänkt rätt länge. Om inte annat så kändes lite futtigt redan år 2000 när Clinton och Blair fick vetenskapen att berätta att vi människor ”bara hade runt 20 00 gener”. Andra organismer kunde ståta med betydligt flera styrande enheter i sin arvsmassa och sa hade ”skapelsens krona” bara 20 000! Nedrigt.

SkräpDNA förklarade vara rester av gammal arvsmassa som vi inte längre hade användning för, reservgener eller material som vilande virus lurat på oss.

Men så började man på forskarnas envisa sätt att rota vidare. Och den som tror att det mesta redan är upptäckt fick återigen fel så det skriker om det. För här stod överraskningar som provrör i labben

Forskaren började exempelvis förstå att RNA, den lilla budbäraren mellan DNA-spiralen och cellens fabrik, hade en mycket större roll än vad man tidigare förstått.

Vidare började man se att miljön även på kort sikt kunde påverka hur vi tolkar vårt genetiska arv. Det var inte så att giraffen fick längre hals eftersom den sträckte sig allt längre efter de smaskiga bladen, eller att den ryske arbetaren under kommunismen blev ädlare, men den diet som dina morföräldrar åt kan faktiskt påverka hur ditt liv artar sig. Denna nya vetenskapsgren som bara befinner sig i sin linda kallas epigentik och hör idag till de heta områdena inom biokemin.

Och på tal om de där virusen som under årmiljonerna tagit sig in i vår arvsmassa och gömt sig så började andra forskare titta på människan som ett ekosystem. De upptäckte då att det vimlade av mikroorganismer inuti och utanpå varje individ. Samt att dessa små kryp mycket väl kan stor betydelse för hur vi mår och hur sjuka vi blir. Inte bara i den klassiska meningen att vi drabbas av bakterierinflammationer utan att bakterier också är helt avgörande för att vi skall överleva!

Och så idag kommer då bekräftelsen på att det där ”skräpet” inte alls var betydelselöst. Det styr i själva verket hur och när vi läser av vår genkarta.

Nu säger experterna att vi använder 80 procent av vårt genetiska arv. Hm, jag undrar jag vad den siffran är om några år? För det är lätt att avfärda det vi inte förstår som skräp.

Jag funderar också lite över vad detta betyder för DNA identifieringen. För om jag förstått det rätt så använder man idag just bitar av det man förut kallade ”skräpet” för att identifiera olika individer på en brottsplats. Och det är alltså dessa markörer man sparar när man” topsar” misstänkta brottslingar. Betyder det i så fall att man nu också kan utläsa egenskaper, risker för sjukdomar och annat ur polisens DNA register? På ett helt annat vis än man föreställde sig för bara något år sedan?

Och hur är det med de prover vi lämnar för att släktforska via vårt DNA? Har de också fått en helt ny innebörd?

Eller har jag fått det om bakfoten? Måste omedelbart ringa någon genetiker nära mig!

Kategorier
Vetenskap

En äventyrsresande har gått bort

Neil Armstrong har avlidit 83 år gammal. Han var den första människan som gick på månens yta. Och liksom alla astronauter på den tiden, oavsett nationalitet, tog han en mycket stor personlig risk för att göra så.

Kapplöpningen till vår stensatellit var en viktig del av det kalla kriget och gav lite utbyte rent vetenskapligt.

Men det insåg få då det begav sig. Själv minns jag att jag, liksom de flesta andra, försökte följa högst bristfälliga TV-sändningarna från själva landstigningen. Uppståndelsen var självklart enorm. Märkligt nog avtog entusiasmen över ”rymdäventyr” relativt snabbt. Det var först när Apollo 13 höll på att bli en katastrof som allmänheten åter intresserade sig för månfärderna.

Även om det amerikanska rymdprogrammet idag inte har samma episka stöd och budget så är det ändå stort. Och idag rullar ännu ett märkligt fordon döpt till  Curiosity, inte på Månen utan på planeten Mars!

Obemannade sonder kommer förmodligen att vara vårt sätt att utforska världsrymden omkring ett bra tag framöver. De, och allt bättre teleskop av olika sorter.

Neil Armstrong är död men Nyfikenheten lever vidare.