Det har nu gått över en vecka sedan den fruktansvärda naturkatastrofen i Japan. Vad kan vi dra för slutsatser av denna tragedi?
Jordbävningen som flyttade hela Japan två meter är en av de fyra- fem värsta som någonsin uppmätts. Tsunamin som kom efter dödade förmodligen tiotusentals människor. Vår första prioritet borde vara att forska fram bättre prognosmetoder och varningssystem för den här typen av naturkatastrofer. Men med tanke på att både Kalifornien och Japan hör till de områden som löper hög risk att drabbas får man förmoda att mycket kompetens och resurser redan satsats på just detta.
Det kan också vara så att orsaken till tsunamin skördade så många offer i Japan, trots högt utvecklade varningssystem, är att den svepte in över städer med en åldrande befolkning. Man var helt enkelt inte tillräckligt lättrörlig för att hinna undan! Men självklart är det alltid svårt att i förväg veta exakt hur våldsam en tsunami skall bli och hur många hundratusen människor man skall evakuera under kort tid.
Den mesta av debatten har dock inte kommit att handla om vad som verkligen hänt utan om kärkraften. Även här är det tsunamin som orsakat skadorna. Vad vi lärt oss under den dryga vecka som nu gått är att de japanska kärnreaktorerna stod emot en mycket kraftig jordskalv, men att kylsystemen i Fukushimas inte klarade av en stor tsunami.
Det är allvarligt och alla reaktorer i sådana här högriskområden borde vara byggda med den nya principen med passiv kylning. Men liksom all teknik utvecklas den här hela tiden.
Nu har teknikerna, trots extrema förhållanden, ändå lyckats begränsa skadan till själva anläggningen. Kvar finns en del oroande frågetecken kring ” reaktor fyra”. De så omskrivna läckagen av radioaktivitet är hittills relativt ofarliga. Om myndigheterna nu väljer att förbjuda livsmedel från området på grund psykologiska skäl visar de återigen att rädslan är värre än riskerna.
Men detta är givetvis inte den bild man får av att följa rapproteringen i media. Här råder en slags omvänd riskvärdering. Om man skall tro pressen är det kärnkraften som dödat tiotusentals oskyldiga människor, eller i vart fall kommer att göra så.
En fråga som ställts hundra gånger av reportrar under den här krisen är; kan man lita på myndigheterna? Och kan man lita på kraftbolaget?
Det är bra och berättigade frågor men efter en veckas bevakning av naturkatastrofen i Japan måste man också ställa sig frågan; kan man lita på media?
Mätningar av allmänhetens förtroende visar att just förtroendet för oss journalister är lågt, mycket lågt.
Var står då jag?
En säker kärnkraft är en förutsättning för att vi skall ge jordens befolkning på snart sju miljarder människor en drägligare tillvaro. Kärnkraften är idag del av en lösning som förhindrar fortsatt skövling av skog och en stegrande växthuseffekt.
Kärnkraftsbolag och deras experter bör granskas än hårdare efter katastrofen i Japan, men den enda framkomliga vägen är att lära av misstagen.
Att säga nej till allting är en feg och orealistisk hållning till världen. I verkligheten måste vi alla göra svåra val i en gråmelerad vardag.
Det är därför jag är en miljövän – för kärnkraft.
Kategorier
Koltrasten och sura ICA
December snöar och försöker ta livet av allt som sover under dess stjärnhimmel. Det är tur för koltrastarna att vi sedan länge har ingått ett avtal. Kontraktet är högst simpelt. Jag matar koltrastarna med äpplen och annat gott under vinter, hanen sjunger för mig under våren. Och vilken sång sedan! En vemodig hyllning till det stigande ljuset som jag måste få kalla svensk, utan att bli beskylld för att vara nationalist.
Tidigt sätter han igång, Koltrasten. Lite prövande först, men ändå rätt starkt. Ofta sitter han ungefär en meter utanför sovrumsfönstret. Precis ovanför där jag brukar mata dem.
Visst händer det att han väcker mig, men han är förlåten. Det är lätt att somna om till fågelsång. ( Utom möjligen till vår näktergal som faktiskt är rätt skräning om ni frågar mig.)
Kategorier
Blir det något fyrverkeri?
Idag tycker jag lite synd om UNT! Och om fyrverkerimästaren Peter Nordin. För första advent 2011 verkar bli till en dag med regn, hård blåst och dålig sikt. De sämsta tänkbara förhållandena för Adventsfyrverkeriet alltså.
Och himlaspelt hör numera till de omistliga Uppsalatraditionerna. I år kan man dessutom fira sin nyblivna status som ”storstad” och ge de avgående ledarna Dan och Lars en passande avskedsalut.
Men vädersystemen bryr sig inte om sådana detaljer. November månad 2011 går till historien till en av de mildaste på länge. Och – medeltemperaturen i jordens atmosfär fortsätter att stiga. Ungefär i samma takt som den stora diskussionen om hur vi skall minska koldioxidutsläppen i världen avtar. Nu är det den ekonomiska krisen som är på agenfan. Och i detta mångfaldsamhälle verkar vi bara ha tid för en fråga i taget.
Möjligen gör detta ovanliga vinterväder diskussionen lite lättare att föra än de två föregående Finnbullvintrarna? Men det är förstås inte Sverige som den frågan avgörs. Tack vare vattenkraft och kärnkraft är vi mycket duktiga på att minska våra utsläpp, trots en hög standar. (Hade landet bara varit lite mindre långt hade vi kunnat dra ned på utsläppen från transporter också.)
Och just nu ringer nog telefonerna på UNT. ”Blir det något fyrverkeri, eller är det inställt?” Jag vet inte. Mitt tips är nog att det brakar löst, trots allt. I vart fall i år. Men vad som händer i framtiden med en sjunkande ekonomi för alla papperstidningar och en ny ledning för tidningen är svårt att sia om. Liksom det är svårt att med säkerhet veta hur världens ledare kommer att hantera den stegrande växthuseffekten.
Kategorier
En pendlande rektor
Måste man bo där man arbetar? Eller, bör man bo där man verkar? Det är en fråga tusentals pendlare ställer sig varje morgon, småspringande längs perrongen på Uppsala station. Inte minst nu inför den annalkande vintern.
Det är också en känslig och aktuell fråga för två makthavare i staden. Och det är en fråga som diskuteras med emfas i det akademiska Uppsala för ögonblicket.
Orsaken är naturligtvis förslaget till ny rektor på Skandinaviens äldsta universitet, Eva Åkesson.
Att den nya kandidaten är en kvinna är väl föga överraskande, något annat varit omöjligt i vår kvoterade jämställdhet. Åkesson verkar nu vara en väl kvalificerad person – trots detta. Mera överraskande för många är då att hon är från Lund! För man må skämta om striden mellan Lund och Uppsala, men det finns en botten av allvar även i den akademiska lustigheten. Eva Åkesson är faktiskt den första rektor som rekryteras utifrån! Personligen tycker jag att det är stort plus. Hon kan komma med nya idéer och just rivaliteten mellan de två stora lärosätena säger något om hur lika de egentligen är.
Men tillbaka till det där med boendet. För vad jag förstår så kommer den nya rektorn inte att bo i Uppsala? Kommer det att fungera? En rektor har som Anders Hallberg så träffsäkert påpekade i sitt tal på Uppsala slott i fredags en rad tunga och i princip oförenliga uppgifter. En av dem är att delta i det stadens sociala liv. Och akademins roll i Uppsala kan nästan inte överskattas. Med sina två universitet och sina akademiskt välfyllda myndigheter är Uppsala ”lärdomsstaden”.
Hur klarar en veckopendlande (?) rektor av att ta del i även denna tillämpning av ” den tredje uppgiften”? Att ” stå i kontakt med det omgivande samhället”? Det frågan cirkulerar nu ibland stadens samtalsämnen.
Och den blir inte mindre aktuell av att inte heller denna tidnings blivande chef, inte heller planera att slå ned sina bopålar vid Fyris strand. Kan man vara chef för stadens ledande tidning – och bo i Stockholm? Många undrar.
UNTs styrka är – och kommer säkert allt mera att bli – den lokala förankringen.
Själv har jag pendlat stora delar av mitt yrkesliv. Det har också gått. Men jag har förvisso aldrig rört mig på så svindlande höjder som dessa.
Om det går att ha en rektor för Uppsala Universitet som bor, om inte i Lund så väl i Skåne, återstår att se.
Kategorier
Det fjärde riket
”Det finns mera mellan himlen och jorden, Horatius, än du anar i din filosofi. ”
Är ett Shakespearcitat som fått milt sagt, många tolkningar, inte sällan åt det övernaturliga hållet. Och jag ser också att den gamle illusionisten och lurendrejaren Geller nu fått en ny chans i svensk TV-kanal på det temat.
Men trot det kommer även jag direkt att tänka på citatet när jag läser en artikel i tidskriften The Economist nu på lördag. Fast av helt andra orsaker.
För i motsats till vad många tror är allt inte utforskar här på vår planet. Det finns mera att hitta och förstå på vårt klot.
Det gäller i högsta grad så fort man lämnar terra firma och ger sig ut till havs. Och det var precis vad den kompetente bråkmakaren Craig Venter gjorde för några år sedan.
Doktor Venter har varit indragen i en serie bråk i under sin karriär. Mest uppmärksammad är han för att han skyndade på det banbrytande arbetet att kartlägga människans alla gener. Detta gjorde han genom att utmana det officiella projektet och den tävlan slutade även den – i tårar.
När genfynden inte var någon genväg till de stora pengarna fick Craig helt enkelt sparken från sitt eget företag, Celera. Arbetslös men knappast utblottad tog han sin yacht och seglade jorden runt.
Men under seglatsen passade han på att samla in lite vattenprover. ( Detta ledde i sin tur till nya konflikter eftersom en del länder anade genstölder, ja, en ren piratverksamhet. När expeditionen närmade sig Galapagosöarna reagerade till exempel myndigheterna i Ecuador starkt.)
Venter själv var oförtrutet entusiastisk och jag minns honom utropa att ” det finns nya arter i varje kaffekopp av havsvatten” som man tog upp från segelbåten.
Väl hemkommen fick man idén att analysera alla dessa prover med samma teknik som man en gång i tiden arbetat sig igenom hela den mänskliga arvsmassan.
Och nu börjar resultaten komma av detta pionjärarbete. De är minst sagt uppseendeväckande.
För vad forskarna tycker sig ha hittat är ett helt nytt rike av varelser!
För bara några decennier delade man in allt levande på vår jord i två stora riken, de eukaryoterna och prokaryoterna ( bakterier) .
Men som vanligt inom vetenskapen så kom gamla sanningar på skam. Det började med att forskare började hitta märkliga organismer som levde på de mest extrema ställen, exempelvis vid heta källor nere på havsbotten. Deras främste upptäckare heter Carl Woese, är amerikan och som fick Crafordspriset så sent som 2003.
Organismenra kallas arkéer och avger metan. Ju fler man upptäckte, ju större betydelse tillmättes de. Allt flera menar rent av att livet på jorden kommer från havet, men att det kanske mera hade formen av en färgrann, slemmig beläggning än av en skön Afrodite. Professor Woese har dessutom länge hävdat att livet kärna är RNA, som i arkéerna, inte det DNA som analyserade i det humana genomprojektet.
Så hela stamträdet över livet på jorden fick ritas om och den nya gruppen fick den dubiösa beteckningen ” det tredje riket”, eller den tredje domänen.
Nu verkar det som det kan vara dags för ännu en omvälvning.
För det man nu hittat i Craig Venters vattenprover från världshaven tyder på en liknande revolution. Det verkar finnas någon slags ny typ av organismer där ute, medlemmar av ett fjärde rike! Eller ” den fjärde dimensionen av livet” som The Economist kallar den.
Om det är så, vore det inte så märkligt. Haven är fortfarande i högsta grad outforskade, inte minst de djupa delarna av dem. Eller som en havsforskare i Monterey Bay Akvarium sa till mig. ”Tänk om jag bara hade lika mycket forskningspengar som de spenderar på en enda rymdfärja! Jag skulle kunna upptäcka hundratals nya arter här på vår planet”.
Vad dessa nya varelser är för någonting, hur de ser ut och vilka funktioner de har havens ekologi är, i så fall, högst oklart. Vilken roll kan de eventuellt spela när det gäller världshavens avgörande inverkan på jorden klimat? Ingen vet.
Vi talar här åter om ”det okända okända”.
Anledningen till att vi inte stött på dem tidigare kan vara att vi inte letat och att den här typen av organismer ofta är svåra, eller omöjliga, att odla i laboratorium.
Men, som alltid bör man vara vetenskapligt skeptisk. De fragment av arvsmassa som man plockar fram kan också härstamma från exempelvis virus. (Ja, självklart finns det virus även i havet.) Eller fynden kan bero på något helt annat.
Fast visst är det en fascinerande tanke att havsdjupen inte bara innehåller gigantiska Blåvalar utan också ett helt nytt rike av livet!
För mig känns det förunderligt nog. Jag behöver liksom inte någon Uri Geller som böjer teskedar för att bli fascinerad. För mig räcker det med livet självt.
För sannerligen säger jag dig, Horatius, det finns mera i haven och på jorden än du anat i din vetenskap.
Varför är det inte mera bråk om forskningspolitiken? Den spännande frågan ställs i en ny serie i det alltid intressanta radioprogrammet ”Vetenskapsradion Forum”. Denna gång kallas det ” Vetenskapsradion Forum SPECIAL” .
(Riktigt vad som är special, förutom att den ordinarie programledaren Urban Björstadius är utbytt, framgår inte för oss lyssnare, men det förstår vi kanske med tiden?)
Nåväl, alla försök att lyfta fram den ”viktiga frågan” om forskningspolitiken bör hälsas med största glädje.
För här handlar det enligt ingressen om ” hur över hundra miljarder ska fördelas av skattebetalarnas pengar”. Ja, om det ändå vore så!
För skattebetalarna står för runt 30 miljarder kronor till forskningen, en summa strax under det svenska biståndet.
Resten pungar näringslivet ut med, i vart fall innan Astra Zeneca började lämna landet.
Men om vi nu väljer att se ”Staten och kapitalet ” sida vid sida så stämmer det att Sverige satsar jämförelsevis mycket pengar på forskning.
Detta trots att det, intressant nog, är svårt, rent vetenskapligt, att bevisa att en sådan satsning leder till ökad välfärd. Det handlar mera om ”beprövad erfarenhet”. I vilket fall finns här högst delade meningar ibland de som forskat på sambandet!
Så visst behöver vi granska forskningspolitiken! Anledningen till att den tas upp nu är -som vanligt – att det kommer en forskningsproposition till hösten.
Reportern Therese Bergstedt ger sig därför ut på jakt efter alla svaren på de knepiga frågorna. Varför är det så få som bryr sig om den här frågan?
Redan i det första avsnittet avverkas ”the usual suspects” Marie-Louise Samuelsson, Tobias Krantz, Mats Benner och Jan Björklund . ( Däremot får vi inte höra Peter Honeth som just nu sitter och författar själva forskningsproppen. )
Vi får veta att förre forskningsministern Tobias Kranz har svårt att hitta knappen till belysningen i mötesrummet och att många män på svenskt Näringsliv går med bakåtstruket fett hår, men något andra konkreta avslöjanden leder inte denna första research fram till.
Ja, journalisten Marie-Louise Samuelsson som verkligen kan det här ämnet ger en ledtråd när hon konstaterar att forskningspolitik har blivit till en kliché, ungefär som ”fred på jorden”. Alla vill ju ha fred på jorden, men exakt vad menar olika aktörer när de säger det.
I det nästa avsnittet åker programmet till Storbritannien där ”humaniora drabbats av nedskärningar”.
Det kan nog bli intressant!
Hur mäter man de fria tankarna? Ja, man behöver inte vara disputerad för att inse att den frågan är paradoxal. Ändå har debatten kring den högre utbildningen i stort sett handlat om den frågan de senaste åren. Eller snarare; hur skall vi mäta forskningens nytta?
Den gamle universitetskanslern Carl-Gustaf Andrén resonerar om samma svåra avvägning i sin nya bok” Visioner, vägval och verkligheten” (Nordic Academic Press) .
Hur har de visioner man haft om den högre utbildningen fallit ut när de stött på den bistra verkligheten?
I dagens SvD konstaterar rektorer och prorektorer på landets största universitet att det verktyg som idag finns för att mäta de svenska universiteten inte fungerar
Stor sak, kan man tycka. Det är väl inte så oväntat att de inte vill bli kontrollerade? Men riktigt så enkelt är det inte. Jag skulle tvärtom vilja påstå att det rör sig om ett av de viktigaste spörsmålen kring Sveriges framtid som välfärdsstat.
För även om man inte kan, och inte skall frestas, att styra forskningen mot Nyttan, så leder kvalificerad kunskap till ett bättre samhälle – för oss alla. Och då menar jag inte bara rent ekonomiskt!
Så om våra skattepengar till sökande efter mera vetande fördelas efter felaktiga grunder är det rätt uppförandena.
Då riskerar landets stigfinnare att gå vilse! Att bara springa efter meningslösa sifferkonstruktioner.
Universitetslärarna föreslår ett nytt och bättre utvärderingssystem enligt gamla universitetskanslern Stig Hagström koncept ” granska för att främja”.
Den devisen skulle lätt kunna tillämpas även på den vanliga skolan och på vården.
Stig Hagström brukade för övrigt ofta använda sig av ett annat citat
” att försöka styra forskare är som att försöka valla en flock katter” .
Hur mycket betalar en Uppsalabo i skatt till vård, skola och omsorg?
Ja, vart tar dina skattepengar egentligen vägen? Oavsett om du tycker att det är häftigt att betala skatt eller ej, så är det en berättigad fråga. Vi hyllar ju principen om öppenhet, eller transparens om man vill krångla till det.
Men att ta reda på vart alla miljarder tar vägen är inte så lätt. Nej, det är rent av tämligen komplicerat. Tills nu, för nu har några entusiaster dragit igång ”Skattekollen”.
Och om du bor i Uppsala kan du redan idag får klara besked om vad du får för dina skattekronor!
En helt lysande medborgartjänst! Jag utgår ifrån att denna tjänst får stöd och skattepengar för att utvecklas vidare!
i som bor i Uppsala kan reda idag få svar på hur mycket vi Inte minst i de nordiska länderna där vi också har de högsta skatterna i världen. Pengar som skall betala för ”skola, vård och omsorg”. Dessa livsnödvändiga samhällsfunktioner är nämligen inte ”gratis” som allt flera tycks tro, de betalas via skatten. Statlig skatt, kommunal skatt och skatter på olika varor och tjänster.
Skatten är den stora premie som vi betalar för att samhället skall tillhandahålla sutbildning, vård och omsorg. Om skolan sedan är privat eller kommunal spelar ingen roll, avgiften kommer från din skatt.
Om något skall vara enkelt att ta reda på så bör det väl vara det?
Man försöker ju följa med. Så även jag försöker att läsa kultursidorna. Men det blir allt svårare. En förklaring till det tilltagande motståndet ger idag. Där liknar han bland annat kulturdebatten vid Munindalen.
I samma tidning ska Johan Croneman resecera ett program om kungens 40 års dag men ägnar istället större delen av sin krönika att hoppa Carsten Palmer som tydligen skrivit i den andra stockholmstidning
Ja herremin je
En diskussion som jag har lättare att ta till mig är den om huruvida man får ljuga fritt om verkliga människor. Numera får man det. Lögnen kallas då ”tolkning”.
I det postmoderna samhället har vi inte längre tid med fakta.
Jag trodde i min enfald att det var ”skönlitteratur (underbart ord ) eller skrönor. Inget fel i det. Människan är en historieberättare.
Men om man nu vill hitta på en saga varför väljer man då att göra en film om en historisk person?
Och om man nu vill skildra verkligheten varför försöker man då inte berätta det som det var?
Lena e förklarar i dagens blad att ”Monicas far får symbolisera xxx. OK, då förstår vi.
Vi får hoppas att Birro och hon visar samma förståelse när någon tar sig poetiska friheter med deras liv.
Nej, det är inte lätt att hänga med i Hemulernas logik.
Tage Danielsson lär förekomma i filmen. Han sa en gång
”Om du säger att Oslo ligger i Norge och jag säger att Oslo ligger i Danmark så ligger väl sanningen någonstans mittemellan.”
Kategorier
Behövs det byråkrater?
Byråkrater! Hur ofta har vi inte förbannat detta anonyma släkte som förpestat vår tillvaro med ett otal obegripliga blanketter?
Men sanningen är, förstås, att det också behövs viss reda i det kreativa kaoset. Annars blir det bara kaos. Den svåra frågan är; hur mycket byråkrati behöver vi?
Idag sitter lärare, läkare, poliser och sjuksköterskor allt mera och ”administrerar”. Tid som stjäls från deras verkliga uppgifter. Är det verkligen så det var tänkt och varför har det blivit så?
De svar man får av den forsknings som faktiskt bedrivs även på detta område är intressanta.
En orsak till att lärare lägger ned allt mera kraft på datorer och allt mindre energi på pedagogiken är att de som förr skötte dessa sysslor sparades bort under de svenska krisåren. Under samma kristid drog man också in på städningen. En kortsiktig åtgärd som snart ledde till smutsiga sjukhus.
Men an andra förklaring är att allt flera numera vill ” ha ryggen fri”. Har man dokumenterat vad man gjort kan ingen komma och anklaga en för att inte ha skött sitt jobb. Det har som en socialdemokratisk lokalpolitiker uttryckte det i SVT häromkvällen ”blivit viktigare att inte göra något fel än att göra något alls.
Det är därför sjuksköterskor sitter på expeditionen istället för hos patienten. Det är därför lärarna fyller i oändliga rapporter om var je elev istället för att hjälp dem. Och det är därför som poliserna sitter i polishuset istället för att patruell ute på stan. ( Här vore det för övrigt intressant att få se om poliserna fortfarande kan gå till fots, istället för att glida fram i bilar, utifall de släpptes ut)
Vi har hamnat i en amerikans situation trots att vi inte har det galna amerikanska systemet där, exempelvis, speciella advokater jagar ambulanser för att du skall kunna stämma personal om de gör ett enda litet felgrepp. Där hotet ”I’ll sue your ass” är en vanlig svordom.
På denna nya form av missriktad byråkrati som inte ens Kafta kunde drömma om måste det bli ett slut.
En början vore kanske att återupprätta de effektiva administratörerna? Det kanske våras för de duktiga byråkraterna?